Stormen som är jag

Jag har slagit mitt förra "bo-i-samma-lägenhet-rekord" med hästlängder. 3 år and still counting! Det förra låg på 8 mån.
Jag har haft samma jobb i över 2 år. Inte rekord men däremot har jag varit på samma avdelning i ett år nu. Rekord.
Jag har lyckats hålla mig till thaiboxningen i snart 4 år. Rekord.
Jag har haft samma bil i 4 år. Rekord.
Listan kan göras lång. Just nu duggar rekorden tätt.

Ja, va ska man säga. Ni som känner mig vet ju att det här är helt galet. För att vara mig. Tjejen som ständigt flyttar på sig. Tjejen som alltid kommer på nya grejer. Hon som alltid är rastlös. Hon som inte kan sitta still under en hel film (ärligt talat, vem orkar sitta still i två timmar?!).

Av nån sjuk anledning måste jag alltid komma på nåt nytt. Måste ständigt göra nya saker. Är alltid på väg någonstans. Jag har ingen aning om varför, men så är det. Har alltid varit så. Kan inte finna ro, kan inte sitta still, kan inte vara lugn. Kan inte. Vill inte? Har under senaste halvåret (främst under mina två månader i Thailand) börjat hitta lugnet inom mig. Men rastlösheten finns alltid där. Den hånar mig. Så för mig känns det ganska naturligt att rastlösheten nästan tagit över mig just nu. Det känns inte ens nästan konstigt att paniken kommer smygandes. Vill flytta. Var som helst. Lägenheten tvärs över gården, spelar ingen roll. Behöver förnyelse. Snart.

Jag trivs på jobbet. Jag trivs i lägenheten. Jag älskar mina kollegor, mina vänner och mina familjer. Men jag är en storm. Stormar behöver dra vidare. Behöver pressa framåt. Jag tror mitt beslut att börja tävla i thaiboxningen är en följd av min alldeles för välbekanta vardag. Måste ha något nytt. Göteborg lockar. Thailand lockar. Allt lockar just nu. Har spenderat många timmar och kollat runt på mina olika alternativ. Folk säger att jag har nån form av diagnos. De säger att det är sjukligt. Kanske. Men det gör mig lugn. Det gör mig mindre rastlös. Det gör mig trygg. Ett tag. Innan det är dags att dra vidare igen. Har funderat på vad det är som gjort att jag slagit alla rekord just nu. Undrat vad det är som gör att jag lyckats hålla mig stilla så pass länge. Har inte hittat nåt. Alls. Funderar och utvärderar. Vet inte. Kanske är det alla fantastiska människor som jag släppt in i mitt liv. Det brukar inte vara så. Jag brukar stänga alla ute. Kanske är det bara en period i mitt liv som nu gått över. Nu vill jag bara vidare. På nåt sätt. Hitta tillfredsställelsen som rörelsen alltid ger mig.

Imponeras dagligen av de människor som klarar av att fästa sig. Att rota sig på ett och samma ställe. Hur klarar man av att gå till samma jobb i 10 år? Hur klarar man av att bo på samma ställe längre än ett år? Hur kan man vänja sig vid att allt är likadant dag ut å dag in år efter år? Varför är det ovanligt att vara en rastlös naturkatastrof som dundrar fram med all energi och alltid slår till med full kraft?! Skulle bra gärna vilja veta det...

Å nu när singelskapet kommit in i bilden ser jag ännu större anledning att dra vidare. Jag har verkligen ingenting som binder mig vid min så kallade fasta punkt i livet. Jag tror inte att alla kan ha en fast punkt. De flesta verkar ha det, men inte alla. Känner alltid att det är "dags" att fortsätta vidare. Det är så det är med stormen Ellen. Hon behöver dra vidare. Hon behöver fortsätta vara kaos.

Yep, that´s me!

Bilder från en awsome lördag

Har nyss kommit hem efter en sådär bra uppstyrd gästsparring. Vi gästade Djurgårdens Kampsportsförening inne vid stadion. Stora fina och alldeles nya lokaler (dock saknade man den där personliga känslan...) med två ringar och stora öppna ytor att värma upp och träna på. Dock så var de två som bjudit in oss inte där och vi fick själva styra upp saker å ting. Lite dåligt kan man ju tycka... Dessutom va det lite tråkigt att det var 3-4 pers som inte va från FC. Inte så många nya face direkt.

För mig personligen så gick det ganska dåligt. Fick inte ihop det riktigt men körde på ändå. Cred till mig för det ;) Dock va det två ronder som jag är riktigt nöjd med. Den ena va mot en FC-are som jag sparrades med för flera månader sen och som jag alltid får råpisk av. Men idag gav jag fan tillbaka! Haha! Skönt att man kan känna att man blir bättre ^^
Den andra ronden som jag va nöjd med var mot en tjej från Stockholms kickboxning. Hon har mycket mer matchvana än mig och jag har sett henne fightas och hon e riktigt duktig. Hon gick på hårt och hade bra boxning men jag plockade henne i clinchen, fick in en hel del sparkar, en del slag och gjorde en jävligt bra rond! Krigade på och vågar påstå att vi va rätt lika! Hon va dessutom i min viktklass så det va väldigt roligt ^^

Efter sparringen blev det lunch med större delen av gänget på Liljeholmskajen och efter det lite kaffe (RedBull för min del) i solen. Så jäkla skönt att den äntligen kommit fram! Sol, värme och fina människor.

Jäkligt bra lördag. Å jag som vaknade med en "jag hatar Svea och vill bara bort" Till er som inte gillar när jag har dess stunder, det är lite dövat nu ;)

Men nu ska jag nog ta mig en vända i löpspåret! Har kryp i kroppen och behöver rensa hjärnan lite. Imorgon e det Tom Hits med yrvädret som gäller <3

Nästan hela gänget innan sparringen (Kristian fick ta kort)

Bajaren Annie posar framför "favvo-loggan" ;)

Hela gänget efter sparringen. Varför ser jag alltid mycket gladare ut efteråt?!

Jag å Anna. Observera att jag INTE gör en min! Hehe...

Lunchutsikten =)

Camilla, Annie och Kristian med kaffet i högsta hugg i solen

Kristian illustrerar hur han som 15-åring bar iväg
med ett helt tält på ryggen in i skogen...

Rullade in lite mörka moln efter ett tag. Inte ok =(
Aja, va väl ändå dags att åka hem...

Vi måste lägga ångesten bakom oss!

Våren har äntligen kommit till Stockholm! Solen värmer våra frusna nordiska själar och våra kalla hjärtan tinar ikapp med den sista envisa snön. Vi blir glada och plötsligt så känns den långa kalla vintern otroligt långt borta. Vi ger oss själv tid att njuta och längtan till sommaren stillas en aning då vi stannar upp och ser på allt det härliga.

Men med våren kommer även "beach-hysterin". Tidning efter tidning radar upp alla mirakeldieter som ska få oss smala på tre veckor. De ger oss träningsprogram som ska ge oss vältränade armar, slanka ben och platta magar på mindre än en månad. Med våren kommer även ångesten. Vi inser plötsligt att bikinisäsongen inte är långt borta. Vi börjar avsky oss själva för att vi inte gjort något åt saken under hela den kalla vintern. Det gör mig så innerligt ledsen. Det gör så ont i min själ att se hur mina vänner fyller sig själva med ångest och inte kan njuta av något så fantastiskt som sommaren! Plötsligt ska vi bli nån supermänniska och helt lägga om våra liv och banta bort halva oss själva på två veckor.

NOT FUNKING!!

Jag tycker det är väldigt inspirerande när folk bestämmer sig för att börja träna. Jag gillar verkligen när människor inser att det är bra att äta nyttigt. Självklart! MEN! När hysterin går över till ångest pga att vi inte kan älska oss själva så tycker jag bara att det är ledsamt. Att träna ska vara roligt! Att se framsteg är fantastiskt! Men man kan göra det utan ångest. Man kan få den där kroppen man så länge längtat efter utan att må dåligt på vägen dit. Vi måste kämpa, stötta och hjälpa varandra. Vi måste älska oss själva och ge oss den bästa förutsättningen för att må bra.

Jag har också mål. Jag vill också uppnå saker med min träning. Jag kämpar hela tiden mot mig själv. För oftast så är vi våra egna värsta fiender. Men jag har lärt mig att släppa mitt eget förakt mot mig själv och fokusera på vad jag kan göra för mig själv för att komma dit jag vill. Jag letar hela tiden efter nya vägar, nya utmaningar. Ibland hittar jag något som fungerar. Ibland hittar jag något som ger mig ny inspiration och ny energi att ta mig vidare ännu ett steg. Ibland står jag still och en del gången trycker jag mig själv bakåt. Men jag har släppt ångesten.

Förut var all min träning baserad på ångest. Jag va aldrig bra nog. Jag kämpade aldrig tillräckligt hårt. Jag hatade mig själv de dagarna jag låg kvar på soffan istället för att ta mig till träningslokalen. Jag dövade all ångest med mat och socker. Det blev en fruktansvärd spiral rätt ner i ett mörkt hål. Vi får aldrig tillåta oss själva att hämna där! Vi är värda så mycket mer. Vi är värda att må bra. Vi kan alla nå det vi strävar efter. Med hårt arbete och med mycket vilja. Men snälla, låt oss lämna ångesten bakom oss. Det är dags att sluta skämmas över oss själva och bara älska oss som vi är. Det är vi värda!

Isen är borta från Rudansjön! Vååår!

Euforisk!

Asså jäklar. Idag va jag med några från klubben och gästsparrades hos Tumba MT. Det var första gången jag sparrades efter jag kom hem till Sverige och jag kan ju inte direkt skryta med många sparringtimmar under Thailandsresan. Men jag var helt lugn och såg verkligen fram emot att få komma iväg och köra! Å vilket pass det blev! 20 ronder sparring och 5 ronder clinch. Det var bara en till tjej där (förutom två juniorer) och resten va killar. Kan ju inte säga att det bekommer mig särskilt mycket, men ändå ;) Det var så jäkla roligt! Jag gjorde allt och kämpade på bra. Fick det att flyta helt ok och trots all stryk som jag faktiskt fick emellanåt så va jag helt överlycklig genom hela passet! Ökade på min återfunna glädje, energi och entusiasm ännu mer och flög på små rosa moln när jag lämnade byggnaden 2 h senare! Jag har lärt mig massor med nytt. Både om mig själv, min sparring och nya tekniker!

Det känns SÅ skönt att äntligen hittat tillbaka till när allt bara är sådär asroligt. Att få en bekräftelse på att min tid i Thailand faktiskt har utvecklat min mentala status så otroligt mycket. Min feghet va som bortblåst och trots att jag va trött så kämpade jag mig vidare genom rond efter rond. ÄLSKAR MIG SJÄLV SÅ MYCKET JUST NU! Haha! Lite wierd, men helt ok ;) Som sagt, är just nu helt euforisk efter den här fantastiska dagen! Å det blev ju knappast sämre av att solen sken och det äntligen kommit lite värme till oss :))





Gänget som krigade sig igenom samtliga ronder och var kvar till slutet!

Fångad frontspark...

Iniativtagaren Kent och FC-gänget =)
Från vänster: Hedda, Felix, Kristian, Kent, jag

Vi ÄR bra!

Sverige. Landet där man inte får tycka att man är bra. Landet där ödmjukhet betyder att man inte svarar "Jo, jag e duktig" när man får frågan om man är bra på det man gör, utan att man blygt ska svara nåt i stil med "Nej, det är jag verkligen inte!". Detta även om man tagit OS guld i den efterfrågade sporten.

Men på min semester nu senast lärde jag mig en sak. Att inte va en sån jäkla svenne! Om jag e bra på det jag gör, oavsett vad det är, så tänker jag göra en Zlatan och svara att jag ÄR bra på det jag håller på med! Det enda jag gör när jag svarar att jag i bästa fall är "hyffsad" är att sänka mig själv, intala mig att jag trots allt inte är så duktig som jag tror. Men vet ni, jag ÄR bra!

Jag är bra på mitt jobb.

Jag är bra på thaiboxning.

Jag är bra på att kämpa.

Jag är stolt ägare till en krigarsjäl.

Jag är en bra människa.

Jag har ett hjärta med fantastiskt mycket kärlek.

 

 

Jag är en krigare

 

Med detta säger jag inte att jag är fullärd.

Jag säger inte att jag är bäst.

Jag påstår inte att jag alltid gör allt perfekt.

Jag vet att jag ibland brister i motivationen.

Jag vet att jag har mycket att lära.

Jag vet att jag inte alltid tar de bästa besluten.

 

 

Men låt mig få tro på mig själv.

Låt mig få kämpa vidare mot mina mål.

Låt mig få leva mina drömmar.

