Kom till jobbet kvart i sju idag, bara för att inse att jag inte börjar förrän halv nio. Typiskt... Lyckas tjata till mig att få jobba ändå och få betalt från 07.15. Kunde varit värre. Går upp till min egen avdelning lagom till morgonmötet. Tar på mig att skriva men vägrar att prata efter det. Kniper en taktjänst för att slippa. Jag är sur, besviken och ledsen. Bara att bita ihop. De tar upp ett problem jag flaggat för veckor tillbaka i tiden. Nu e jag less också. Skit samma. Vårat fackliga ombud kommer in på sluttampen. Perfekt! Dyker in på hans kontor direkt. Har haft så mycket inom mig sen i tisdags, inte kunnat ventilera. Han hinner bara fråga vad som hänt innan jag bryter ihop. Fan också... Berättar vad som hänt. Vi har ett långt samtal men jag behöver gå. Jobbet kallar. Känns lite bättre. Lyckas hålla humöret uppe större delen av dagen. Bitter kanske, men det är ok. På kvällen möter jag en annan kollega som ganska snabbt fattar att något har hänt. Bryter ihop för andra gången idag och berättar igen. Över en timme senare har jag fått prata av mig ordentligt. Nu känns det mycket bättre. Har en plan som börjat forma sig i mitt huvud. Jag tänker inte ge upp. Jag är mer än så. Samlar mig lite och skyndar mig hem. Tåget är försenat, såklart. Längtar tills helgen och lite lugn och ro på jobbet. Ledig måndag, har körlektion då.
Inser att jag knappt tränat något alla på snart tre veckor. Inte konstigt att frustrationen härjar hej vilt där inne. Tänker nog ge det den här veckan också, mina fötter skulle antagligen må bra av det. Inte hjärnan kanske, men man kan inte få allt.
Längtar hem till katterna, lugn och ro. Lite avslappnande musik, mat, ensamhet. Skönt... Idag är jag svag, imorgon är jag stark. Ingen ska få sätta sig på mig hur som helst! Hem och tycka synd om mig själv idag, ta revansch imorgon. Jag kan, jag vill, jag ska...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar