Världens finaste tröja ^^

Köpte världens finaste tröja igår =) Den e lite i minsta laget, men några kilo till så kan jag bära den med stolthet! Blir nog nya måttstocken och motivatorn! Ligger på -7 kg nu och mer ska det bli!

Ledig dag =)

Ibland infaller sig dagar då man inte behöver gå till jobbet. Dessa dagar kallas tydligen "lediga dagar". Idag har jag en sån dag. Så, vad gör man då under sådana dagar? Jag vet inte vad "man" gör, men jag har iaf hunnit med en sväng på gymet, 50 svettiga minuter på löpbandet! Nöjd! Inte för att jag inte trodde min kropp skulle orka, utan att jag tycker det är så sjukt tråkigt att jag inte trodde min HJÄRNA skulle klara av det. Men idag vann min vilja och efter 50 min hoppade jag glatt ner och slängde mig i duschen. Efter det va det raka vägen till HAnden C för att inhandla lite kabel till datorn och sen hem för att ringa Webhallens kundservice. Efter lite efterforskning visade sig att mitt spel faktiskt är betalt (jag saaaa ju det!) och hoppas på att det skickas idag! Så snart kommer "Star wars: THe old republic" hem till mig lagom tills jultristessen! Whieee! Belönade även mig själv med en Pad Thai och tre vårrullar. Jäkligt gott! Nu blir det till att städa lite innan det är dags att bege sig mot Fight Club och dagens andra och eventuellt tredje träningspass! Sweet...

Livstids fängelse

Idag föll domen för Erik, K´s mördare. Klockan 11.00 föll den. Jag hade redan förbeställt domen från Södertälje tingsrätt och hade den på min mail 11.06. Läste igenom den och såg vad det stod, livstids fängelse. Allt annat hade varit en skymf. Mot K, mot oss, mot hela vår arbetskår. En hel del skadestånd ska även betalas ut, men summorna ser så små ut. Mångas liv är förstörda och K´s liv är släckt. Summorna ser försvinnande små ut. Men det blev i alla fall livstid. Jag vet inte om jag ska känna glädje eller om jag ska vara ledsen. Känner mig fortfarande helt tom i hjärtat. Det är svårt att hitta tillbaka till glädjen när man hela tiden blir påminnd om allt som hänt. Det är svårt att bearbeta en händelse när det hela tiden river upp hemska minnen. Vissa dagar går det bra, vissa dagar går det inte alls. Undrar om han förstår. Undrar om han inser hur mångas liv han förstört... Jag hoppas det. För även om han fick livstids fängelse så känns det straffet inte hårt nog. Om han däremot inser hur många människor han påverkat i denna otroligt negativa riktning och kan må dåligt över det, då är det ett bättre straff... Det är sjukt många andra känslor jag har i och med detta, men det passar sin inte att uttrycka dem här. Det kommer bita mig i häcken förr eller senare, tyvärr...

Men jag är ändå på något sätt lättad. Det känns som ett kapitel just avslutats och jag har mörjlighet att påbörja ett nytt. Ett kapitel som JAG får bestämma vad som skall stå, jag får skapa det själv.

Åkte in till klubben idag också. Första passet gick skräp men lyckades på något mirakulöst sätt ladda om till nästa och där gick det bättre! En flygande armbåge levererades! Sn en till, sen en rad fler =) Nöjd över att jag stannade kvar ock körde ett pass till ställde jag mig sedan i duschen. Hoppade upp på vågen och såg att den pekade på 71 kg jämt! Mycket bra! Totalt -8 kg nu =) Duktiga mig! Snart blir det dock sängen, upp 04.00 och sen jobba till 17.45... Kul helg...

Omorganisera livet

Ibland händer det saker som gör att man ser över sitt liv. Den tredje oktober hände det, som ni nog alla vet, en fruktansvärd händelse som kastade om hela min syn på mitt liv. Den senaste månaden har jag spenderat allt mer tid för att gå igenom varenda liten detalj i mitt liv, varenda liten grej har jag vridit och vänt på. Jag har ifrågasatt mig själv och mitt liv. Jag har synat allt in i minsta detalj. Vad är det jag vill? Vart är jag egentligen på väg? Jag gav mig själv en deadline. Jag satte ett datum när jag ska vara klar med mitt ifrågasättande. Datumet har närmat sig med stormsteg och imorgon är dagen här. 1:a december hade jag sagt till mig själv, sen fick det vara bra. Men jag har fan inte kommit fram till mycket alls... Idag började jag dock lite smått att avrunda min "utvärdering". Hade ett samtal med chefen idag och berättade precis hur jag såg på saker och ting på jobbet. Vad jag anser att jag klarar av, vart jag vill och hur jag ska ta mig igenom dagarna. Det va en tung dag, ja, men jävligt nödvändig. Efter jobbet så tog jag mig till FC för ett pass. Har känt mig otroligt omotiverad och har haft otroligt svårt att fokusera. Jag har alltid haft svårt att kämpa om jag inte har något mål att jobba mot. Efter passet idag så fick jag en möjlighet placerad i knät. Jag blev minst sagt förvånad och lite chockad men jag blev ändå väldigt tveksam. Kunde inte tänka på nåt annat när jag åkte hem. Va fan vill jag egentligen? Är det inte någonstans det här jag behöver? Jo, fan, det är det! När jag kom hem hade jag bestämt mig, nu jävlar kör vi!

Ibland behöver man en möjlighet, en spark i arslet för att inse vad man vill, vart man vill ta sig. Nu vet jag vad jag vill. Nu vet jag vart jag ska ta mig. Jag ska ta mig uppåt, framåt. Jag ska bokstavligt talat slå mig uppåt. Jag ska vinna, jag ska ge allt för att ta mig dit. Nu jävlar, nu kör vi...

Att leva eller att överleva...

Två helt skilda saker enligt min mening. Jag har alltid kämpat hårt för att leva och inte bara överleva. Försöka hitta glädjen i det jag gör för att få ut det mesta av det livet jag har. Men senaste tiden har det handlat om att överleva, faktiskt. Det tar mig i runda slängar en timme att ta mig ur sängen på morgonen. Det har krävts massor med energi för att gå ut genom dörren för att gå till jobbet. Det tar extremt mycket kraft att orka vara på jobbet en hel dag. Den sista energin går åt att uthärda de dagar som är extra tunga. Att hålla ihop för att kunna komma tillbaka till livet som det har varit. Jag har överlevt. Finner ingen riktig glädje längre, hur jag än gräver och letar. Vissa dagar är bättre än andra. Ibland kan jag till och med ha roligt på jobbet. Men de dagarna är få. Resten av dagarna går åt till att kämpa mot gråten, att vara trevlig mot mina stackars kollegor. Att hitta ett andrum så jag kan smita undan och vara ledsen för mig själv. Det är inte lätt att hålla ihop när man rasar isär inombords, när det river och sliter i hjärtat. De dagarna är fyllda med mörker och smärta.

