Irriterande positiv!

Jepp, det är jag idag! Ni vet, så där positiv och glad så det nästan är äckligt. Märkte det själv imorse. Gick upp vid fem för att hinna med årets första löprunda! Underställ, mössa, vantar och löpklader åkte på, det såg rätt kyligt ut ute... Prövade att springa till musik enligt en spellista jag gjort och som hade tagit sjuk lång tid att sätta ihop! Jag hade redan bestämt vilken väg jag skulle ta. Jag hade gått igenom hela sträckan o huvudet. Å så var man iväg! Trots att det gick konstant uppåt och svetten rann trots kylan, så kände jag mig peppad hela vägen! Det va kämpigt och det gick långsamt, men det gick! Hundra meter från vändpunkten såg jag bommen som var mitt riktmärke. Jag fick en sjuk lust att vända, jag var tillräckligt nära. I samma sekund som jag tänkt tanken blev jag forbannad på mig själv. Det slutade med att jag spurtade sista sträckan. Väl hemma igen, ca 30 plågsamma minuter efter start, kände jag mig sjukt nöjd med min insats och hoppade in i duschen. Glad som bara den åt jag sen frukost i lugn och ro med katten som myste brevid mig i soffan. Kikade lite hastigt i almanackan och ser att jag inte börjar förrän klockan nio! Jag hade gått upp en hel timme för tidigt! Skrattade högt och funderade på vad man skulle hitta på i en hel timme. Det blev lite dataspel! Har ju så sällan tid till sånt men nu hade jag ju plötsligt en hel timme att slå ihjäl... Loggade ön och hittade en lagom trött Tobbe som varvade ner efter en hel natts jobb. En timme senare promenerade jag mot tåget och kände all positiv energi strömma genom mig. Laddar nu för en härlig dag med skola och sen lite boxning! Kommer somna gott ikväll tror jag ^[

Mind over matter...

Jag har alltid varit tjurskallig, i det mesta och om det mesta. På gott och ont. En intressant reflektion jag dock har gjort är när min tjurskallighet/envishet faller bort. Vanligtvis så ger jag aldrig upp, spelar ingen roll hur stort eller svår en uppgift har varit. Problem är till för att lösas och jag ser en utmanig i det mesta.Säger nåt att ett problem inte går att lösa har jag kännt en nästan sjuklig dragning till att kunna lösa problemet. Jag kan sitta i timtal och vrida och vändra på tex ett mattetal för att se det från så många vinklar som möjligt. Jag har hur mycket tålamod som helst och känner nästan aldrig frustration för att det inte alltid går åt det håll jag vill. MEN! När det kommer till träningen har det inte varit lika självklart. Där är det mesta omöjligt, jag klarar ingenting och jag ger upp mycket lättare. Eller, så har det varit förr.
Imorse, tio minuter in i boxningspasset, fick jag ett otroligt irriterande håll som inte gav med sig. Men jag vägrade ge upp efter tio minuter! Förträngde smärtan och lade all min fokus på de tio säckarna som svepte förbi.

"20 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Nytt varv, tio säckar, 19 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Armhävningar, situps, upphopp. Nytt varv. Fokus. Pain is weakness leaving the body. Tio säckar, 18 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Vrid in slagen, kämpa..."

Jag tänkte inte närmare på det just då, men på tåget mot skolan insåg jag att jag har kommit ytterligare en bit på vägen. För ett år sen hade jag gett upp efter tio minuter. "Jag har ju faktiskt håll, då är det ok att vila lite" Ja, det är det! MEN! Är det så illa att jag MÅSTE vila? Eller smiter jag helt enkelt undan för att det blev sjukt jobbigt? JAg vet svaret på den frågan, jag smet. Idag smiter jag inte, jag kämpar tills jag stupar, så enkelt är det! Mind over matter...

Hade lovat lillebror att dra med honom till gymet på kvällen idag. Ett löfte är ett löfte, så till gymet gick vi. Men det blev en ganska lustig vändning. Jag var inställd på att behöva kämpa so ett svin för att orka med ett pass till idag, men det blev bättre än så! Tog med min handskar och mittsar och David fick köra tills han nappt kunde gå längre! Det var under denna timme som min insikt slog till. David kämpade under hela den timmen jag körde med honom. "Fyra raka slag, ner, fem armhävningar, fyra raka slag, ner, fem situps, fyra raka slag, fem upphopp, snabbt upp!!" Han kämpade! Men jag VEEET att han hade orkat lika mycket till om han bara hade gett sig fan på att klara det! Han har bara inte insett det själv! Med ett sarkastiskt leende utbrast jag "Mind over Matter bror" DÄÄÄÄR kom den!! Insikten! Som ett bombnedslag damp den ner och nockade mig! Fan Ellen, du har ju börjat inse det nu! Och vad bättre är, du har börjat leva efter det!

 Att ge upp finns inte. Femtio armhävningar? Ok! Vid 45 rör man sig inte längre, kroppen är stilla. Fem ynka kvar, men jag rör mig inte. Blundar och pressar allt jag kan. En till klarar du Ellen. Kroppen rör sig fortfarande inte. Jag KOMMER försöka ett bra tag till, men om man ramlar ihop i en liten hög blir jag ändå inte besviken. För jag hade inte mer att ge. Det är jobbigt, ibland sjukt jobbigt, men kroppen har oftast mer att ge. Det gäller bara att tränga bort tanken "Jag orkar inte mer". Mind over Matter...

Inställd träning...

Tråkig dag... Hade tänkt att dra ut på en joggingtur imorse eftersom skolarbetet satte käppar i hjulet för det igår. Hade planerat att springa en vända på de hemska gångvägarna eftersom min vanliga runda är täckt med is fortfarande... Men när det var dags att ge sig iväg insåg jag att jag inte har någon koll på hur lång tid den tänkte rundan skulle ta. Dessutom har jag ju inte sprungit på ett tag så min kondition är, uppenbarligen, i botten så där tar det ju extra tid. Problemet? JAg har ju ingen klocka längre! Blev rätt så irriterad så under lunchen idag sprang jag upp och köpte den första bästa jag kunde hitta. Å ja, det va skit! 100 pix för en klocka, helt i plast! Kommer väl gå sönder om en vecka eller så, men va fan! Bara jag hinner mäta upp längden en dag så kommer det ju gå bra =)

Hade även planerat ett boxningspass i eftermiddag, men har sån sjuk träningsvärk i låren så jag insåg att det var nog bra med en vilodag idag! Har ju ändå planerat två träningspass imorgon! Ett morgonpass boxning och lite gym på em/kvällen =) Försöka dra med mig lillebror dit också, det behöver han ;) Är så stolt att han tagit sig i kragen och kämpar på varenda gång vi är där så vill ju stötta honom så ofta jag kan! Dessutom är det ju alltid roligt med sällskap!

Men nu är det nog snart mat! Siktar på att komma isäng tidigt så man är fit for fight imorgon bitti =) Ska lägga in lite mer peppmusik på ipoden också...

Morgonstund HAR verkligen guld i mun!

Gick upp klockan 05.00 med siktet inställt på träningen klockan 07.00. När jag kröp ner i sängen igår kväll anade jag att jag skulle ha svårt att ta mig upp idag, var rädd att motivationen inte skulle infinna sig och viljan att sova en stund till skulle vara för stark. Så var uppenbarligen inte fallet. Vaknade redan 03.15:e och trodde jag hade försovit mig, blev arg på mig själv i några sekunder då jag trodde att jag hade misslyckats med dagens första utmaning. Insåg efter en stund att det inte var dags att gå upp än på ett tag, skrattade för mig själv och somnade om. Vaknade sedan fem minuter innan klockan ringde och hoppade glatt ur sängen. Plockade ihop dagens grejer och släntrade ut i ett öde Västerhaninge. Det var ganska kyligt ute och jag var glad att jag tagit både halsduk och mössa på mig. Jag gillar verkligen inte kyla, men imorse kände jag att uttrycket "friskt" passade in ypperligt! Hoppade mellan vattenpölarna och mös i solen som ÄNTLIGEN börjat värma mitt frusna nordenhjärta! Plockade fram peppmuaiken på ipoden och skuttade glatt vidare till tåget. Jag har inte hunnit till klubben ännu, än mindre hunnit träna denna strålande morgon, men det känns redan som en vinst! Inser mer och mer att jag håller på att bli en inbiten dagmänniska. Att vara vaken hela nätterna i sin ensamhet, att alltid vara stressad för att hinna med både hund, jobb och träning, att vara konstant trött, allt känns väldigt avlägset. Hoppas att hitta fler luckor på morgonen så jag kan starta fler dagar på detta sätt!

Hög tid för förbättring!

Kondition. Jag säger bara det. Fick verkligen skämmas på träningen igår när jag insåg hur katastrofalt dålig den har blivit. Orkade kort sagt ingenting! Tror att jag ignorerat det ett bra tag nu, Man vaknar ju inte bara plötsligt upp en dag och märker att konditionen blivit katastrofal under natten. Nej, ignorans kallas det!

Analys:
Problem = Usel kondition
Anledning = Lathet och ignorans
Lösning = konditionsträning (dho...)

Min första tanke var "vilken tur att isen snart är borta!" Min andra var "De flesta gångvägarna borde vara ok redan nu!" Så imorgon blir det nog en kortare joggingrunda för att kolla läget lite! Pepp på högsta nivå ^^

Tog mig ner en vända till gymet idag, styrka stod på schemat! Som vanligt så känner jag mig inte ett dugg trött efteråt, så det känns lite frustrerande. Men hade stort sällskap idag så det blev himla roligt ändå =)

Planerar att ta mig till morgonpasset på klubben imorgon! En utmaning i sig att ta sig upp tidigt för att hinna med träning. Men tror jag kan tycka det är skönt att ha det avklarat och man kommer ju garanterat vakna ordentligt ^^ Andra utmaningen på dagen blir att gå direkt till självskyddet! Tredje? Att ta sig ut på en joggingrunda när jag kommer hem igen...

Utmaningar är bra! Jag behöver utmaningar, något att kämpa mot. Så nu blir det uppladdning ikväll =)

AJ!

Jepp, verkar som om jag lyckades stuka min tå igår. Har haft ont sen igår och den är alldeles svullen. Att en sån liten sak kan påverka ens dagliga verksamhet så mycket! Löjligt, men tusan så ont det gör... Hoppade över gymet idag eftersom musklerna skriver av smärta och tån är lite ledsen. Får se om det blir nån träning imorgon...

Så omotiverande...

Jag vet att man ska tänka positivt, att man ska se till sina starka sidor och utnyttja dem, att man inte ska lägga fokus och energi på det negativa osv. Jag vet! Men hur länge kan man lura hjärnan att allt är så bra hela tiden? Hur länge kan man inbilla sig själv att allt inte rusar bakåt, utan långsamt framåt? Vet ni, jag tror att man kan hålla på hur länge som helst, egentligen. Men om tankarna inte är äkta utan man innerst inne känner enorm frustration och uppgivenhet tror jag inte att det fungerar i slutänden. Det blir konstant en enorm konflikt innombords. Man förnekar de negativa känslorna och försöker byta ut dem mot positiva tankar som kan föra en framåt istället. Men om man inte kommer framåt då? Om den så kallade positiva fokusen inte är äkta, vart hamnar man då?

Jag har under en längre period försökt att analysera min träning istället för att bli arg eller ledsen över att det inte går bra. Jag har försökt förstå vad jag gör för fel och försöka rätta till problemet istället för att bli förbannad. Idag inser jag att det inte riktigt funkar så för min del. Jag blockerar mig fullständigt och idag insåg jag att jag har slutat försöka, jag har slutat att kämpa. De som känner mig vet att jag länge kämpat med att komma över min tröskel som hindrat mig så länge. Att få den där otroligt irriterande spärren att släppa. Men det går inte! Efter idag så tror jag ärligt talat inte att jag kommer kunna slå bort den heller. När det ständigt går emot en, när man ständigt springer i uppförsbacke, då är det svårt att fortsätta att försöka. Men jag HAR försökt! Jag har sprungit i den där uppförsbacken i över ett halvår nu! Mjölksyran slog till för länge sen, men jag har kämpat ändå. Men ibland så räcker det inte till. När ska man inse att man inte klarar av det man gett sig in på? Är det bättre att stånga sig blodig än inse när man ska ge upp? Är det värt att lägga energin på något som gör en så ledsen och frutrerad?

Ja, självklart finns det en positiv aspekt också. De få gångerna det faktiskt funkar, de gångerna det där slaget sitter som en smäck, de gångerna är så sjukt underbara! Känslan som infinner sig efter ett riktigt jobbigt träningspass är obeskrivlig.

Just nu är jag nog bara trött och uppgiven. Det kanske känns bättre en annan dag. Jag vet inte.