Tiden vill inte gå framåt...

Den står till! Alltid annars så springer tiden ifrån mig utan att jag ens nästan hinner med. Men nu när man vill att tiden ska gå fort, då går det tusan i mig i snigelfart! Sucka... Å det hjälper ju inte att det är torsdag heller då alla "vanliga" människor är på jobbet *surar*

Tog mig iaf en sväng till Handen och handlade lite grejer till helgen. Eller, egentligen va det bara gummisnoddar och gelé till flätorna som va det jag behövde handla. Men passade såklart på att handla lite andra saker också ;) Tre nya nagellack fick följa med hem idag! I tre nyanser jag aldrig trodde jag skulle kunna tänka mig kladda på naglarna! Men nu sitter första färgen där and I love it! Hehe... Mina fina nya böcker hade också kommit så tog en sväng rakt åt andra hållet och hämtade ut tre förhoppningsvis underbara böcker. Den jag redan börjat läsa är Igor Ardoris bok "Självförsvar - Lycka och att lyckas". Har bara kommit några sidor men gillar den redan! I och med dyslexin så går det inte så fort för mig att läsa och jag tappar fort fokus och koncentration (fast det är inte pga dyslexin iofs...) så det passar mig utmärkt att läsa en bok som man ändå bör ta pauser från för att ge sig själv tid till reflektion! Det blev dock lite övermäktigt att klara av att läsa just denna dag så slog igång mitt x-box som jag inte rört på jag vet inte hur länge. Rotade fram senaste Tomb Raider som min bror köpte straxt innan jag åkte till Thailand. Tänkte att nu kan jag ÄNTLIGEN ge mig lite tid till att spela! Gissa vad? Jag tröttnade efter fem minuter... Som vanligt. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Funderade på att gå på bio ett tag, men jag har ju svårt att sitta still på bio i normala fall så insåg att det va en dum idé. Så nu e jag återigen rastlös och funderar på vad jag ska hitta på nu. Inte ens katten har lust att mysa med en rastlös Ellen. Tack för den du katt!

Aja, hittar väl på nåt snart =) Imorgon bär det äntligen av till Falun tillsammans med mina fina fightingsystrar! Sen kan vi ju sitta och roa varandra och jämföra tävlingsnerver på vårt hotellrum sista kvällen ^^ Sen smäller det ju på lördag och på söndag ska jag ha en riktig jävla ÄTARDAG utan dess like hos fina Zandra m familj! Love... Ni får säkert en uppdatering imorgon kväll när jag borde sova men inte kan blunda ens ;)

"I´m gonna SHOW you how great I am!"

 

I just had to!
 

Bara att hugga in!
 

Det blev en gedigen liten hög...

I´m back on track!

Som vanligt så har jag flippat ut x antal gånger innan själva tävlingsdagen. Sa jag inte att jag har världens sämsta tävlingsnerver?! Haha! Well, nu e jag tillbaka på rätt spår igen! Körde sista passet på klubben igår och det kändes riktigt bra. Styrkan hade hittat tillbaka och snabbheten som jag hittade i Thailand va även den tillbaka. Har nu gått in i ett "inget-kan-stoppa-mig-mode". Jag har tränat för det här. Jag är redo. Jag kan det här. Det är mitt game som gäller. Jag kan, jag vill, jag ska!

Min hjärna fortsätter dock vara sjukt förvirrad rent planeringsmässigt. Avbokade min körlektion som skulle varit imorgon pga jag missat att hantverkarna skulle komma då och installera bredbandet i lägenheten. Hade bokat en tid på salongen tills idag innan jobbet. Så när jag sitter och funderar på om jag inte ska dra in till stan lite tidigare för att hinna inhandla nåt nytt fräsigt nagellack så plingar det på dörren. Å vilka står där om inte hantverkarna?! Wtf! Fick lite panik men slängde snabbt bort skorna så att de kunde göra sitt jobb. Det tog kanske 10 min. Perfekt. Jag hinner fortfarande in till stan och min tid där! När jag precis ska stänga dörren sp säger han "Vi kommer tillbaka lite senare och gör en mätning också." Jaha... Blev till att ringa å avboka tiden. Tusan! Dubbelkollade lappen alldeles nyss och det står klart och tydligt att det är idag. Hej förvirrade hjärna! Haha!

Så nu sitter jag här med skor i hela hallen och väntar på att hantverkarna ska komma tillbaka. Mina "hektiska" sista dagar blev plötsligt helt tomma. Gah! Det va ju det jag försökte undvika! Typiskt. Jag som alltid har varit AWSOME på att planera. Nu verkar det gå lite sådär faktiskt. Haha! Aja, får väl hitta på nåt imorgon kväll helt enkelt. Har ju två biobiljetter att göra av med. Kan väl inte vara helt ovanligt att folk går på bio ensamma väl? Jag tror nog att jag ska införa "singelbio" där man måste gå ensam! Hehe... Bra plan Ellen =)

Ska nog se till att hinna med att köpa nåt fräsigt nagellack innan jobbet idag ändå! Å kanske nåt annat roligt ;)

Nothing can stop me now!

Havla underkäken ramlade ut!

Trots två vilnätter på jobbet så va jag sjukt trött när jag kom hem imorse. Och eftersom jag har en stundande körlektion framför mig så bestämde jag mig för att vila en stund på soffan. Drömde sjukaste drömmen ever!

Jag va hemma hos min mamma (jag verkade bo där) och umgicks med mina vänner (fast ingen jag känner igen från "verkliga" livet...) när jag helt plötsligt ser i spegeln att mitt ena hål i örat är svinstort. Kollar noggrannare och märker att det spruckit och att en benbit sticker fram (väldigt intressant med tanke på att det inte finns ben utan bara brosk i den delen av kroppen...). När jag står där och gråter framför spegeln så ramlar plötsligt halva min underkäke ut! JAg blir helt förtvivlad (vem skulle inte bli det...) och samtidigt känner jag att resten av min underkäke (tänderna alltså) börjar smula sönder sig. Jag och min pappa (som plötsligt dök upp...) samt några av mina vänner (och nån snubbe som jag tydligen dejtade o.O ) åkte ambulans in till sjukhuset. Mer och mer av mina tänder smulades sönder och jag fick spotta ut delarna i en mugg.

Jag vaknade med gråten i halsen och kände direkt på min käke! Den fanns kvar. Drömmen var så sjukt verklig så jag va helt säker på att jag drömde (i drömmen...) och försökte väcka mig själv, vilket såklart inte gick. Fatta vilken lättnad det va när jag faktiskt vaknade!

Googlade lite då jag hört om att det är väldigt vanligt att drömma om just tappa tänder, och hittade följande:

"Tappa tänder Drömmar om att tappa tänder är vanliga. Om du drömmer om detta kan det symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Att du känner dig oförmögen att smälta och handskas med situationen just nu. Också att du kanske upplever dig som oförmögen att göra dig hörd eller att du känner att du förlorar din personliga kraft."

Hittade lite olika men de hade alla samma kontenta. Stress, prestationsångest, maktlöshet och osäkerhet. Hoppsan hejsan! Jag som redan dragit ner på "saker jag bara måste hinna med". Får ta å sätta mig ner och gå igenom listan en gång till tror jag. Sjukt vidrig dröm! Nu tänker jag ostressa mig till körskolan och överkonsumera RedBull på vägen dit. Shit Majbritt...

Drömtydning är både skrämmande och intressant...
 

"En desperat och ångestfylld kamp för att inte förlora"

Ja, faktiskt. Missförstå mig rätt. Det är klart jag vill vinna! annars hade jag ju inte utsatt mig för det här. Men jag har inte tävlat på många många år. Nu när jag fått för mig att det va en bra idé att köra igång igen så kommer samma prestationsångest upp igen. Jag är så jävla rädd att förlora att det inte spelar någon roll hur mycket jag tränar eller vad folk säger till mig. Jag är helt säker på att det värsta kommer att hända, jag kommer förlora. Men så jag läste precis Madeleine Vall´s blogg och såg vad hennes "mentala coach" brukar säga i en föreläsning han håller ibland. Jag har kopierat det rakt av för att ni ska förstå (jag e rätt kass på att förklara ;) )

"Det händer ibland att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. ”Vinna klarar de att göra själva”, lägger jag till ibland.

Det är min fasta övertygelse att man inte är en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Det är klart att alla vill vinna, att alla vill lyckas. Men livet är både ljus och mörker, både dalar och toppar, både skratt och tårar.