Det gäller att hitta den lilla glädjen som finns där djupt inne i en. Det är två saker som gör att jag faktiskt tar mig ur sängen på morgonen, det som gör att jag orkar ta mig genom arbetsdagarna och inte ger upp helt. Det första är min sambo, såklart =) Han som stannat hemma med mig för att jag inte orkat gå utanför dörren men heler inte klarat av att vara ensam. Han som lyssnat och tröstat när jag behövt det, vilken tid på dygnet det än har varit. Han som lugnat mig när jag vaknat i panik efter alla sjuka drömmar. Han som suttit uppe med mig hela nätterna för att jag inte kunnat sova och inte vill vara vaken ensam. Herre gud, vad skulle blivit av allt om han inte hade funnits vid min sida?! Samtidigt så får man skuldkänslor. Hur ska man kunna ge tillbaka för allt han gjort för mig? Jag har inte en aning...

Det andra är träningen, såklart ;) Det har gått lite upp och ner hurvida jag orkat gå dit, men oftast så orkar jag =) Det är så otroligt skönt att komma ner till klubben och träna skiten ur sig! Så otroligt skönt att kunna komma dit och inte behöva känna eller tänka. Så fantastiskt att ha något att se fram emot. Det spelar ingen roll hur jobbig dag man har haft, att komma till klubben innebär bara glädje. Även om jag anser att jag gjort ett dåligt pass känner jag fortfarande glädje. Chansen att fokusera på något som står helt utanför händelsen, smärtan och sorgen. Helt fantastiskt! Det har verkligen fått mig att tänka på vart jag egentligen vill med min träning, vart jag vill komma. Nu tror alla att jag kommer säga vad jag kommit fram till, men har inte kommit fram till ett skit egentligen ;) Jag vet inte vad jag vill, eller vart jag vill komma. Men en sak är jag säker på, ju mer jag trönar desto mer träning hamnar i schemat. Jag vill bli bättre, helt klart. Å jag ska bevisa för mig själv att jag KAN! Det är inte många veckor kvar på det här året, men jag tänker spurta sista biten och börja nästa år med full fokus. Kanske kommer på en fin liten plan snart, men just nu är det bara 110% som finns i mitt huvud. Utmaning är nog nästa års nyckelord. Nästa års mantra.

Lite lättsammare inlägg...

Ja, inte nåt vidare allvarligt idag. Har försökt att fylla mina lediga dagar med saker att göra så hjärnan slipper tänka på allt de jobbiga. Idag t-ex så har jag bakat som en galning! Hållt på sen tio imorse och nu börjar det arta sig! Hittils har det blivit grejer till två tårtor samt delarna till cupcakes. Följande är nu färdigt (dock är fluffarna fortfarande på kylning och inte vispade, alltså högst ofluffiga):

Nougat choklad cupcakes
Nötkräm/Nougatfluff
Jappfluff
Tobleronefluff
Tårtbottnar
Citronfromage

Snart är det bara att börja mecka ihop grejerna så får vi se hur det blir på slutet! Vad ska man göra nu då? Köket är redan städat å klart å all disk är färdig... Städa nåt annat rum kanske. Återkommer med bilder på grejerna så får vi se om jag lyckas eller ej! Hoppas nu bara att mina kollegor gillar choklad, annars kommer det bli massa godsaker över...

Krigare i själ och hjärta...

Ytterligare en turbulent vecka... Fick samla alla mina reservkrafter för att klara av att avsluta examensarbetet. Det hade kunnat bli SÅ mycket bättre och jag är absolut inte nöjd, men det är iaf klart! Åkte dock ifrån böckerna i fredags så fick åka in och lämna dem idag ist, lagom motiverande... Har inte gjort så mycket mer i veckan egentligen, inte ens hunnit med att träna... Tankarna har sugit ur den mesta av energin jag vanligtvis har. Idag är det tre veckor sen... Det känns som igår.

Skulle ha jobbat igår, men hade tid hos företagshälsovården så jag slapp. Har många gånger ifrågasatt mina tankar och om jag verkligen fortfarande borde känna som jag gör. Känner en enorm stress över att börja jobba igen. Ny avdelning, K´s avdelning. Ny personalgrupp, K´s personalgrupp. Upp på taket där det hände. Hur fan ska jag fixa det här... Mitt stöd på företagshälsobården, A, bekräftade dock omedvetet att jag inte överdriver. När vi satt i det lilla rummet idag och jag berättade varför jag känner mig så stressad, nästan panikslagen, med en lätt dust av ångest, fick han ett ytterst fundersamt uttryck i ansiktet. Hans blick försvann bort och han började bita på pennan. Har inte träffat den mannen många gånger men har märkt att han är lätt att läsa. Han har fått det uttrycket ett par gånger och det betyder att han försöker sätta sig in i en svår situation men kan inte se hur den kan fungera. Till slut tittar han på mig och utbrister "Nej Ellen, det här går ju inte! Du kan inte gå upp dit med de här förutsättningarna! Det steget är alldeles för stort!" Han ser en omöjlighet. Vi ser på det olika, helt klart. Han ser det som omöjligt, jag ser det som oövervinnerligt. Vi kommer överrens om att han ska ringa min nya chef och förklara läget, försöka komma fram till en lösning som passar alla. "Det blir som en arbetsträning för dig." Jag säger att jag ska ringa när jag kommer hem jag också, mest för att bli av med lite stress. Jag åker sen direkt till verkstaden för att prata med en polare om min bil, sen till Handen för att lämna tillbaka min jacka som redan gått sönder. Efter det genast hem och vidare in till Sveaplan. Hemma igen vid halv tre. Måste vila... Min hjärna har gått på helvarv hela dagen och jag är helt slut. Känner inte igen mig själv och blir förbannad. Somnar på soffan och vaknar vid halv sex. Fan också, för sent att ringa chefen nu... Panik...

Har funderat hela kvällen på hur jag ska göra imorgon. Har fortfarande inte kommit fram till nåt. De andra i den nya personalgruppen har redan hunnit jobba i tre veckor pch fått massor med avlastning av all extrapersonal. Jag tvivlar starkt på att det kommer hända mig. Rädslan att bli uppskickad på taket är enorm. Att behöva gå ut ensam i en korridor känns ofattbart jobbigt. Helvete. Panik. För första gången i mitt liv känner jag att jag inte kommer att klara av det här. Har plockat fram uniformen men får ännu mer panik när jag ens tänker tanken att ta på mig den. Sen måste jag åka till jobbet, gå in på häktet och sen måste jag ta mig igenom korridorerna, förbi minnesbordet och sen upp till avdelningen. Herre gud...

Fokusera! Tänkte på en sak som min tränare sa häromdagen "När du kommer in i närstrid måste du komma på kreativa lösningar, inte få panik och ge upp". Den meningen var inte till mig från början, men nu passar den in förjävla bra... I boxningen har jag inget direkt problem i närstriden. Men det här är också en närstrid för mig. Ett steg i taget, kreativa lösningar, inte drabbas av panik, inte ge upp... Jag kommer aldrig ge upp, jag är en krigare i både själ och hjärta. Fan heller att han ska få vinna. Du tog K ifrån oss, du ska fan inte få ta mig också...

Ytterligare en vecka har passerat...

Det har gått ytterligare en vecka sen det ofattbara hände. Alla säger att det snart kommer kännas bättre igen, att det kommer bli lättare. Men jag vet inte om jag egentligen vill det! Så fort jag börjar må lite bättre eller livet känns lite lättare så sköljer det enorma skuldkänslor över mig. Vad har jag för rätt att må bra? Vad är det som gör att jag har rätt att få det "lite lättare"? Jag vet, inget! Herre gud, K ör borta och kommer aldrig mer tillbaka! Är det någon som skulle ha rätt att må bra och ha det bättre i livet så är det väl hon? Här sitter jag och klagar över hur jag mår och hur jag kämpar för att må bättre igen, men jag lever ju! Det är ju inte jag som blevutsatt, inte jag som fick mitt liv offrat... Kaos i hjärnan... Intern konflikt... Och mitt i allt måste jag göra klart ett examensarbete till skolan. Fem dagar kvar, om man räknar idag... Kan verkligen inte koncentrera mig, tankarna vandrar hela tiden iväg. Min lärare sa till mig att jag hade "chans att hamna högt upp på betygsskalan" efter första uppgiften han läste. Idag känns det inte som en bra sak att veta. Idag måste jag pga det även kämpa mot prestationsångest. För jag VEEET att jag kan bättre! Jag vet att jag kan mer än den tafatta text kag just läst igenom, den text som skall avgöra mitt betyg... Har blivit förbannad på mig själv minst hundra gånger idag. Onödigt men sant. Jag vill gära uppgiften ordentligt, men samtidigt så har jag ingen ork alls. Inte likt mig. Blir förbannad när jag tänker att det är "ursäktat" att jag inte orkar. Så fan heller!

Funderade idag om gärningsmän tänker på hur många personer de påverkar... Om de har en aning om hur många liv som sätts på paus...

Jag saknar K så enormt. Saknar hennes skratt, hennes positiva energi och hennes uppmuntrande ord. För att nämna några saker... Om en vecka är det dags att börja jobba igen. Har försökt att föreställa mig hur det kommer att vara utan henne. Det går inte. Fattar inte hur jag ska orka gå upp  i huset, gå på promenadgården... Och att dessutom försöka komma in i en personalgrupp jag egentligen inte känner. En personalgrupp jag träffat en vecka i vintras. Att handskas med den känslan i sig är kämpigt nog. Jag är inte van att jobba i grupp och måste nu in i en ny grupp med människor och hitta mig egen plats där, lista ut var alla andras platser är. Och nu DESSUTOM handskas med att jag BORDE varit där med K. Att K skulle ha varit där med mig! För två veckor sen hade jag iaf en person som jag kände och kunde "hålla i handen". Nu har jag inte det längre. K, vi började denna resa tillsammans och jag trodde vi skulle avluta den genom att få jobba ihop. Men du togs igrån oss alldeles för tidigt och jag måste nu ensam ta mig igenom det här. Det är ofattbart... K, kom tillbaka, jag behöver dig! Jag behöver ditt stöd, din värme och dina ord! Jag behöver din uppmuntran och din vänlighet!

Där kom de igen, skuldkänslorna... JAG behöver. K har berövats livet, och jag sitter och gnäller om vad JAG behöver... K behöver få leva igen! Konflikten rasar återigen i mitt huvud, precis som den har gjort hela veckan...

Jag saknar dig K...


Kommentarer:

Therese säger:

Det kanske inte tröstar så mycket, men du har mig där. Men jag hajar andemeningen i ditt inlägg. :(

Jag tror vi kommer få dras med våra skuldkänslor ett bra tag, när vi behöver/vill/måste o.s.v. Allt kommer kännas bagatellartat i jämförelse med att K blev berövad sitt liv. Jag känner likadant...

Kram på dig!

2011-10-17 | 09:55:28
Bloggadress: http://livetsomendoris.wordpress.com/

 

 

Ellen säger:

Therese: Jo, det är skönt att veta att du kommer vara där!

Ja, det verkar som det... Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt ni har haft det som redan gått omkring i det i över två veckor... Jag har på nåt sätt kunnat ta en sak i taget.

Massa kramar!!

En vecka av smärta

Måndag: Kallsvettig, skakar, illamående, blek, det hugger i magen, oförstående, förnekelse och fullständigt tom. Sitter på tåget och stirrar på telefonen. Jag har just lagt på luren och fattar inte att det kan vara sant. Paniken sprider sig i kroppen och tankarna börjar fara hej vilt. Kollegen som just ringde berättade att en kvinnlig vårdare på Häktet Huddinge blivit ihjälslagen av en intagen. Om man ska tro tidningarna ska det ha varit med hennes egen batong. Vänta va?! Det är ju "MITT" häkte! Två frågor spränger i huvudet. Vem är det och hur i h****e kunde det här hända?!

Hamnar i hemma i soffan och är fortfarande i chock. Kan inte tänka mig att någon av mina älskade underbara kollegor inte finns i livet längre. Har gått igenom dem gång på gång men har fortfarande ingen aning om vem det kan vara.

Jag har alltid sagt till min mamma att jag inte alls valt farliga yrken. "Lite bråk får man räkna med, men jag kommer ju inte att dö". Den meningen är inte längre en sanning.

Min egoistiska sida ber att jag inte vet vem det är som fått sätta livet till. Jag kan inte tänka mig att jobba med vetskapen om att en av oss inte kommer tillbaka. Samtidigt känner jag mig hemsk som särskiljer kollegorna. Men idag gör jag det, för att det är lättare för mig. Det är lättare om jag inte känner människan ifråga. Det är hemskt, självklart! Men om jag får ett namn som jag knappt känner igen så är det såklart inte lika jobbigt som om jag känner människan bakom namnet.

Så kommer då namnet. En kurskamrat ringer och berätar vem det är. Sorgen slår inte till på en gång, sen låter sig väntas på. Kan inte tro på att det är sant det han säger, inte hon. Vi lägger på efter nån minut, han måste jobba. Jag ringer direkt upp kollegan som hade berättat om händelsen. "Har du hört vem det är?" Frågar jag. Ja, hon har hört. Då slår den till. Hårt och skoningslöst sliter den tag i mig som om inget annat fanns. De närmaste timmarna är förtvivlan total. MIn önskan att det skulle vara någon jag inte kände har inte besannats. Jag vet vem personen är, jag känner henne rätt bra tom. Fan också... Tankarna är många. Jag kollar på klockan och inser att min sambo inte kommer hem än på ett par timmar. Kan inte vara ensam... Telefonen ringer, igen. Den har ringt oavbrutet senaste timmen. Orkar inte svara. Stänger av ljudet och packar en väska med träningskläder och åker till klubben. Under en timme slipper jag tänka på det fruktansvärda. Men så fort jag kliver ut från lokalen kommer det tillbaka. Fan också... Kommer hem och bryter nästan ihop. Sambon är hemma, tack gud för det. Försöker sova lite men kan inte. Sitter uppe nästan hela natten med sambon och tittar på film. Behöver sällskap men vill inte prata, han förstår. Somnar till slut på soffan men vaknar två timmar senare.

Det har hunnit bli tisdag morgon och ska in till jobbet för "krissamtal". Längtan efter att få träffa kollegorna är enorm. Trots att min sambo gör allt rätt så behöver jag någon som är i samma bransch att prata med. Efter mycket samtal om och tårar åker jag hem igen. Åker till bror som fyller år. Mamma har gjort kroppkakor och jag inser att jag inte ätit sen måndag lunch. Åker hem och spenderar resten av kvällen i soffan med sambon. Han försöker få mig på andra tankar, men jag är grinig och orkar inte prata med honom. Stackarn... Känner en hel del skuldkänslor gentemot honom, men orkar inte ta tag i det. Inte nu.

Onsdag, tar mig inte ur sängen. Nix, icke, kommer inte att hända. Efter ett par timmar i sängen går jag faktiskt upp, hela vägen till soffan. Spenderar resten av dagen i soffan. På kvällen orkar jag inte tänka längre. Åker återigen till klubben och tränar aset ur mig. Två pass på raken, inser att jag inte kommer kunna gå på ett par dagar. Skönt, kanske kan fokusera på smärtan imorgon. Somnar på soffan någon gång under småtimmarna.

Torsdag: Spenderar dagen på soffan. Vaknade efter nån timmes sömn och har inte flyttat mig sen dess. Spenderar hela dagen med att kolla på tv. Ingen aning om vad för skit det är igång, tittar egentligen inte. Orkar inte leta reda på kontrollen för att byta heller. Släpar mig till slut upp och åker till syrran för en födelsedagsfika. Orkar knappt prata med nån, men tvingar mig till att vara trevlig.

Fredag: Smärtan är enorm, saknaden total. Hur i helvete ska vi överleva det här? Fick ett samtal från chefen igår, han trodde det skulle vara bra om jag kom in och va med på ytterligare ett samtal. Åker in till jobbet och är med på ett gruppsamtal. Det smärtar mig att höra hur ledsna alla andra är.Ledsna och dessutom arga. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Börjar ifrågasätta min egen rätt att vara ledsen. Varför är inte jag arg? Går därifrån med nya känslor och massa skuld. Fan också... Går upp en våning och får en chock när jag ser hennes familj sitta framför det bord man ställt upp med hennes bild och alla hälsningar och blommor folk skickat. De är här för minnesstunden. Orkar inte se, orkar inte höra. Går upp till avdelningen jag jobbat på i sommar för en fika fram tills minnesstunden. Möter min gamla chef i dörren in dit och får en bamsekram. Tack! Går in i personalrummet och träffar en kollega, kram igen. De frågar hur det är. "Åt helvete" är det enda jag kan komma på. För det är sant. Efter lite fika går vi gemensamt ner till minnesstunden. Vet inte hur länge den höll på men den kändes som en evighet. Nästan alla gråter. Jag och kollegan gråter ikapp och försöker trösta varandra, finna tröst i den andra. Träffar fler kollegor och det blir många fler kramar. Åker hem många timmar senare och försöker ladda om. Öl o Whiskeymässan står på schemat för kvällen. Vill inte, men måste. Hämtar upp bror och sen också syrrans sambo och en av deras vänner. På vägen till västberga börjas det tjafsas om vägen. Jag får spelet. Orkar inte med folk, orkar inte med att folk säger emot mig, orkar inte med nåt alls. Vill bara skrika och efter att vi hämtat upp sambon gör jag just det. Jag är helt galen. Egentligen skriker jag bara ut all smärta jag gått och burit på, men min bror får ta smällen. Väl framme i Nacka flippar jag fullständligt när jag ska parkera bilen. Det slutar med att jag hoppar ur bilen och pappa får parkera. Jag sätter mig på en sten och börjar gråta. Sambon kommer fram och tröstar, sen pappa. De andra fick nog en smärre chock, för de går genast iväg för att fixa parkeringsbiljett. Vi möter upp de andra och jag tvingar mig själv att vara trevlig och le resten av kvällen. Orka...

Lördag: Fyra timmars sömn, rekord för den här veckan. Spenderar dagen i soffan, igen. Vill träna men klubben är inte öppen idag. Min stackars sambo håller mig sällskap hela dagen. Ringer mamma och grattar på födelsedagen.

Söndag: Tar mig ur soffan och in till VBC. Kollade på 7 matcher och märker att jag mår faktiskt lite bättre idag. Borde jag få göra det? Mår genast sämre igen, skuldkänslorna sköljer över mig...

Veckar har varit värdelös, frktansvärd. Har tänkt på K nästan varenda vaken sekund. Så många känslor har sköljt över mig. Sorg, förtvivlan, maktlöshet, frustration och till slut även ilska, för att nämna några. JAg har sett hur folk skrivit på fb och varit upprörda över de mest detaljrika saker. Saker som de läst om i tidningen. Till slut blir man förbannad. Det fanns en tid då folk kunde vara källkritiska, nu köper folk allt som står. Jag har gått igenom aftonbladet, expressen och SvD varenda dag, fan vilken smörja... Ändå tar folk sig friheten att spekulera och disskutera hur det var/borde ha varit. De vet ingenting, de förstår inte... Har varit i skolan idag för första gången sen det hände. Alla frågar hur man mår, alla ska kramas. Jag vill inte att ni ska veta hur jag mår, jag vill inte ha några kramar! Vill inte ens vara där, men jag måste. Blir tokig på alla måsten. Pratar med chefen igen och tackar ja till att få hjälp. För första gången någonsin har jag öppet visat och berättat hur jag mår. Det ledde till en tid hos "företagshälsovården", som det så fint heter, imorgon. Det hade varit SÅ mycket lättare att lägga locket på, som jag brukar. Att klistra på det där vansinnigt praktiska leendet och alltid svara att man mår bra. DÅ hade folk slutat fråga, de hade slutat att kramas. Så mycket mer som jag skulle kunna säga, men folk är inte villiga att lyssna. De är så fixerade att alltid vara den som "gör allt bra igen", vara den som "man alltid kan prata med". Jag är less på att folk ska vara så duktiga, jag är less på att folk tror att just dom kan göra allt bra igen. Vet ni, det kan ni inte! Jag har det stöd jag tar mig, och för en gångs skull har jag tagit mig massor av stöd. Men det betyder inte att jag tänker inkludera alla runt omkring mig.

I måndags var det en svart dag för kriminalvården. Idag är det en vecka sen det fruktansvärda hände. En vecka sen K rycktes bort från oss. En vecka... Det känns som en evighet...

 

Kommentarer:

 

Angela säger:

<3

2011-10-10 | 16:25:09
Bloggadress: http://angiefunderar.com/

Macke säger:

Va fint..

2011-10-10 | 17:32:59

 

INGA-LILL säger:

Har läst vad du skrivit ... Kram Inga-Lill

2011-10-10 | 18:17:45

 

Therese säger:

Åh, vad du skriver bra. Du beskriver precis mina känslor. Bra att du bett om hjälp. Att lägga locket på i denna situation hjälper nog ingen. Kram på dig gumman

2011-10-10 | 20:46:34
Bloggadress: http://livetsomendoris.wordpress.com/

 

 

Ellen säger:

Angela; Du kan va <3 ;)
Macke: Tack =)
Faster: Kram tillbaka! Tack för att du läste =)
Therese: Tack! Kanske inte hade hjälpt, men det hade varit mycket enklare >< Men vi får helt enkelt kämpa på! Hoppas du mår bra efter omständigheterna!! Massa kramar!

Tillbaka!

Jepp! På fler sätt än ett! Tillbaka i skolbänken och trivs inte helt bra. Faktiskt. Att vara stillasittande och ha väldigt lite att göra är inte riktigt min grej. Att dessutom behöva lyssna på massor som inte ens föreläsaren kan förklara helt är inte heller särskilt tillfredsställande. Att DESSUTOM sitta med en grupp människor där några beter sig som bittra femåringar, med dumma frågor bara för att få höra sin egen röst och personangrapp är ännu mindre min grej. Det positiva är att jag haft massor med tid för träning senaste veckan! Väldigt skönt att vara tillbaka DÄR iaf =)

Och där har det gått upp och ner. Inte hunnit med många pass men har ändå haft en emotionell berg och dalbana. Supertaggad varje gång jag kommer dit men dör så fort vi drar igång. Sliter och försöker men det är inte mycket som blir rätt. Verkar inte kunna lära mig att förbättra mig utan trampar kvar i samma spår som innan. Har gått ut från lokalen efter nästan varje pass och känner mig nerslagen. Dock hinner jag knappt komma hem förrän jag längtar tillbaka! Undrar om jag kanske bara får acceptera min gräns för förbättring och att den är nådd. Alla kan inte bli bäst ;) Jag är iaf nöjd med all

Skolan ramlar på. Som sagt är det oftast långtråkigt och mycket stillasittande. Har påbörjat mina examinationsuppgifter men har massor kvar. Har letat hela dagen efter själva frågeställningarna men kan tusan inte fatta vart jag lagt dem! Börjar känna mig lite stressad eftersom jag är helt ledig denna helgen och har inte råd att kasta bort den tiden! Ja ja, får leta vidare och kan bara hoppas att jag hittar papprena idag så jag iaf kan påbörja dagens planerade arbete...

I övrigt (om det nu finns något övrigt kvar) rullar livet på som vanligt. Sista dagen på jobbet så slängde jag mig in i en "viktminskningtävling" med två kära arbetskamrater. Har gått ner 4 kg sen vi började tävlingen (-8kg sen jag började från början) men nu verkar det stå still. I snart tre veckor har det inte hänt nåt alls, trots att jag har varit så duktig! Antar att det bara är att kämpa vidare! Tre veckor kvar, så mycket kan hända =) Och nu har jag ju kommit igång med träningen, vilket brukar tendera i att jag sköter maten bättre än når jag inte tränar. Och nu har jag ju redan skärpt mig en heeel del så det kan väl bara bli bättre ^^

Nu blir det dock till att leta efter de jäkla frågorna! Komsi komsi papper!!

Inspiration och tårtbak

En lång dag idag. Vaknade idigt och satte nästan genast igång med tårtbaket. Väntar nu bara på att blåbären och geishablandningen ska kallna. Kikade in en sväng på facebook och såg en video som coach lagt upp. Det var en sprinter som endast 150 m från målet fick en skada och inte kunde fortsätta. Men han vägrade ge upp och haltade mot målet. Hans pappa bröt igenom säkerhetsvakterna och sprang till sin son och gick med honom sista biten till målet. Det var så fint och sorgligt på samma gång... Klickade vidare på lite liknande filmer och plötsligt såg jag meningen "Thos os how a winner is made". Kunde inte låta bli utan öppnade upp den. Den innehöll ett pepptalk utan dess like. Torkade de tårar som runnit över kinderna och min krigarsjäl vaknade till liv igen. Ett leende spred sig över läpparna. I am a winner... Längtar efter att klubben ska öppna igen, längtar efter måndag då tävlingen drar igång, längtar efter att få kämpa mig mot ett mål. Mitt mål. Alla kan inte vara bäst, men den som slutar försöka har redan forlorat.

Ska snart återgå till mina tårtor! Kommer lägga upp bilder ikväll när de är klara, ville bara hoppa in och dela med mig av denna underbara inspirerande film! Här frå ni länken =)

http://www.youtube.com/watch?v=ujMP41Rphzc

Vad är det som pågår här egentligen?!

