Otumlande dagar...

Var på begravning i fredags. Finaste Gammelfarmor Eva, 100 år och 6 mån, har nu somnat in och vi tog ett sista farväl. Det var en fin begravning och en trevlig mottagning efteråt. Jag blev dock tvungen att gå tidigare eftersom jag hade läkarbesök i Huddinge. Så efter att ha petat i mig lite smörgåstårta så begav jag mig till Previa för att följa upp mitt "välmående".

Jag mår verkligen mycket bättre nu och det syntes tydligen också! Så på torsdag ska jag in till jobbet på möte och om allt går som det ska så får jag komma tillbaka och jobba om en vecka! Ska bli så skönt! SÅ nu är detbara att hålla tummarna för att jobbet ger klartecken!

Efter läkarbesöket var det bara att bege sig hem och byta om. Det var dags för födelsedagskalas för mina morbröder som fyllde år. Det var jäkligt trevligt, bara så synd att jag hade svårt att få i mig nåt ätbart, magen ville inte... Åkte hem och kurerade mig på soffan resten av helgen och i lördags så var magen ,ycket gladare efter en veckas smärtor! Sprang på toa minst en gång i kvarten, men jäklar va värt det var!

Träningen har legat på is ett tag nu. Har ju haft problem med krämpor i kroppen och som sagt en fruktansvärd magsmärta. Jag kan glatt meddela att det nu har gått över och det enda jag kan anmärka på är att det är jäkligt konstigt att jaghaft ont... Men, nu e det dags att köra igång igen! Tror dock att jag tar en vilodag "extra" innan jag drar igång, bara för att vara säker på att kroppen inte ger upp när jag väl drar igång. Jag vill kunna ge ALLT och kämpa som fan när jag väl tränar igen!

Igår roade jag mig med att städa ut två månaders sjukskrivning och soffliggandes! Och tro mig, det är ingen enkel uppgift... Det har varit så stökigt och smutsigt här så det är helt vansinnigt pinsamt när man inser det... Men nu är iaf det mesta borta och så fort jag vaknade imorse så slog jag upp fönstren på vid gavel för att få in ny och härlig vårluft! Det behövs =) Ska fortsätta idag eftersom gårdagen inte räckte till!

Tilbaka till LCHF!

Jo, så kommer det att bli! Varför? Jag har hållt på med att räkna kalorier sen jag fick reda på att jag hade B12 brist och det är SJUKT jobbigt! Och resultatet har blivit att jag fått i mig flr mycket kalorier per dag och vikten har, såklart, stått i princip still! Motivationen har därför sjunkit radikalt och eftersom jag vet att LCHF funkar för mig så tänker jaggå tillbaka till det! Jag kommer få vara mycket mer noggrann med maten så jag får i mig B12 ändå, men det kommer det vara värt!

Denna veckan har det inte äblivit så mycket träning. Va på gymet igår och körde ett konditionspass men fick så sjukt ont efter bara 40min så fick ge upp. Fattar inte vad det är som är problemet. Har så ont i ryggen, höfterna, knäna, armbågarna och axlarna. Idag har jag varit mer eller mindre sängliggandes =( Jäkligt konstigt. Hoppas på att det blir bättre tills imorgon! Tänkte att det skulle bli bättre av lite träning men det hjälpte uppenbarligen inte...

Så, efter att ha svullat som en gris i några dagar (SÅÅÅ jävla gott och SÅÅÅ jävla värt det!) så blir det nya tag med LCHF fom... NU! Får se vad Alex säger om den idén =P

Blodomloppet - 10 km under en timme?

Eftersom jag har sjukt dålig kondition så har jag för länge sen insett att jag måste göra något åt det. Har konditionstränat lite till och från men får ingen regelbundenhet i den då jag tycker det är så tråååkigt! Insåg att jag behövde ett mål för att ha något att jobba mot. Så jag fick en idé! Jag snmälde mig till Blodomloppet och den 7:e juni ska jag ta mig en mil på tid =) Jag har ingen aning om det är en bra idé, men vafan, nu MÅSTE jag ju träna! Har försökt springa lite ute men det är så sjukt halt så jag vågar inte springa. Jag är ju så galet klumpig att jag garanterat kommer att halka och göra illa mig. Så har bestämt mig att tills underlaget ute blir lite bättre så får jag klara mig med lite konditionsträning på gymet! Tänkte börja med att köra 2-3 ggr i veckan, ska sätta mig ner och göra om lite i schemat så det får plats… Känner mig peppad som tusan att komma igång med detta!!
Annars så är ryggen lite dum. Den e trött och har lite ont, hoppas på att det inte blir värre.
Ena lillkatten har börjat löpa för första gången också. Hon har gapat hela natten och klättrar på en. Hon fläker ut sig och åmar sig hela tiden… Synd att hon är för liten för att kastreras! Ska invänta att den andra lillkatten också är redo, sen får de åka iväg båda två till veterinären!
Nu blir det till att vakna ordentligt! Ska till Huddinge en sväng idag. Sen får jag se vad jag hittar på idag!