Innan vi har lärt oss att förlora och ändå behålla vårt lugn och vår värdighet; innan vi har lärt oss att möta vår feghet, vår svartsjuka, vår missunnsamhet och vår osäkerhet och ändå behålla vår självrespekt, kommer vår så kallade ”vilja att vinna” i själva verket vara en desperat och ångestfylld kamp för att inte förlora."

(http://madeleinevall.com/2013/05/22/igor-idag/)

Å det är precis det här jag har problem med! Jag blir så desperat över rädslan att förlora att allt annat försvinner. Det är det enda jag kan fokusera på. Vill. Inte. Förlora. Jag är så vansinnigt livrädd att förlora att jag helt plötsligt intalar mig själv att jag inte kan nåt alls. För det är just det jag gör. Någonstans där inne så VET jag att jag kan. För en månad sen visste jag att jag kunde. Det va exakt samma sak när jag va yngre. Min egen press på mig själv var alltid enorm. Vann jag var jag euforisk och glad (även om jag alltid tyckt att jag kunnat gjort det bättre...) men förlorade jag (aka kom jag tvåa eller sämre...) så rasade min värld. Jag grämde mig i flera veckor efteråt och plågade mig själv mentalt något så enormt. Samma beteendemönster jag hade då innan en tävling kommer tillbaka nu. Jag borde tränat mer. Borde lagt ner mer tid. Borde sprungit mer. Borde ha kört mer styrketräning.

Jag har redan nu börjat planera hur jag ska kunna optimera min träning inför nästa match. Å då har jag inte ens rett ur pressen från den här matchen. Jag lägger fokusen helt fel och har redan intalat mig själv att jag kommer att förlora. Jag har sänkt mig själv mentalt innan jag ens hunnit komma till rätt stad!

Man kan ju tycka att jag borde kunna hantera problemet när jag är så väl medveten om det, men icke. Jag är fullständigt medveten om mitt problem men har ingen som helst aning om hur jag ska kunna hantera det. Just nu är jag så sjukt nervös för hennes kunskapsnivå istället för att fokusera på min egen. Jag är helt säker på att hon är bättre än mig endast baserat på att hon "bara" gått två matcher innan och redan ska köra B-match. Jag glömmer gärna bort att jag själv hoppade över D, C, och B-match och gick rätt in i A-match med armbågar och allt i Thailand. Och nej, det spelar ingen som helst roll vad andra säger. Ingen kan ändra min mentala status, tyvärr. Det är en resa jag måste göra själv helt enkelt. Jag måste sluta vara så vansinnigt desperat över att vinna. Jag måste sluta döda mitt självförtroende och trycka ner mig själv i skorna. Jag måste inse att det inte är hela världen att förlora, även om jag hemskt gärna vill vinna. Jag måste lära mig att världen inte kommer att gå under och människorna runt omkring mig kommer inte att hata mig. Jag måste lära mig att hantera pressen jag själv lägger på mig, för det är ingen annan som gör det. När jag var yngre så kom pressen utifrån från första början. Men jag tog emot den och svalde den och gjorde det till en sanning i mitt eget tänk. Men det var förr. Idag har jag ingen som säger åt mig att jag inte kan. Ingen säger åt mig att jag "MÅSTE VINNA". Ingen utom jag själv.

Haha! Vilken jäkla rapparkalja det blev... Skulle väl kunna skriva en bok om det här men det skulle nog inte komma så mycket vettigt tror jag. Just för sekunden så måste jag helt enkelt försöka få bort pressen jag tyngt mig med och försöka ha roligt. För det är ju därför jag gör det här. För att jag älskar det! Den här gången så är beslutet mitt och ingen annans. Jag vill så mycket och det är ok om jag inte klarar av allt över en natt. Inställningen är "att vinna". Jag måste bara få bukt med min ångest över att jag kan förlora och att det är ok. Som sagt, missförstå mig rätt. Jag fightas för att vinna.

Säger upp mig från uppdrag för att klara av livet

Som ni kanske märkt så går mitt liv i ett rasande tempo. Jag har sällan (läs aldrig) en lugn stund. Det känns som om jag inte suttit ner i fem minuter på flera månader. Kroppen orkar inte längre och hjärnan funkar inte längre som den ska helt enkelt. Så trots att jag älskar allt det jag gör så har jag insett att det är en omöjlig livsstil att fortsätta leva. Till följd av detta så har jag nu sagt av mig vissa saker. Eller, mer insett att de får vänta ett tag. Jag måste ta en sak i taget helt enkelt.

Planen var att ta mig igenom tjejklassikern i år. Tjejvättern går av stapeln om några veckor och det var tänkt att det skulle vara startskottet. Den första av de fyra etapperna. Jag kan ju erkänna att jag känt mig rätt stressad över det kan jag säga med tanke på att jag inte hunnit cykla en meter ännu. Inte helt bra. Igår kväll satt jag så på jobbet och planerade mitt schema och märkte att Tjejvasan går samma helg som jag har skolan (den är ju bara vissa helger) och jag fick lite panik. Jag övervägde mina alternativ noggrant. Jag skulle ju kunna köra de andra tre delarna och strunta i Vasan. Följden av det skulle dock bli att jag kämpar mig igenom tre etapper som jag inte tränat för men kommer ändå inte klara av tjejklassikern eftersom man måste göra alla fyra delar inom 12 månader. Så till slut så bestämde jag mig för att faktiskt hoppa av tjejklassikern för tillfället. Ärligt talat så kändes det som om en stan föll från mina axlar. Jag insåg hur stressande det har varit att jag inte hunnit med den tänkta träningen inför dessa etapper. Trots att jag hemskt gärna vill göra den så blir det inte i år. Min kropp orkar inte med det höga tempot jag håller just nu helt enkelt. Jag måste dra ner på något för att hålla ihop som människa.

Beslutet satt långt inne kan jag säga. Jag vill verkligen göra det här, men ibland måste man prioritera och se vad som är viktigast. Och jag anser nog att min hälsa går före ett diplom för en utförd Tjejklassiker. Jag KOMMER göra den, men det får bli nästa år. Jag måste fokusera på mig själv ett tag nu. Jag har fullt upp med att hinna med min fighting, jobben och mina andra hundra åtaganden.

Det känns lite som ett misslyckande måste jag erkänna. Jag brukar aldrig "ge upp". Det ligger inte i min natur. Hittills har jag hellre kört på tills jag stupat än att hoppa av något. Men det är just det som är grejen. Jag kör alltid på tills jag stupar och för inte alls länge sen så innebar det flera månaders sjukskrivning och ett allmäntillstånd som jag helst inte pratar om. Jag har lovat mig själv att aldrig hamna där igen men jag kan lova att jag varit på god väg rätt ner i samma jävla mörker senaste tiden. Jag insåg för första gången i mitt liv den där gången för över ett år sen att jag inte är övermänsklig och trots min eviga energi så har även jag begränsningar. Min kropp har en gräns för vad den klarar av. Just nu har jag passerat den gränsen. Jag vill kunna stanna upp och njuta ett tag innan jag rusar iväg igen. Återhämta mig lite. Jag har nu haft två dagar helt utan träning, måsten och krav. Jag har inte svarat i telefonen, inte åkt till körskolan, inte diskat, städat, tvättat, renoverat, tränat (!!) osv. Jag har legat i sängen, kollat på film och ätit godis. Jag har visserligen jobbat men det är liksom oundvikligt ;) Och trots att jag fortfarande är innerligt trött så har min hjärna så smått börjat fungera igen. Jag vet att dessa två dagar inte är tillräckligt, men det är en början. Jag har gett mig själv tid för reflektion i en extremt intensiv period. Jag tänker ge mig cred för det!

Jag har ignorerat alla varningssignaler som min kropp sänt ut senaste månaden. Att vakna på morgonen efter ännu en natts med dålig sömn och undra vem man är och var man befinner sig är INTE sunt! Att bryta ihop för minsta lilla är inte min normala reaktion. Att vara otröstlig i flera timmar är inte något som tillhör mitt normala reaktionsmönster. Jag kan ju bara beklaga att jag inte lyssnat på mina vänner när de tjatat på mig att jag måste dra i bromsen. Men framför allt så vill jag bara slå mig själv riktigt jävla hårt för att jag inte lyssnat på mig själv. Inte lyssnat på min kropp utan istället ignorerat alla signaler. Mycket dumt Ellen!

Så imorgon blir det till att sova ännu mer och sen ta en lugn tur i löpspåret för att slappna av lite! Det är inte lätt det här ska ni veta. Jag vill så otroligt mycket och vill hinna med så många saker i livet. Men nu tar jag ett nytt stapplande steg i mitt liv där jag måste lära mig att ge mig själv tid för att ta det lugnt. Tid att ge mig själv ny energi att orka med alla de roliga sakerna som radar upp sig framför mig i livet. Jag kan säga att nästa söndag så tänker jag SÅ bara göra roliga saker! Eller bara sova. Vi får se vad det bjuds på ;)

Innan jag segar mig iväg till jobbet så vill jag bara säga tack till alla er som tjatat på mig. Alla ni som brytt er. Jag är ledsen att jag ignorerat era kloka råd. Jag är ledsen att jag struntat i vad ni sagt. Jag är ledsen för att ni fått se min när jag rusat mot ännu en vägg av ångest och mörker. Jag är ledsen för att ni fått tagit hand om spillrorna av det som en gång var jag. Jag är innerligt ledsen. Men också så hjärtligt glad att ni inte ger upp utan att ni alltid finns där för mig. Ni är helt fantastiska!

 

Gårdagens aktivitet.
 

Hjärtostisar! Testade inte men kanske köper dem till nästa söndag ;)

Pressen börjar bli mig övermäktig...

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar alla mina åtaganden. Jag älskar att åka motorcykel. Jag älskar att baka. Jag älskar att laga nyttig mat. Jag älskar att träffa mina vänner. Jag älskar att jag lyckats gått ner i vikt. Och jag fullkomligt avgudar min träning.

Jag älskar det alltihop. Men det är svårt att få ihop ett fungerande hälsosamt liv med alla dessa delar samtidig. Jag älskar dem var för sig, men det börjar bli lite övermäktigt med alla delarna samtidigt helt enkelt. Matcher, tjejklassikern, formtoppning, löpning osv osv. Jag känner press från alla håll, inte minst från mig själv. Jag måste vara bäst på allt jag tar mig för, enligt mig själv. Jag känner press från mina kollegor att jag måste utföra mirakel så fort jag kommer tillbaka från utbildningarna. Jag älskar arbetet runt Arbetsmijö och jag älskar skyddsombuds jobbet, men det är så mycket press... Älskar att åka MC men just nu åker jag sällan för att jag tycker det är roligt utan mer för att jag måste. Måste eftersom jag känner sån press att bli klar med körkortet. Jag älskar min nya livsstil och allt det positiva med att äta bra mat. Men jag lägger sån press på mig själv att jag måste ändra mer. Bygga mer muskler, förbättra min kondition, lyfta tyngre i marklyften, deffa ännu mer osv. 

Sen är det ju min fighting. Gud så jag älskar den! Men jag känner sån press av att alltid alltid kunna prestera. Känner sån press att vinna matcher. Livet i Thailand var enkelt. När jag förlorade min match där va det helt ok. Det är såklart aldrig roligt att förlora, men det kändes ändå helt ok. Jag gick en erfarenhet rikare därifrån. Inför kommande match känner jag sån otrolig press att vinna att det gör mig galen! Alla säger hur duktig jag är hela tiden och hur jag kommer att vinna utan problem. Just nu känner jag att folk gärna får se mig som jag ser mig själv dagar som dessa. Som en värdelös idiot som inte lärt sig nåt på 4 år. Då skulle pressen inte vara lika stor. Jag har tränat minst 12 pass i veckan senaste månaderna. Löpning, styrketräning, thaiboxning, fyspass osv osv. Och jag älskar det! Men ju mer jag lägger till på schemat desto mindre orkar jag. Jag känner att konditionen sviktar och lägger till ett extra intervallpass. Jag känner mig svagare och att jag har dåligt med kraft i armarna och lägger till ett armpass på gymet. Jag känner hur sparringen inte funkar och lägger in extra sparringpass. And so on and so on. Och det är SAMTIDIGT som jag är på utbildningar, lär mig nya avdelningar, jagar extrapass på jobbet osv. Känner hur hjärnan stänger av mer och mer och hur träningen går sämre och sämre. Frustrationen att inte räcka till visar sig mer och mer ju mer jag försöker anpassa mitt schema till alla saker jag vill få in för att göra ett desperat försök att bli bättre. Igår på körskolan så välte jag cykeln efter ca 2,5 h och ställde mig å ville DÖDA den! Sen började jag grina och sparkade till cykeljäveln. Mitt tålamod (som alltid varit dåligt) är numera fullständigt bortblåst.

Jag har sällan lust att vara hemma pga det ständiga kaos min bror bjuder på. Renoveringen har just tagit ett skutt framåt men kaoset hemma är fortfarande komplett. Jag vistas endast vid köksbordet, i köket (när jag verkligen måååste eftersom det alltid är stökigt med horder av diskberg hur ofta jag än diskar...) och sovrummet. Och trots att jag äger en lägenhet på nästan 90 kvm så gömmer jag mig oftast på en yta som är ca 10 kvm. Nja, kanske 15... (Mitt sovrum är det enda rummet som inte är kaos.) Tv´n är nästan alltid på högsta volym med nån asdålig film. Jag vill bara ha det tyst ett tag. Jag vill bara ha liiite egentid. En tom lägenhet. Bara en helg eller så. En ren och fin lägenhet. Ingen disk som står. Inget slipdamm som ligger överallt. Inget... Inget kaos helt enkelt! Jag älskar min bror men att alltid vakna klockan 05.00 på morgonen av hans klocka som ringer upprepade gånger i minst 30 min är rätt frustrerande när man är en människa som inte kan somna om ens om man verkligen vill och trots att man är så trött att man knappt vet vad man själv heter, är vansinnigt jobbigt faktiskt. Speciellt med tanke på att jag sover rätt lite (och dåligt) i allmänhet.

På tåget på vägen hem från klubben idag (där jag för övrigt fick en mental härdsmälta och grinade konstant i över en timme... På klubben alltså, inte på tåget.) så försökte jag dra mig till minnes när jag hade en ren vilodag sist. Jag kom inte på när det var. På mina så kallade vilodagar så har jag trots ordet "V-I-L-O-D-A-G" inte vilat helt. Jag har ändå tagit mig ut och kört ett lugnt löppass på ca 8 km. Eller gått till gymet och kört rehabövningar för axel och rygg. Försökte sedan komma på när jag hade en dag där jag gjorde absolut ingenting sist. Det va en söndag i Thailand. Typ. Konstigt att man e trött?! Jag behöver en paus från mig själv. En paus från alla måsten. En paus från min hjärna. Tid för reflektion. Tid för återhämtning. Tid för att inte göra något alls. Tid för att njuta av mina framgångar. Tid för att fira mina prestationer och inte hacka på mig själv för allt jag inte gjort utan uppskatta mig själv för det jag faktiskt HAR gjort. På riktigt. Inte bara säga åt mig själv att göra om i mitt livsschema och sen ändå göra allt som jag anser måste göras.

Missförstå mig rätt kära ni. Jag älskar mitt liv och allt det jag gör. Mitt liv är fortfarande väldigt rosa och fluffigt och sådär oförskämt bra. Men jag ger mig själv inte tillräckligt med cred för allt bra jag gör och låter mig aldrig pusta ut och vila innan det är dags för att ta tag i nästa grej. Nej, jag kastar mig genast in i nästa sak och sätter upp nya alldeles för höga krav på mig själv.

Men det kommer ju inte hända snart direkt. Jag känner mig själv. Jag är en äkta "missbrukare" där jag fastnar i mitt eget livsmönster som jag inte helt plötsligt kan lägga åt sidan. Nej, jag måste få avsluta saker. Trappa ner lite i taget. Det är en hektisk period framför mig tills nästa lördag. Men jag måste börja någonstans. Så imorgon ger jag mig själv träningsförbud! Ingen löpning, ingen thaiboxning, inget gym, inget något som har med träning att göra! Kanske tom unna mig lite skräpig snabbmat?! Ska se om jag kan avboka körlektionen jag har inbokad imorgon också. Jag vill inte köra imorgon. Inte ens nästan. Jag vill bara sova lite. Ge mig själv en enda dag utan måsten och bara ha så där oförskämt roligt. Eller bara få vara. Det skulle också kännas helt ok. (Kan säga att jag redan radat upp alla måste för imorgon och minutplanerar min dag i hjärnan.) Hur jag än försöker skaka av mig känslan av att jag har en miljon måsten som ska klaras av imorgon så är det inte så enkelt. Jag hoppas jag kan låta bli träningen iaf.

Och för er som undrar: Ja, jag ser väggen där framme och jag VET att jag är på väg rakt emot de, igen. Men om det lugnar er en aning så tänker jag ha en "fridag från mig själv" nästa söndag när matchen är över. Om jag så ska sätta mig på en sten i skogen fastkedjad i ett träd för att förhindra mig själv att göra nåt vettigt så må det så vara! I will do it if I need to!


 

Precis så som min hjärna funkar! Shut up damnit1

Lite lätt överkonsumtion av RedBull just nu...

Tvingar mig till en paus bland alla "måsten"

Gud jag är så trött! Allt går i ett just nu. Den ena aktiviteten avlöser den andra. Svårt att hitta andrum ibland. Upp tidigt på morgonen för att hinna med en löprunda och sen går dagen som sagt i ett tills sen kväll när jag e färdig med all träning. Visst älskar jag det livet jag lever. Jag älskar min träning, mitt jobb, mina åtaganden osv, men ibland känns det lite övermäktigt. Och just som jag tror att jag hittat ett hål i mitt schema hinner jag precis tänka "gud så skönt, jag ska nog sova en stund" så kommer det upp något annat som jag måste göra. Enda gången jag känner att jag kan slappna av och bara vara är under morgonturerna i löpspåret. Gick upp imorse och längtade ut som aldrig förr! Jag gör något så allt annat kan ligga på hög ett tag till och jag kan slappna av och njuta fullständigt. Så fort jag kommer hem igen så drar cirkusen igång igen. Ofta så vill jag inte att det ska ta slut!

Idag va det körskolan som stod på schemat. Nästan tre frustrerande timmar svettades jag på banan och även om det går framåt så hatar jag att det inte blir perfekt på en gång... Som vanligt ;) Kom hem och tillät mig att gråta en skvätt (allt känns bättre efter man fått gråta lite =P ) och avnjöt sedan min hemgjorda kebab, som för övrigt blev asgod. Trots alldeles för lång tid i ugnen ;) Ser fram emot nästa portion! När jag inser att jag hade lite tid över om jag bara ignorerar att det, som vanligt, är kaos hemma så får jag ett mail om att mitt paket kommit. Jaha, bara att dra på sig skorna och åka... Ingen vila här inte! Får lite dåligt samvete när jag inte tar tag i kaoset här hemma dock. Men jag har lovat mig själv att ändra mitt livsschema så jag tvingade mig att sitta ner och kolla på ett avsnitt av min serie. Jag får helt enkelt ta disken sen. Och tvätten kan vänta. Och vardagsrummet har jag slutat använda då min bror inte är världens mest renligaste människa och just nu bor där medans hans rum renoveras. All denna inre stress... Så just nu växlar jag mellan att bli vansinnig över all skit som ligger överallt till att blunda för allt och gömma mig i sovrummet. Jaja, man måste ju börja någonstans. Rom byggdes inte över en natt heter det väl?!

Till nåt roligare! Om knappa 2 veckor är det ju som sagt dags för min efterlängtade match! Jag behöver dock hitta någon som kan fläta mitt hår då jag anser att det är SÅÅÅ värt att slippa allt hår i ansiktet. Hittar dock INGEN salong som gör det under 600 kr å jag vete tusan om jag tycker att det är värt pengarna... SÅ! Är det någon där ute som vet hur man gör hållbara flätor som kan tänka sig att avsätta lite tid säg fredag nästa vecka? Gäller max 9 flätor... Vore väldans snällt =)

Men nu e det dags att åka å hämta ut paket! Fick just mail om att min beställning från Fitnessguru anlänt å jag är väldigt förväntansfull! Efter det är det bara att försöka ta sig i kragen och åka till klubben för att bränna av ett pass där. Sent hem och sent isäng men det får det vara värt! Jag får ta nån dag ledigt om 2 veckor ist ;) Imorgon är det upp tidigt som gäller för att hinna med lite själavård (läs löpning) innan det är dags att ta sig till Solna för en träff med massa skyddsombud! Sen träning... Som sagt, det går i ett just nu ;) Giv mig styrka!

Orkar inte!
 

Jag vet att vissa gärna hackar på mitt upplägg

För första gången på vääääldigt länge så väger jag lite lite inför kommande event. 61 kg. Hade väl varit bra om jag vägde lite mer då matchen om 2 veckor går i -64. Så har jobbat på att gå upp nåt kilo utan att äta massa kolhydrater. Det gick inte så bra. Så den här veckan har jag tryckt i mig kolhydrater och jag har även ätit socker ibland när suget kommit över mig. Och visst, jag har gått upp lite. Vägde in mig på 63,5 kg imorse. Men ärligt talat så har jag mått skit. Igår kraschade magen fullständigt och den har varit svullen hela veckan. Jag har känt mig tung och jäst och rätt däven i kroppen. Väldigt klumpig helt enkelt. Jag har mått illa och haft sura uppstötningar. Träningen har gått sådär och jag orkar inte lika mycket utan att må dåligt.

Så. Fett. Ovärt.

Så igår bestämde jag mig att strunta i matchvikten! Om hon kommer väga fem kilo mer än mig så får hon göra det. Jag är helt säker på att den lilla viktskillnaden inte kommer vara ett problem. Men det kommer att bli ett problem om jag mår dåligt pga att jag ätit massa kolhydrater och socker. Så jag tänker gå tillbaka till minimalt med kolhydrater och obefintligt med socker. Går tillbaka till det som får min kropp att må bra. Och kolhydrater och socker ingår INTE i den kosthållningen! Istället tänker jag fortsätta leta inspiration till bra mat, fortsätta laga min egen specialmat och fortsätta utforska den sockerfria bakningen.

För i ärlighetens namn är det min hälsa

och mitt välbefinnande som kommer

i första hand. Inte någon matchvikt!

 

 

Jag vet att det är många som anser att det sättet jag valt att lägga upp min kost på inte är bra. Jag vet att det är många som anser att min träningsmängd är för stor. Jag vet att det är många som stör sig på hur jag valt att lägga upp mitt liv. Jag vet att det inte är alla som ser vinsten jag anser att jag får av mitt upplägg. Å det är helt ok. Heeelt ok. Ärligt, ni får tycka det! Men sluta hacka på oss som inte väljer den vägen ni valt. Vi är alla olika och mår bra av olika saker. Alla funkar inte så som jag gör. Helt rätt. Men tänk på att alla funkar inte så som just DU gör heller!

 

 

Just nu ser jag fram emot att gå tillbaka till mitt kostupplägg. Ser fram emot att få min kropp i balans igen. Ser fram emot att kunna träna inför matchen utan att må dåligt. Så dagens plan kunde inte kommit mer lägligt! Att träffa andra människor med samma intresse för kost och träning i en period när inte så många andra förstår känns SÅ skönt! Jag är lite less på att få höra massa gliringar om hur dum i huvudet jag är som håller på som jag gör. Jag är less på att höra att jag blivit för smal. Jag blir faktiskt lite ledsen när folk i min närhet hackar på det livet jag valt att leva. Varför kan ni inte förstå att det är det här jag mår bra av?! Varför kan det inte få vara ok? När jag vägde 81 kg så mådde jag dåligt både fysiskt och psykiskt. Nu, 20 kg lättare, mår jag så fantastiskt bra (både fysiskt och psykiskt) och att vissa inte kan unna mig det grämer mig lite. Jag får, jag vill och jag kan. Alltså så gör jag.

Backträning i Hammarbybacken 18/5-2013

Hojevent och backdöden

Ah! Denna härliga känsla! Känslan av att vara klar med träningen. Oftast så har jag inga som helst problem med att njuta av ett träningspass, men när passet innebär Hammarbybacken så e det en heeelt annan sak! Tog iaf lilla pärlan in till Rapido MC på morgonen och joinade deras första hojträff för i år. Den sög. Få utställare, inga hojar att kolla på och inte mycket folk direkt. Åkte ganska snart iväg till Hammarbybacken och mötte upp de andra galningarna.

Fem vändor uppför den långa sega delen skulle vi klara av idag. Det gick inte fort för nån av oss kan jag säga! Men upp kom vi =) Efter det tog vi oss över till den brantare sidan och körde spurter. 5 spurter á 25 sekunder. Efter första spurten skulle vi markera ut hur långt vi kom och sen vid andra spurten skulle vi försöka komma ytterligare lite längre eller i värsta fall lika långt. Kom man inte hela vägen fram så blev det 30 armhävningar som straff. Å så rullade det på. Spurt efter spurt. Längre än sist eller böta med 30 armhävningar. Jag klarade mig från straff alla spurter! Fast de två sista kom jag inte längre, bara lika långt. Däremot fick jag böta med 10 armhävningar för att jag svor. Bummer...

När vi väl va klara så tog pappa och jag en sväng till Huddinge. Stannade för att käka å jag tryckte i mig pasta med gräddsås. Asgott AB! Men jag fick såklart böta för det också... Massa grädde (aka laktos), kolhydrater och fett. Tre saker som min mage inte alls klarar av! Så halvvägs hem fick jag vansinnig magknip och höll på att kräkas. Då fick jag nog av den här dagen. Gasade om pappa och ilade hem. Väl i garaget stod jag dubbelvikt med kallsvetten rinnandes och insåg att jag är glad över att jag har slutat med sån här mat! Huga... När jag äntligen kom innanför dörren så va det soffläge varvat med otaliga toalettbesök. Charmigt Ellen. Ytterst charmigt! Just nu e det mycket bättre men är glad över att det är en hemmakväll som gäller!

Ajuste! Grattis till Sverige efter vinst mot Finland idag!! Imorgon vankas det final! Ska försöka hitta nån att våldgästa bara så att jag också kan kolla =) I värsta fall så blir det väl till att hitta nån direktsändning på datorn. Mindre roligt kanske...

Redo för en dag ute! Löpkläderna är på under skinnstället ;)
 

Pärlan e packad å klar!
 

Värsta röjet på Rapido MC! Not...
 

Party! Eller?!
 

Det fanns iaf EN hoj som va värd att kolla på!
 

Bästa detljen ever ;)

Fler sköna detaljer =)
 

Eh... Ja, alla har ju inte råd med motor på sin hoj...

Vissa sprang, andra tog liften...

Vi som tyckte det va en bra idé att dö i Hammarbybacken.
Bakre raden från vänster: Hannan, Janne, Camilla, jag och Jessica.
Främre raden från vänster: Magic, Champion, Apple och Felix
 



Jag borde kunnat räkna ut med lillfingret att jag skulle bli dålig av det här...

Vadå misslyckas?!

Ah, härliga frihet! Det är nog få som kan ana vilken frihet det innebär för mig att må så bra igen. Jag vågar saker igen. Jag vill saker igen. Det är så vansinnigt skönt kan jag lova! Att kunna göra det jag brinner för. Att våga kasta mig in i något där utgången är så sjukt oviss. Det är en frihetskänsla utan dess like. Att slippa vara rädd. Att slippa tänka "Jag kan inte" pga olika negativiteter i min hjärna.

JAG KAN VISST!

 

Idag har min anmälan till skolan gått igenom. Den 25/10-2013 Så börjar jag den resan! Jag är så otroligt motiverad och överlycklig över att jag tog den chansen!

Den 1/6-2013 går jag min första b-match i Sverige. Jag är så sjukt övertaggad och jag är helt lyrisk över att jag fick en match!

 

Igår fick jag frågan om vad jag gör om jag misslyckas med mina planer. Jag funderade en sekund och ställde sedan motfrågan "Vadå misslyckas?!" Jag kan sträcka mig till att jag kanske inte kommer att lyckas lika bra som jag hoppas på, men misslyckas? Misslyckas kan jag bara göra om jag inte tar chansen. Hur det än går så vinner jag genom att gå den här utbildningen. Jag kommer få så mycket kunskap och erfarenhet inom kost och hälsa att jag omöjligt kan misslyckas med det. Jag fattar egentligen inte frågan... Inom thaiboxningen kan jag inte misslyckas. I värsta fall så kan jag förlora min nästa match. Men även där vinner jag ju massor med erfarenhet och även om jag HATAR att förlora så kommer jag kunna gå hem, träna hårdare och lära mig mer om mig själv och sen komma tillbaka starkare, bättre och vinna. Hur i hela friden kan nåt bli ett misslyckande? Man misslyckas bara om man slutar att försöka. Å ni som känner mig vet ju att sånt håller inte jag på med ;)

 

Så för att klara av att "inte misslyckas" så är backträning inplanerat tills imorgon! Hammarbybacken here we come! Haha! Kommer kräkas minst två gånger. Sen dr jag kanske. Men det är det värt ;) Ska även åka på MC-klubben Rapidos "MC_mässa imorgon". Lägligt nog så ligger de precis vid Hammarbybacken! Haha! Perfa! Hojen in på förmiddagen (håll tummarna för sol nu bara...) och sen på eftermiddagen så blir det att knalla över till Hammarbybacken och slita för att sen ta hojen hem. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det med ombyten å så, men det löser sig på nåt sätt ;)

 

Sen avslutar vi helgen med att köra "Singel-klubben lagar mat" hos Kristian på söndag. Laga nyttig mat, bakar lite goda nyttigheter och testar proteinbars. Kul att slippa laga egen mat hemma ensam hela tiden =) Bra initiativ!! Ska kolla upp lite vad jag ska bidra med bara. Morotskakan ligger ju högt på favvolistan så det är ju en rätt bra idé ;)

 

Uppdaterar med bilder imorgon =)

 

 

Word...

 

Imorgon ser ni oss tre i Hammarbybacken ^^

Life is so freak´n AWSOME!!

Dagen hade nog fan inte kunnat bli bättre. Alls. Eller, typ inte iaf ;) Bestämde mig för att ta en vilodag idag då min kropp kändes rätt sliten och jag faktiskt redan kört 6 pass hittills den här veckan. Så har gått runt hemma och myst och mått bra! Belönade min 20-kilos viktnedgång med ett par tights som jag velat ha sååå länge men inte ansett mig kunna ha då jag varit för tjock helt enkelt. Men nu är de beställda och kommer i slutet på nästa vecka =) Passade dessutom på at beställa lite roliga saker från Fitnessguru. De har kommit md ett nytt proteinpulver som har smaken "Rockyroad". Måste ju vara helt awsome! Så den fick följa med ner i varukorgen tillsammans med lite kokosolja, jordnötssmör samt proteinpulver med smaken "French vanilla". När jag så satt framför min dator vid mitt högst provosoriska "kontor" (köksbordet... Inte helt optimalt med tanke på hur många timmar jag ändå sitter å jobbar vid datorn...) så ramlade posten in och min kod till mitt kort kom ÄNTLIGEN! Så nu kan jag handla helt själv! Haha! Har även fått svar från skolan och jag kan börja redan i oktober och blir i så fall klar i slutet på januari 2014. Helt perfekt! Och de sista papprena från banken kom idag också så nu är lägenheten helt min och lånen är numera bara mitt bekymmer.

Dessutom har min bror tagit sig i kragen (efter att jag blivit lite lätt irriterad och mycket argt spacklat och slipat i hans rum i några dagar...) och snart är det faktiskt dags att måla i hans rum! Det tog tid men det va fan inte mitt fel ;) Snart kanske jag får tillbaka mitt datarum!! Ska bli så skönt att sitta vid mitt högst oergonomiskt köksbord...

Å sist men INTE minst så kom jag just hem efter ett bankmöte där jag fått en rad positiva besked! Kommer kunna finansiera mina studier men ändå så blir månadskostnaden märkbart högre! Så när jag sa hej då till min "bankman" så sa hon bara "Spring hem och anmäl dig till den där utbildningen nu!" Hur awsome är inte det?! Han va dessutom GRYMT imponerad över hur långt jag tänkt när det gäller det här. Utbildning, finansiering, framtidsutsikter osv. Jag har ju redan en plan klar och dessutom några reservplaner. I´m so fucking good...

Här är iaf de byxor som jag beställt =)
Fast jag har beställt dem i grått.
Kommer "som ett brev på posten" nästa vecka! Wihoo! 

Skriker och gråter om vartannat!

Nu är jag så där tjejigt gråtmild igen. Men med all rätta kan jag säga! Idag när jag skulle duscha efter passet på FC (som för övrigt va ett jävligt trevligt och fantastiskt pass!) så passade jag på att ställa mig på vågen. Min våg hemma funkar ju inte så har använt den på klubben när jag varit där och haft huvudet med mig för att hålla koll på vikten inför matchen. När jag idag stod där så var jag mitt i en diskussion med Camilla när siffrorna stannade. Jag tystnade och kände hur en miljon känslor vällde upp i mig. Vågen stannade på 61,0 kg. Jag insåg att jag ÄNTLIGEN gått ner 20 kg! Den 25/1-2012 pekade vågen på exakt 81 kg.  Mörkret då var enormt. Vad hade jag egentligen gjort med mig själv?! Jag bestämde mig där och då att det fick vara slutet. Jag skulle göra en förändring.

Mina 20 kg har inte rasat av fort. Det har inte varit enkelt. Men idag stod jag alltså där. Jag mår bättre än någonsin, både mentalt och fysiskt. Jag har byggt muskler. Jag har förbättrat min kondition. Jag har ändrat min mentala inställning till mig själv. Jag har jobbat så hårt på så många plan sen den där ödesdigra dagen. Jag har gråtit så mycket över mig själv. Undrat hur jag kunnat misshandla min kropp så fantastiskt mycket. Jag har haft riktiga svackor och famlat i blindo. Det är så många gånger jag varit redo att ge upp. MEN! Tack vare så många människor så har jag alltid kommit tillbaka. Det känns så klichéartat att radda upp en "Tack-lista" för allra främst så är det ju JAG som gjort bedriften. Men i ärlighetens namn så är det så många som har kommit att betyda så mycket under den här resan.  För att nämna en del:

Dick Alves. Ta mig tusan en av världens bästa coacher! En människa som delar med sig av allt och lite till. Dick, du har fått tillbaka mig på rätt väg igen så många gånger. Du har alltid alltid uppmuntrat mig att fortsätta sträva mot mina mål, vad de än må vara. Du har fått mig att inse hur bra jag är och lett mig bort från mörkret så många gånger. Du som coachat mig både i träningen men ack även så mycket mentalt! Jag kan aldrig tacka dig nog mycket...

Gigi Alves. Låt oss tala ut. Jag kan inte i min värld förstå hur du inte slagit ihjäl mig 10 ggr om. Men jag är väldigt glad över att du inte gjort det ;) Din fantastiska energi och din personlighet har fått mig på bättre tankar så många gånger, även om jag inte alltid erkänner det ;)

Jill Idh. Min fantastiska PT!! Aj fakking lav jo! Människan som visade mig vad riktigt jävla ap-slit betyder. Du som ansett att ju större blåsor desto bättre! Du har inspirerat mig bara genom att visa dig. Du kan konsten att alltid klämma ut det allra allra sista ur mig. Du har fått mig att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer när jag är helt säker på att jag inte har en enda gnutta energi kvar. Du som visat mig att tjejer kan ha en sån JÄVLA awsome kropp. Du som hjälpt mig bygga upp min kropp så att jag slipper ha ont. Din uppmuntran är så fantastisk och ärlig att jag blir varm bara jag tänker på det.

Mina älskade vänner. Kollegor. Ni har varit så sjukt stöttande och tröstande! Jag kan alltid komma till er och gnälla, gråta och vara mig själv. Ni låter mig alltid prata så länge som jag behöver. Ni har aldrig (nästan iaf...) gnällt på mig för att jag stundtals varit helt vansinnig över min kropp, för att jag ofta varit helt jävla nitisk med min mat och träning. Ni har bara uppmuntrat mig att fortsätta. Låtit mig vara så där flippad som bara jag kan vara. Ni har betytt mer än vad ni kan tro.

Åh! Jag har säkert glömt nån! Förlåt i så fall =( Äras den som äras bör, helt klart. Men ibland så e man ju lite vimsig i huvudet, men vi kan skylla det på AD/HD´n eller nåt ;)

Men framför allt så är jag stolt över mig själv! Stolt över att jag mitt i mitt djupaste mörker valde att ta det första stapplande steget i rätt riktning. Stolt över hur långt jag har kommit. Stolt över att jag alltid låtit mig puttas tillbaka. Det är nog få som fattar hor stort det här är för mig. Ni som inte känner mig kan inte ana vilken resa jag har tagit mig igenom. Mestadels för att jag bara gett er segment ur en lång historia. Vad ni pessimister än säger så har jag gjort ett jävligt bra jobb! Tack Ellen för att du fattade att du måste välja en ny väg!

Så! Vad väntar nu? Jag har satt upp så mycket nya mål! Jag har lämnat "vikthysterin" bakom mig och har sedan ett tag satsat på att få en snyggare och mer vältränad kropp. Att kunna bygga upp de muskler som gör att jag inte har lika ont längre. Jag har en bild av hur jag ser ut, men den är annorlunda idag. Jag har även satsat på thaiboxningen. För bara ett år sen så skulle jag ALDRIG tävla! Idag anmäler jag mig med glädje till tävling efter tävling och senast igår blev jag väldigt besviken över att jag plötsligt skulle gå C-match i Falun om några få veckor (dock fick jag reda på idag att det är tillbaka på B-match!). Jag har som mål att ta mig igenom tjejklassikern med start med Vätternrundan i juni. Jag har bestämt mig för att uppfylla en stor dröm sedan många år tillbaka, att få jobba med kost och träning. Planerar att påbörja den resan efter nyår.

Så jag har väl egentligen bara en sak att säga:

Tack alla för att ni hjälpt mig

 

ATT LÄRA MIG ATT ÄLSKA MIG SJÄLV!!

 

 

Jag och min fantastiska coach Dick.
 

Fick en viktskiva i handen motsvarande all vikt jag tappat
Jag vill aldrig ha tillbaka det igen...

 

Jag och Dick på fantastiska FightClub Stockholm

 

Ja, va ska man säga. The winnig team ;)

SÅ jäkla härligt!!

Mornar. Jag fullkomligt ÄLSKAR mornar!! Kom isäng tidigt igår. Å det behövdes verkligen kan jag säga... Det blev en väldigt lång dag igår som avslutades med 3h bankörning. Sen va lilla Ellen HELT slut! Satt å pratade i telefonen vid åtta och fick frågan om jag hade druckit. "Meh! Nej, varför frågar du det?!" blev mitt högs irriterande svar. "För att du låter helt borta och du sluddrar". Jasså hejsan... Så jag däckade i sängen redan halv tio. Vaknade visserligen pigg oh glad vid halv fyra imorse, men lyckades somna om. Vaknade igen vid fem när brors klocka ringde. Jag gillar inte att han sover i vardagsrummet. Vaknar alltid av hans klocka. Aja, lyckades återigen slumra till och gick sen upp vid halv sju. Upp och på med löparkläderna! Har varit dåligt med träning senaste veckan. Kroppen har inte velat vara med. Inflammation i ett muskelfäste, ont i höger knä och axeln har (såklart) känts stel och omedgörlig. Men idag känns det mesta bättre och med en mulen himmel och lite lätt duggregn så gav jag mig iväg.

Det gick trögt, väldigt trögt. Det tog nästan 4 km innan kroppen tyckte att det va ok. Det är SÅ skönt att komma över den tröskeln och bara njuta av att benen går av sig själv. Det är först här som jag kan försvinna bort i tanken och kilometrarna bara rullar förbi. Ytterligare 3 km senare så avslutade jag rundan med värkande vader (har av nån anledning vansinnig träningsvärk i vaderna...). Men jag va sjukt nöjd. Det va över en vecka sen som kroppen kändes någorlunda ok och jag har haft lite lätt panik eftersom jag snart har match. Jag har dock tvingat mig själv att vila då jag inser att det är bättre att ge den lite "extra" tid än att dra igång igen efter tre dagar och få tillbaka skiten på en gång. Inflammationen är jag fortfarande lite nervös över. Känner fortfarande av armen och jag håller alla tummar jag har för att den ska hålla fram till matchen nu!

Men nu blir det till att ladda inför dagens lektioner! Ska till huvudkontoret i Liljeholmen och sitta still i två dagar. Skyddsombudsutbildning står på schemat i dagarna två!

Så härligt med vår, skog och löpning =)
 

Fortfarande "nyvaken-looken" efter nästan 8 km...
 

 

Varför ser jag alltid ut som ett troll?!
Borde väl vara mitt fighternamn ist ;)

Mitt recept på kÅldolmar

I typ alla vägskäl så väljer jag min egen väg. Finns inte den vägen som passar mig så gör jag en egen. Helt enkelt. Så även när det gäller matlaging. Vi kan ju göra klart på en gång att det inte är min starka sida. Jag har typ aldrig behövt laga mat. Å jag tycker väl i ärlighetens namn att det är sådär kul att laga mat till mig själv. Jävligt tråkigt faktiskt. Men, det är ju ett nödvändigt ont å nån gång ska man ju lära sig!