Helt galet... Tror det är tredje eller fjärde passet i rad som jag går ut från boxningen och är fullständigt tillfreds med mig själv. Vet inte vad jag ändrat som fungerar, men nåt är det iaf. Och det funkar! Teknikerna är inte helt strålande, men för en gångs skull känns det som om det iaf blir bättre! Jag fastnar inte som jag brukar och det mesta flyter liksom på. Helt fantastiskt! Nu e det bara att försöka behålla känslan så jag har nåt att sträva mot om/när det går utför igen...

Men just nu är det bra, å jag har tänkt att stanna där ett tag till! Måndag imorgon och slut på den underbara ledigheten. En heeel vecka ska avverkas på jobbet med bara en ledig dag, sen blir det en hel veckas semester!

Idag är jag STOLT!

Jepp! Idag är jag stolt över mig själv! För det första klarade jag av första dagen på jobbet riktigt bra och för det andra så lyckades jag köra ett HEEELT boxningspass UTAN negativa tankar! Dra mig baklänges va glad jag va efteråt! Dagens försök bestod i att hela tiden byta fokus så fort irritationen kom. Först fokuserade jag bara på hur mina armar/axlar gick i de raka slagen men så fort jag kände lite frustration bytte jag fokusen till hur min häl gick. Sen vidare till hur min gard var mellan slagen osv. Teknikerna blev kanske inte det bästa, men det gjorde inget, för vet ni, jag tänkte POSITIVT! "Om jag lär mig att vrida på foten så kommer höften att följa med" Lyckades med det konsstycket i en hel timme! För er som inte insett det så är detta rätt så jävla ovanligt för att vara mig ;) Jag är, på riktigt, sjukt stolt över mig själv och kunde knappt bärga mig tills jag kom hem och fick berätta det för Alex. Det va lämge sen jag va så lyrisk, glad och, återigen, STOLT efter ett träningspass! Allt handlar inte alltid om teknik och fysisk. Den mentala biten är minst lika viktig och jag tror verkligen att jag måste ändra min syn på min träning radikalt för att kunna trampa framåt igen. Kanske har fel, men jag tror jag behöver det ^^

Jag måste prova det här ett par gånger till och se om det fungerar i svårare och mer utmanande och pressande situationer. Jag hoppas det. Dessutom tror jag att det kan hålla mig lugn och mer sansad.

För er som missat det så avslutar jag denna dag med flaggan i topp! Peppad till tuden för fler träningspass i samma anda! Å så fick jag träna till min egen musik å DET är aldrig fel ^^ Imorgon blir det till att jobba vidare på konditionen till frukost och spana in gymet på jobbet (dock hinner jag inte träna) till lunch och lite boxning till middag! Jepp, nu e det bara att köra på ;)

Svettigt!

Beslutade mig för att hoppa över gymet imorse och ta en joggingtur istället. Var faktiskt riktigt sugen på att komma ut i spåret igen, speciellt efter att min kondition förvärrats drastiskt på senaste. Tänkte jag skulle passa på att mitt nya craft-ställ och pulsklockan jag fick. Så, glad i hågen begav jag mig ut i solen! Följde nästan löpschemat, sprang lite längre än vad man skulle per omgång, men vafan, lite måste man ju få ta i ibland ;) Va riktigt skönt väder ute, men så fort man kom ut i solen bblev det rätt varmt å svetten började rinna rätt fort... Försökte hålla mig rätt mycket i skogen då jag inte hade druckit särskilt mycket innan jag gav mig ut, hade ju just vaknat...
Hankade mig runt hela den planerade sträckan nästan helt enligt planen utan några större problem. Visst, konditionen är inte den bästa, men det gick och den kommer bli bättre =) 40 min senare var jag hemma och pustade ut. Va ju inget jättejobbigt träningspass direkt, men välbehövt =)

Nu måste jag slänga mig i duschen dock! Kursavslutning idag *wiiie* Blir ingen boxning pga det men intar gymet imorgon ^^

Våga vägra negativitet!

Ny dag, nytt försök. Idag försökte jag, återigen, att försöka ta bort den negativa inställningen som normalt infaller efter ca fem minuter på ett boxningspass. Det började ganska uselt. Skuggboxning som uppvärmning är inte direkt min favorit. Men när det väl var över tog jag mig i kragen och försökte byta inställning, helt. Funkade sådär, men vafan, den blev ju bättre så jag ser det som ett framsteg! På söndag tänkte jag försöka gå in med absolut noll krav på mig och försöka upprätthålla det undet HELA passet! Det ska vara mitt enda mål för det passet... Nya pass, nya idéer! Yes yes ^^

Gör min läxa...

Å nu menar jag inte i skolan den här gången. Nej, utan nu menar jag i boxningen. Hade ett emotionellt jobbigt pass på boxningen sist. Men som vanligt är jag alldeles för tjurig för att ge upp för det. Mental härdsmälta, ja. Ge upp? Jag vägrar... Dick hade en lång utläggning om fightinstil och rekomenderade mig att titta på matcher för att hitta mig egen stil, plocka det jag tyckte var bra från andra fighters och gör det till min egen stil. Tog det, som vanligt, på största allvar och senare samma dag satt jag hemma och kollade på olika matcher på youtube. fortsatte lite sporadiskt hela helgen och i skrivande stund har jag suttit och kollat på boxning på eurosport. Vet inte om jag blivit så mycket klokare av det, men det är iaf en början =) Har funderat mycket på hur jag ska få upp mitt självförtroende men inte kommit fram till så mycket, tyvärr. Jag hör vad folk säger, men jag har svårt för att köpa budskapet. Det som irriterar mig mest är nog att jag VEEET att jag antagligen är bättre än vad jag tror och jag VEEET att det inte är rättvist att bli förbannad på mig själv när jag inte klarar av allt på en gång. Jag vet det, men den olidliga oändliga frustrationen kommer som en stor fet smäll nästan alltid på en gång ändå. Men en sak är jag ganska säker på. Att jag ändå nogonstans innerst inne insett mitt, för närvarande, största problem är en jäkligt bra start. Jag vet iaf vad jag behöver ta itu med och jobba med. Jag vet bara inte hur, ännu. Jag tror att det är bra att vara självkritisk ibland, men att konstant se ner på sig själv kan omöjligt vara en sund vana. Om jag  bara kommer på vart i trasslet jag ska börja dra så blir det nog lättare att fortsätta lösa upp trasslet. Do you get it? Inte? Det är ok, så länge jag gör det så är det nog ;)