Vid K´s grav...

Nope, det har inte hänt så mycket... Foten är bättre och jag har börjat komma igång med träningen igen. Det är bra mycket bättre underlag ute nu så tänkte se om foten klarar av lite löpning snart =)

Försäkringskassan har ännu inte tagit något beslut om jag kommer få pengar eller inte. Känner på mig att nästa månad kommer bli en sjukt tuff månad... Längtar tills allt kommer igång igen och man slipper oroa sig över allt konstant hela tiden! Bara få jobba på och se hur allt går åt rätt håll igen...

I lördags åkte iaf jag å Alex till K´s grav. Inte helt lätt att hitta dit, men till slut kom vi fram efter ett stopp i skogskyrkogården och blomaffären. Vägbyggen gör mig vansinnig... Alla blommor på graven var täckta med snö så jag försökte sopa bort den så att de skulle synas. Men det va även massa is så det gick inte så bra... Men lite bättre blev det iaf! Hade ju som sagt köpt med oss blommor, nejlikor, som vi la på graven. Det känns så futtigt, så lite... Men vad kan man göra?! Men en sak hände. Sen allt hände så har jag haft svårt att komma ihåg K som den underbara människa hon var. Allt jag sett framför mig i mitt inre var själv händelsen, den otroligt korta sekvensen i hennes liv som innehöll så mycket ont. Detta har lett till att så fort jag tänker på henne så blir det otroligt negativt laddade känslor, vilket är så orättvist! Men i lördags när jag stod där vid graven fick jag upp en annan sekvens i hennes liv. Det var i våras under utbildningen vi gick tillsammans. K och en annan tjej på kursen satt nere vid sjön och åt sin lunch. Jag hade bestämt mig för att gå en promenad runt sjön just den dagen eftersom det var superfint väder, nästan full sommar, och när jag var nästan tillbaka fick jag syn på K. Jag ropade på henne och hon vände sig om och lös upp samtidigt som hon vinkade glatt. Solen lyste och det glittrade i vattnet vid hennes fötter.
Det va den bilden jag fick upp i huvudet när jag stod där i kylan framför K´s grav. Ingen kan nog förstå hur otroligt skönt det var att ÄNTLIGEN få upp en positiv och RÄTTVIS bild av K!

Det går inte så bra nu...

Med foten alltså... Har tränat två pass på FC denna veckan och det har inte gått så bra alls =( Foten vill inte vara med och igår så svullnade den upp igen. Tycker inte att det är så roligt! Jag vill ju träna!

Med maten har det däremot gått bra. Gått ner ett koli till men planerar att svulla upp det igen i helgen, kanske rentav ikväll, med chips och pizza =P Har gått runt hela dagen och varit sugen på grillchips, så tänker kosta på mig det nu! De nya medecinerna har gett vissa biverkningar också. Trötthet, sura uppstötningar, yrsel, illamående och munntorrhet. Så eftersom jag stått ut med detta ett tag nu och att jag dessutom varit superduktig med maten så tänker jag förstöra allt med skrääääp! HA! Cola med socker ska jag också ha =)

Förutom det så har det inte hänt så mycket. Sitter bara hemma och har tråkigt... Planerar att åka till Spånga imorgon, till K´s grav för första gången... Alex har lovat att följa med, tack och lov för det! Ska försöka hitta några fina blommor också. Det är så lite, men va tusan ska man göra?! Ja ja, tillbaka till dagens sysselsättning, storstädning, yay...

Idag känns målet otroligt långt borta...

Snurrsparkar har aldrig varit min starka sida. Jag har aldrig riktigt fått kläm på dem och undviker därför att göra dem. Att då stå i en timmer och öva på Snurrsparkar och rotationsbanor är som gjort för mental härdsmälta... Men det skulle göras. Helt enkelt. Och det min kära coach säger åt mig att göra, det gör jag, även om det inte går så bra alla gånger. Och därför stod jag i en timme och kämpade mot min egen hjärna, mot mina egna tankar. Inte blev det bättre av att lokalen sakta fylldes på med folk som skulle köra nästa pass, å de var många... Enorm frustration och ruggig prestationsångest har en tendens att göra allt ännu svårare och hjärnan kämpar ännu mer med tankarna om hur kass jag är. Idag känns målet långt borta...