Så! Jag har kommit upp med ett koncept som funkar asbra! Gör massa mat på en gång å ät samma mat tills det tar slut! Haha! Så idag blev det kåldolmar. Fast inte de gamla hederliga förstås. Massor med kolisar i å det vill jag ju såklart inte ha ;) Men jag kan ju såklart inte göra kåldolmar. Hittade dock lite LCHF-recept å gjorde en egen variant! Inget äckligt ris, ingen grädde, inget smör. Fan va folk ska peta i smör överallt! Blä... Så här blev det iaf:

Kåldolmar 4 port

• 1 st vitkålshuvud
• ½ blomkålshuvud
• 100 kokosfett
• 400 gram blandfärs (nöt/fläsk)
• 1 st purjolök
• 1 liten cremefrach
• salt
• peppar

Skär ur roten ur vitkålshuvudet och lägg det i kokande saltat vatten. Koka tills bladen blir mjuka och går att ta loss. Ta loss ca 8 blad. Riv blomkålet på ett rivjärn så det blir till ris, stek i kokosfett, salta och peppra. Ställ riset åt sidan. Strimla purjon och fräs ihop med färsen. Salta och peppra. Häll i creme frach och riset. Smaka av med salt och peppar.
Skär bort den hårda "bladnerven". Lägg en rågad matsked av färsblandningen på bladet och vik in sidorna först och rulla sen ihop till ett paket. Bryn ovansidan i smör. Lägg sedan kåldolmarna i en smörad ugnsform med skarven neråt. Toppa med en klick kokosfett. Ställ in i ugnen på 225 grader i 25minuter. Ös några gånger under tiden. Servera med lingon.

I ursprungsreceptet skulle man dels även ha i 2 ägg, men det missade jag. Om man vill ha i det så ska de i samtidigt som man drar ihop riset med färsen. Om man nu promt måste ha i de där jävla äggen (ja, jag grämer mig lite att jag missade en fin proteinkälla...). Aja, gör som ni vill med äggen ;)

Kan tillägga att jag precis insåg att "Kåldolmar" stavas med å och inte med o i början. Har just suttit å ändrat. Sämst. Jag har heller ingen aning om hur Cremefrach stavas. Fuck it, ni fattar vad jag menar.

Annie: Om du läser det här så e jag säker på att du kan byta ut färsen mot typ... Nåt vegetariskt. Typ... Äh, jag har ingen aning, köttoman som jag är ;)

Jag är säker på att Willys köper in genmanipulerade vitkålshuvuden...
Seriöst! Den här ligger i en WOKPANNA!
 

Här e de små liven

Har äntligen tagit ett beslut!

Wihoo! För första gången någonsin så har jag tagit ett beslut som är tänkt att hålla i längden =) Inget jag kastat mig in i huvudstupa som vanligt utan jag har faktiskt TÄNK på det här! Man måste ju få vara lite stolt över sig själv vid dessa tillfällen ;)

Ska rabbla upp vilka möjligheter jag har haft att välja mellan så kanske ni förstår att det varit svårt för mig att bestämma mig. Ja, iaf ni som känner mig som vet att jag har en tendens att ta det som känns bäst för sekunden, inte det som kan komma att bli bra i längden och utan att överväga om det egentligen är en bra grej... Well, here it comes:

• Byta till ett billigare boende. Vilket ledde till att började se över möjligheter att flytta iväg från Stockholm.
• Göteborg lockade vansinnigt mycket, som vanligt. Har varit i kontakt med häktet där nere och det ser ljust ut att få en tjänst där.
• Thailand. Need I say more? När det plötsligt uppdagades att jag kan få ett arbetsvisum var jag nära på att packa ihop mitt liv i en väska å dra på en gång.
• Skickade in ansökan för utlandstjänst.
• Anmälde mig till några kurser på  högskolan. Franska och psykologi.
• Satsa mer på thaiboxningen å få in mer tävlingar och matcher.

MEN! Jag kan inte göra allt alltid. Och plötsligt så började jag tänka på att stanna kvar. Stanna i samma lägenhet, stanna kvar i Stockholm. Jag är expert på att dra. Det är lite det som är min grej. Hehe... Men jag kände någonstans att jag ville skapa mig ett liv på ett å samma ställe. Inte över hela världen som jag alltid gjort förut. Jag kände absolut inte igen känslan å fattade fan inte var den kom ifrån men jag gissar på att jag växt upp till slut ;) Bestämde mig för att fundera lite på saken och utforska vad det är som gör att jag plötsligt långt där inne har en önskan att stanna kvar precis där jag är. Viljan att fladdra iväg till nåt nytt är den absolut starkaste och överröstar "stanna-känslan" hela tiden, men trots att den är svag så finns det en känsla där som jag inte upplevt förut. Jag blev väl kanske nyfiken på hur den uppkommit. Och visst fan känner jag att det kanske skulle vara skönt. Kanske ;)

Så jag började rada upp anledningarna till varför jag vill stanna kvar. Kom fram till följande:

• Mina fina vänner som jag faktiskt håller väldigt kära.
• Mina "familjer" som jag fullkomligt avgudar.

Den enda anledningen är alltså MÄNNISKORNA som jag släppt in på livet. Jag blev lite chockad när jag såg min korta men ack så viktiga lista. Jag har aldrig släppt in folk särskilt långt och har således aldrig riktigt haft det "problemet" som jag nu ställdes inför. Är jag verkligen redo att släppa de fina människor som jag låtit komma in? De människorna som jag lärt mig att älska så fullkomligt? Ena sekunden vinner tanken "De kommer finnas kvar när du kommer tillbaka" och nästa sekunden vinner "Nej, jag vill fan inte åka bort från dem". Vafan ska man göra?! Jag vet fortfarande inte och är mer förvirrad än någonsin.

Men sen för några dagar sedan så pratade jag med Camilla och hon berättade att hon skulle gå en utbildning till Cert. Kost- och träningskonsult. En utbildning jag velat gå i flera år men av olika anledningar aldrig gått. Plötsligt så kan jag göra precis vad jag vill. Jag insåg att det fanns en anledning till att jag inte dragit iväg. Det är ju det här jag velat göra så sjukt länge. Jag har bara aldrig gjort det. Nu är det dags. Så jag gick genast in på skolans hemsida och började läsa, maila och planera. Det va sjukt länge sedan jag ville något så innerligt. Att återfå den känslan va helt fantastiskt. Alla pusselbitar föll på plats. Det enda som kan fördröja allt är 75 000 kr som utbildningen kostar. Mailade banken. Måste finnas en lösning. Hittade flera. Helt uppslukad av mitt val. Hittade reservplan efter reservplan. Det här ska bara hända. Så enkelt är det med det.

Så nu håller jag alla tummar jag har att banken ska godkänna att jag får belåna på lägenheten. Har ansökt om 100 000 i höjning. Då kan jag samtidigt finansiera renoveringar här hemma som aldrig blivit avslutade. Om inte det händer så blir det till att ansöka om ett privatlån hos först å främst "min" bank. I andra hand hos andra storbanker som kan hålla nere räntan. Går inte det så finns ju Ica banken. I värsta fall så har jag tom övervägt att ta lån hos en dyrare aktör bara jag får gå utbildningen. Om inget går så blir det till att jobba aset ur sig under ett år och skrapa ihop pengarna den vägen. Det blir lite uppskjutet, men det KOMMER bli av!

Så! Just nu ser planen ut som följande, Ellen stannar i stan ett tag till ;) Jag ska köra på med körkortet så den kostnaden försvinner och jag kan köra massa hoj. Jag kommer bo kvar här ute i skogen, jag älskar faktiskt att bo här ute i ingenstans. Å förhoppningsvis så kommer jag att påbörja min drömutbildning i början på 2014.

Jag har sagt det förr å jag säger det igen, I love my life...

För er som är nyfikna på utbildningen så hitar ni skolan som jag tänkt mig www.theacademy.se

Bjuder på en bild av min PT, Jill Idh, som för övrigt är världens bästa PT
Ni ser henne till vänster i bild och till höger ser ni hennes kille Jonathan Westin.

Skimmat kort, hoj och fasta

Vilken jäkla dag det blev igår! Började med en lugn förmiddag hemma. Eftersom jag har haft ont i min arm så har styrketräningen uteslutits och likaså thaien och senaste dagarna har jag kännt mig konstig i halsen. Så vilade från träningen även igår. Det är snart en vecka utan träning och inte långt kvar till match, men vafan ska man göra... Har iaf påbörjat min fasta och det har gått riktigt fint! Första dagen va jag rätt låg men det rätade till sig =) Har hittat en morgonjuice som jag tror att jag tänker fortsätta med även efter att fastan är slut. Har ju väldiga problem att få i mig nåt på morgonen utan att nästan kräkas. Men den här juicen går i hur lätt som helst å även om det inte är mycket att skryta med så är det bättre än inget!