Hade planer på att hoppa ner till klubben idag, men nåt hände som fick mig att åka direkt hem efter skolan. Under sista lektionen observerade några av mina klasskamrater en, hör och häpna, en sköldpadda utanför fonstret. Den krälade planlöst omkring i gräset utan någon ägare i sikte. nästan en timme senare tog lektionen slut och vi hade en plan för att rädda den lilla krabaten. Han befann sig nämligen på en innergård dit man bara kommer med kort, så jag beslöt mig att klämma mig ut genom ett vädringsfönster. Hanna sprang och letade rätt på en kartong och några minuter senare krälade en lätt missnöjd Jöns (jepp, han heter numera Jöns!) omkring i lådan. Bestämde mig för att han skulle få följa med mig hem och uteslöt därmed Figh Club från resterande av dagens planer. Ledsen FC, men att rädda liv går före ;) Kommer imorgon ist! Hoppade av redan i Handen och gick upp till djuraffären och visade upp Jöns för att få information om honom och hur han ska skötas. Sen kom mamma å pappa och mötte upp mig och de blev inte ett dugg förvånade. Haha! Nej, att jag kommer släpandes på ett övergivet/skadat sjur är inte helt ovanligt. Men nån måste ju göra det =) Ringde polisen också men hoppas faktiskt på att ingen ringer och frågar efter honom. För om ingen gör det inom 2v så har jag rätt att lägga anspråk på honom, å jag skulle hemskt gärna vilja behålla honom! Lovade att komma in med honom inom 2v, så får vi se vad som händer...

Well, fick kanske inte så mycket sagt idag egentligen. Det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud ibland så det är svårt att få någon ordning på det. Kort å gott, kämpa vidare =) Bara tre dagar kvar på utbildningen nu, sen blir det tillbaka in i min trygga tillvaro i form av arbete. Så skönt att åka till någonstans MED självfötroende och ödmjukhet istället för rädsla att misslyckas... Men nu är jag trött! Sova lite och ta nya tag tills imorgon! Syns imorgon FC! Å Dick, tack =)

Löjligt...

Hur kan det vara så förbannat svårt att sparka en spark?! På riktigt? Ok, första gången är inte allt helt enkelt, men hundrade gången borde man ha lärt sig! Säger inte att den behöver vara 100% bra, men ärligt talat, har jag inte lärt mig NÅT det senaste året? Uppenbarligen inte... Löjligt.

Uppslutningen på boxningen va inte världens bästa idag. Rättare sagt så var det jag och Elias. Självklart så var Dick och Gigi där med alla hundar också =) Vi fick börja med skuggboxning. Jag har väldigt svårt för det. Avskyr att se mig själv i den gigantiska spegeln. Blir mest att man stirrar på nåt annat som också syns i spegeln. Tycker det är så jvla irriterande att man kan vara så säker på sin kompetens på ett område och bli så otroligt osäker i ett annat. T.ex. så harjag alltid varit otroligt säker i min yrkesroll och vet att jag alltid gjort ett bra jobb. Men när det kommer till träningen så blir jag helt låst och kan banne mig ingenting. Hur länge hade jag tänkt hålla på så? Blir så less på att jag hela tiden dunkar ner min själv i backen...

Lämnade träningen med en otrolig nedstämdhet och lommade surt iväg till tåget. Längtar massor massor efter Alex och funderade på hur kvällen skulle spenderas. Ringde pappa och blev inte lyckligare när han berättade att han just rullat ut han och Pelles cyklar för att påbörja resan till Örebro. Strålande. Men den kom jag hem och såg en lapp från pappa på köksbordet. Stod bara vart han hade parkerat bilen, men jag log omedvetet ändå. Stolpade trött och sur in i vardagsrummet med bultande fot och kroppen skrek av utmattning. Och vad får jag se? Ingela hade lämnat massa Asterixfilmer på bordet och jag kände hur humöret började svänga igen.

Slängde snabbt om kvällens planer och planerar att fixa till humöret i soffan framför Asterix! Nu fattas bara Awlleks! Men det är snaaart lördag =)

Komenmentarer:

They call me what? säger:

Övning ger färdighet, låter tjatigt men är tyvärr sant. Att klaga på sig själv när man själv tycker att man misslyckas i det mesta av träningen är ungefär som att jämföra med ett dåligt självförtroende i allmänhet.

Sluta tänka att du "suger" och börja istället att tänka att du är ett projekt i skapande form mot något bättre, tar tid och kommer att kosta blod men det gäller i det mesta här i livet.

Ändra din attityd jämtemot dig själv och du kommer att märka en skilland, istället för att säga att man sög på träningen så kan man istället säga att det var en bra träning hursomhelst, lägg det negativa på hyllan och försök nästa gång igen, så fort man ger upp så har man förlorat kampen!

Du har en bra attityd när det gäller din yrkesroll, men blir snabbt negativ när det gäller träningen, kom inte och tro att Rocky fick sin idealkropp på 2 timmar som på filmen, nej det tog en massa massa tid och jävla massa blod och tårar.
Av vad jag kan se, så är det enda som stoppar dig är din egen negativa inställning på hur du presterar i träningen-ändra den och du är på god väg!
Keep on fighting - Never surrender - Just change tactics!

 

Ellen säger:

Ja, jag vet... Jag försöker hela tiden att ändra inställning men anser att jag aldrig går framåt och blir otroligt frustrerad. Försöker hitta små knep för att ändra inställning men misslyckas varje gång. Blir förbannad på mig själv och försöker komma på ett nytt sätt att bearbeta det. Allt jag kan säga är att jag i alla fall är medveten om mitt urusla självförtroende och jobbar med det, utan undantag, varenda pass, inför varenda pass och efter varje pass. Vet att det förstör mer än det hjälper!

Får helt enkelt se till att gräva fram nya idéer och försöka igen imorgon ;)

Tack för dina visa ord =)

När ingenting fungerar blir besvikelsen total...

Ignorerade min hjärnskakning och åkte till boxningen idag. Motivationen är på topp, viljan är klockren, men det vill sig inte. Körde ett pass och kände hur orken försvann halvvägs in. Drygt som tusan , men det va bara att kämpa på. Slarvar med teknikerna, har svårt att slappna av och stressar igenom allt. Kämpade mig igenom ett pass och satte mig på en stol och funderade på om jag skule ge mig på ett pass till. Bestämde mig för att vänta ett pass och köra passet efter så jag fick lite vila. När jag satt dår på min stol å tittade på de andra som just börjat. Dock va de ojämt antal så fick frågan om jag skulle köra ett pass till. Jag funderade i hela 5 sekunder. Vafan, lika bra att köra på! Hade noll ork i kroppen men vill man så kan man! Tröjan blev bara blötare och blötare av all svett, men jag vägrade ge upp. Hade gett mig fan på att köra klart. Armarna skakade, benen skakade och fläkte upp halva foten men det var bara att köra på. Ytterligare 1½h senare pustade jag ut och försökte hämtade andan. Jag va allt annat än nöjd med träningen, ingenting fungerade. Å så har det varit länge nu. Hur mycket jag än försöker så blir det inte bättre, snarare tvärtom. Fattar inte hur man kan gå konstant bakåt i utvecklingen. Otroligt frustrerande. Börjar bli rätt less på mig själv...