Låt mig få kämpa.

Låt mig få sträva efter att bli bättre.

 

Sluta vara så svenne och lev dina drömmar!

Våga säga att du är bra.

Våga kasta dig framåt.

Var ödmjuk mot dig själv och mot andra.

Ta emot den hjälp du erbjuds för att kunna bli bättre.

Tillåt dig själv att utvecklas.

Släpp fram krigaren som finns inom dig.

 

Jag har bestämt mig för att sluta låta den svenska mentaliteten och inställningen "lagom" sänka mig.

Om det stör dig så kan du bara strunta i att prata med mig.

Jag har bestämt mig för att tillåta mig själv att vara bra.

 

Tack N för att du lärde mig detta! Vi ÄR bra!



Jag är en vinnare





Låt oss alla vara vinnare i våra egna liv...

Fotosession och misär

Ska åka in till klubben idag för att ta ett foto som de kan skicka till arrangörerna till nästa tävling. Jag ser SÅ inte fram emot att se mitt face på fler posters! Måste passa på å väga mig också. Min våg e paj så har ingen koll på vikten just nu. Ingen aning alls faktiskt!

Blev en ny vända på akuten igår. Fick skära upp knölen igen samt en ny som kommit. Fick antibiotika också så hoppas verkligen att skiten försvinner nu! Har fyra dagar av träningsförbud kvar och efter det så har jag inte tid med mer! Måste få träna. Just nu går jag omkring och stör mig på allt jag inte kan göra med bara en funktionell arm. Följande saker går inte alls:
-Träna
-Köra bil
-Träna
-Vara nöjd
-Lyfta/flytta på saker större än en tändsticksask ( ok, kanske inte helt sant, men det känns så iaf)

Följande saker går med viss svårighet:
-Klä på mig
-Duscha
-Lyfta armen mer än 10 cm

Som ni ser, misär!

You better run...

Mind set on gold!

Att komma hem igen...

Har inte haft nån lust att skriva sen jag kom hem igen. Eller, har väl skrivit säkert fem inlägg men raderat dem så fort de blivit klara. Har känt mig ganska tom sen jag kom hem. Har inte haft lust med så mycket. Är tillbaka på jobbet fast har gått över till nätter. Dock har det blivit en schemaändring sen första april så det krockar såklart med träningen. Hinner helt enkelt inte med både klubben och jobbet. Träningen blir för sent så hinner inte ta mig till jobbet i tid. SUCKS!

Har kört lite styrketräning och tom tagit mig ut i löpspåret, men det känns trögt. Både längtar och längtar inte till nästa match. Längtar för att jag älskar det. samtidigt så längtar jag inte för att jag inte vill förlora. Det är sån skillnad på de som fightas här. Är rädd att inte räcka till, inte vara bra nog. Som alltid. Å det i kombination med bristande träning gör en ju lite lätt deppig. Å med en full almenacka så känns det motigt att ta tag i allt. Det är så enkelt när sidorna gapar tomt så man kan fylla dem med roliga saker ist! Som typ massa träning å inte möten, övningskörning, jobb och matinköp... Bleh...

Snart är det även dags för ännu ett Allstyle Open. Jag kommer inte att köra dock. Jag gillar verkligen inte deras upplägg. Men är ledig så åker dit och hejar på alla våra grymma fighters som ska tävla! Håller, såklart, en extra tumme för en av de få tjejer som ställer upp från vår klubb och en av mina tuffaste sparringpartners!

Heja Anna!

Det blev ingen match för mig den 27/4 i Skövde. De hittade ingen motståndare. Håller tummarna att de hittar nån i Falun samma helg ist! Vill inte vänta allt för länge innan till nästa match. Får jag ingen där så kommer inte nästa bli förrän 1 juni. Då i Falun och B-klass. Ska gå mot en tjej som gör sin debut i b-klassen. Hon har tydligen två matcher sen innan. Känner lite skräckblandad förtjusning inför den matchen. Det är rätt lång tid kvar så jag hinner träna på hårt. Men det gör ju hon också ;) Tycker alltid det är lite läskigt att inte veta nivån på sin motståndare. Det känns som om man går upp till b-klass efter bara två matcher så har man ju en del att visa upp...

Jaja, får koncentrera mig på styrketräningen och konditionen de dagar jag jobbar och på 200% på fightingen när jag e ledig! Kompensera lite ;)