Efter det va det körskolan som gällde. Klarade av 3h bankörning utan att döda någon. Go me! Hade en ny kille som jag inte sett förr och han va himla bra! Kom att trivas riktigt bra genom hela lektionen, trots att cykeln och jag inte riktigt vill samma sak alla gånger... Jag vill att den ska svänga men den vill bara ramla hela tiden... Dumma hoj... När jag väl hade kört färdigt så kollade jag av telefonen och såg ett ytters märkligt sms. Från SEB. "Ring oss angående transaktioner på ditt kort". Eh, ok... Ringde så fort jag kom hem å killen sa typ "Såvida du inte var och tog ut pengar i Malaysia för en timme sen så har du blivit av med pengar". WTF?! Jo, mitt fucking kort har blivit skimmat! Suckaaaa.... 8000 kr fattigare. Som tur va så kommer banken att ersätta mina pengar, men jag har faktiskt ingen aning om när jag kommer att få tillbaka dem. Nytt kort skulle de skicka också å eftersom det är JAG så passar vi på att slänga in lite röda dagar å sen helg på det så allt tar extra lång tid! Jorå såatte... Crap... Men, som tur va så har jag en fantastisk lillebror som ger mig pengar tills allt har ordnat sig. Å hade inte han kunnat hjälpa mig så va det faktiskt flera av mina älskade vänner som hörde av sig och erbjöd mig hjälp. Ni e så fina!! Å när jag sitter där i min misär, för av nån anledning blev jag rätt ledsen, så ringde Tobbe.

"Var e du?"
"Hemma, jag har blivit skimmad!"
"Ja, jag såg det. Klä på dig så drar vi, jag står vid garaget."

Seriöst?! Mina vänner vet precis vad jag behöver i mina jobbiga stunder! Vid garaget stod Tobbe och Pelle och väntade. Så det blev en hojtur till Farsta där det bjöds på grillad flintastek och potatis i ugn dränkt i vitlök och ost och lite andra tillbehör. Det kom några stänk så vi trillade in hos Kina och Peter ist för att plåga oss utomhus. När maten väl stod på bordet så sket jag FULLSTÄNDIGT i min fasta! Här ska ätas! Haha! Å jävlar va jag åt. Efter det kändes livet bra mycket enklare kan jag säga. Sen blev det en hojtur hem som hette duga. Fort som fan med massa accelerationer. Adrenalinet sprutade ut genom öronen när jag kom hem igen å jag va så SJUKT nöjd över att jag har såna bra vänner! LOOOVE!

Avslutade den nedrans berg- och dalbanedagen med en kopp citronvatten framför datorn i soffan. Helt fucking jävla ok. Allt löser sig till slut, på nåt sätt. Å när man har världens bästa vänner så kan det ju bara gå bra =) Men idag är det en ny dag och jag har inte gjort många knop hittills. Dags att sätta fart helt enkelt. Jobb ikväll och imorgon, sen ledig helg! Den håller redan på att bli fullbokad, som vanligt ^^ Det blir bra. Mycket bra...





Första omgången blev lite... Välgrillad...

Asgott AB! HAr inte ätit potatis på flera månader så ni kan ju fethaja att jag åt fett mycket potatis...

Dietstart! Nån som vill följa med?!

Jepp! Eftersom jag tappade en del efter att jag kom hem från Thailand och därför hamnade lite lågt i vikt inför min match den 1/6, så har jag haft några veckor med rätt mycket kolhydrater i kosten och passat på att trycka in en hel del gympass på schemat. Har inte vägt mig på en vecka men känner att jag svullnat upp rejält. Hoppas nu bara att jag byggt lite muskler, för nu drar dietandet igång! Nästan 4 veckor blir första etappen. 6/5-1/6 blir alltså del ett. Den 2/6 så blir det en äkta svullardag kan jag säga! Haha! Efter det så blir det etapp 2 med dietandet. 3/6-1/7, alltså ytterligare fyra veckors dietande. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är less på att vara stor!

För er som lyckats missa det (kan jag väl knappast tro att nån har gjort dock) så har jag hittills gått ner 17 kg och blivit av med 12 cm runt magen. Svårt att fatta ibland! Det har gått långsamt, men det har gått =) Nu är det dags att sluta titta på vågen och gå över till andra mätningar ;) Får snart reda på vad min fettprocent ligger på samt hur min muskelmassa ser ut. Ska bli väldigt intressant! Lite skrämmande också dock... Jag funderar dock på att gå ner till 60 kg bara för att kunna säga att jag gått ner 20 kg =P Ibland är "bara för att" saker rätt roliga att ta sig an!

Men som sagt! Nu drar dietandet igång och jag hoppas nu innerligt på att det finns lite muskler där under någonstas som har lust att titta fram snart! Haha! Nu är det ÄNTLIGEN dags att ta bort alla kolisar igen. Till att börja med så dras dieten igång med 3-dagarsfasta. Sjukt bra för att rensa ut allt gammalt skit. Precis som tidigare gånger jag har fastat så har jag ju såklart inte förberett mig särskilt bra. Man ska ju egentligen dra ner på matintaget dagarna innan starten och man ska undvika kolhydrater, socker och all "tung" mat. Vilket jag såklart inte har gjort. Men det löser sig. Den här gången har jag ju ingen sambo att ta ut all min "JAG-MÅSTE-HA-MAT" ilska på. Hehe... Jag har faktiskt längtat efter att få komma igång och kände mig lite snuvad när jag såg att vågen stod på 63,4 för några veckor sen... Har varit så taggad att komma igång men när jag hade droppat så pass mycket i vikt var det bara att avbryta. Hade jag fortsatt att dieta fram tills matchen hade jag legat alldeles för lågt. Ska ju köra i -64 kg så vill ju inte ligga allt för lågt och valde därför att avbryta dieten och fokusera på att bygga muskler. Så nu e jag väääldigt taggad för att klara av dessa månader! 1/7 blir det en ny utvärdering och då får vi se vad det blir. Eftersom det då är mitt i sommaren så är det mycket möjligt att jag fortsätter att köra på en månad eller två, det beror på hur kroppen mår och ser ut då ;) Sen till hösten är det en byggarperiod som väntar! Men det tar vi då ;)

SÅ VEM ÄR MED MIG NU DÅ?! 1/6 är slutet på tunneln!

No more carbs ;)

Våga älska oss själva!

Ibland kan jag känna att jag inte riktigt gillar att jag är så grabbig som jag är. Speciellt när man hamnar i en period när folk ofta påpekar detta. Ibland kan jag önska att jag är mer tjej än vad jag är. Jag kan tom ibland komma i konflikt med mig själv pga detta. Sjukt, jag vet. Speciellt med tanke på att jag är nöjd med mig själv och är stolt över den människan jag blivit. Men ibland så gör det ont när folk ska berätta för mig hur inte tjejig jag är. Jag kan ibland tänka att det kommer bli väldigt svårt för mig att hitta någon som kan orka med min "icke-kvinnliga" sida. Jag har fått lära mig att alla (läs: ytterst få av de jag har träffat) helt enkelt inte har lust att presentera en sån tjej som jag är. Tjejer ska inte vara så. Vi kan få gilla kampsport. Vi kan få gilla motorcyklar. Men inte för mycket. Den tiden vi inte spenderar med att slåss och åka hoj ska vi gå omkring å prata nagellack, shopping och barn. Vi ska hålla oss inom ramarna av den stereotypa tjejen. Vi ska helst vara blonda å rätt korkade också. Nej, alla är inte så, jag vet. Det här är utifrån mina erfarenheter och statistiken i mitt eget liv...

Men sen kommer dagar som igår. Dagar då jag inser att det är FETT värt att vara mig själv. Som igår. När jag kom tillbaka från garaget med syrrans sporthoj och va så upprymd och glad efter dagens tur så inser jag att det är absolut bäst att jag är som jag är, det är då jag är som bäst. Jag älskar min fighting. Jag älskar min motorcykel. Jag älskar allt jag gör. Grabbig eller ej så tillåter jag mig själv att vara den jag är och göra saker som jag älskar och som jag mår bra av. Det är värt allt för mig. Om andra inte gillar det så är det helt enkelt deras problem. Inte mitt. Jag tänker fortsätta att tillåta mig själv att må bra. Våga älska allt! Oavsett hur andra människor tycks uppfatta dig. Vi är den bästa människan vi kan bli endast när vi är de vi är ämnade att vara. Oss själva.

Våga älska fighting!

Våga älska motorsport!

Så nu tänker jag fortsätta vara den jag är. Tjejen som älskar Thaiboxning och träning. Tjejen som älskar att pressa sig tills hon kräks. Tjejen som älskar att bygga muskler. Tjejen som älskar att glida runt på sin Honda. Tjejen som älskar att accelerera och åka fort. Tjejen som alltid "kan själv" (ja, även när hon egentligen inte kan det...) Den tjejen som jag är helt enkelt.