När jag sedan var på väg till tåget kände jag min så otroligt besviken på mig själv. Känns som om jag alltid går ut med den känslan nu för tiden. Ibland vet jag inte ens om det är värt att kämpa på och fortsätta försöka bli bättre, för uppenbarligen blir så jag inte bättre än så här. Men, har som vanligt gett mig fan på att bli bättre, mycket bättre och tänker inte mitt urusla självförtroende sätta stopp för det! Återigen, jag vägrar! Så länge motivationen och viljan finns tänker jag fortsätta. Så enkelt är det. Så imorgon är det bara på´t igen! Man kan mer än vad man tror. Jag försöker tror på det...

Tröstade mig med en glass på vägen hem och har just ätit en härligt nyttig vego-middag! Laddar för morgondagen och hoppas att det går bättre då! PLanerar ett joggingpass och ett FC-pass. Kanske drar ner till gymet med bror också, får se om han har tråkigt eller ej ^^ "Det blir bättre".

Nu blir det till att röja upp i köket och försöka skaka av sig känslan av besvikelse.

Lite hjärnskakning har väl ingen dött av?

Har inte kunnat skriva alls på flera dagar då blogg.se inloggningssida inte fungerat... Mycket dåligt! Men nu verkar det funka igen! Det stora som hänt är väl att jag åkt på en hjärnskakning för snart en vecka sen. Inte roligt. Å inte nog med det, det va stackars Alex som medverkade till den ;) Har inte berättat att jag åkt på en hjärnskakning då han skulle åka till England dagen efter. Hur kul kan det vara att åka med den informationen i bagaget?! Inte alls tror jag. Så jag tar det när han kommer hem igen ^^

Har mått rätt dåligt och plågats av en vidrig huvudvärk. Tyckte det va ok i måndags så bestämde mig för att åka till boxningen och köra ett lunchpass. Antagligen inte den bästa idén jag haft det här året, men ändå... TRäna gjorde jag. Det gick inte ens nästan bra och höll på att tuppa av under fysen. Men det värsta var nog skakningarna som kom efteråt. Skakade i hela kroppen resten av dagen och hela natten. Kunde inte sova och mådde riktigt risigt och den vidriga huvudvärken kom tillbaka. Dumma Ellen...

Igår var det slutövning med skolan också! Det va en sjukt rolig dag, men jag mådde rätt kasst och hade en molande huvudvärk hela dagen som satte käppar i hjulet. MEn förutom det var det en SJUKT rolig dag! Galet imponerad av alla figuranter som levde sig in i övningarna lika mycket som vi gjorde. Det gör så himla mycket om alla tar det på allvar och lever sig in till 100%, vilket vi alla gjorde. Roligast var nog när larmstyrkan fick dra på sig hela insatsutrustningen och försöka lägga ner en "intagen" som var allt annat än glad och hjälpsam. Sjukt roligt att se!

Idag är det dags att ta tag i högskoleuppgiften. Har inte kommit någonstans, men det löser sig. Jag har ju egentligen hela sommaren på mig att göra den ;) Så idag blev det ett försök till en sovmorgon (katterna väckte mig dock halv sju imorse) och snart ska jag bege mig mot min första körlektion med MC! Ska bli roligt att se om pappa har lyckats lära mig något och om jag lyckats ta till mig nåt han sagt ^^

Men först blir det en snabbdusch och lite städning!

Besvikelse är aldrig lätt...

Igår va jag och Alex och kikade in FC nya lokal! Det kommer bli bra där! Lite fix å trix kommer behövas, men det löser sig med tiden! Körde första passet efter flytt och sjukdom, det va galet skönt! Tyvärr så gick det katastrofalt dåligt dock... Sparring stod på schemat och jag fick verkligen kämpa för att inte avlida. Orkade ingenting, kände mig stor och klumpig och inga tekniker satt där de skulle. Slutade med att jag sprang rakt in i Alex höger och fick en redig smäll över näsan. Åkte i golvet och det tog en stund innan världen slutade snurra. Åkte hem med en enorm besvikelse på mig själv och en svullen, värkande näsa. Senare när jag låg hemma i soffan fick jag en otrolig huvudvärk och var attans så nära att kräkas. Besvikelsen var total.

Jag försökte tänka positivt och analysera mig själv iställer för att konstatera att jag var sämst. Det gick inte så bra... Vad gjorde jag för fel? Allt. Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Allt. Försökte tänka på att jag faktiskt inte tränat på ett bra tag och att det va galet länge sen jag sparrades och att jag dessutom varit sjuk nyligen, hostan försvann ju för bara några dagar sen. De tankarna hjälpte ingenting. Jag var lika bitter och besviken på mig själv för det. Försökte tänka att det iaf inte kan gå så mycket sämre nästa gång, å det är nog sant! Med den otroliga nedstämdheten, huvudvärken och näshelvetet somnade jag på soffan...

Vaknade imorse med lite mindre huvudvärk iaf! Livet känndes en aning lättare och jag gjorde ett nytt försök att analysera mina fel. Jag gav upp ganska fort. Just nu känns det som om det bara finns en lösning, mera träning. Det är enda sättet att bli bättre! Hoppas att hinna med ett pass imorgon, men får se om det blir av. Tobbe är ju i stan och har boat in mig på min soffa, måste ju hinna med att umgås med honom också ^^

Idag blir det iaf mc-åk med pappa! Han borde komma relativt snart iaf ^^ Stadskörning står på schemat, så jag hoppas på inte allt för många bilar =P Sen blir det eventuellt Grönan med alla underbara fighters ikväll. Lite beroende på hur jag mår och vad jag orkar. Är fortfarande tung i huvudet och näsan gör rätt ont och jag brukar bli rätt så trött av att köra MC. Vi får se helt enkelt =)

Men nu blir det till att dra på sig atta mc-kläder! Sen blir det åka av ^^ Ha en bra dag alla!

Sjukling

Jepp, that´s me! Sjuk som tusan har jag varit. Börjar bli bättre, bara massa en envis hosta och lite snor kvar =) Har inte kunnat träna alls på över en vecka nu. INTE roligt! Hade hoppats på att kunna dra igång igen imorgon, men det ser inte allt för ljust ut... Håller just nu tummarna för onsdag ist! Nya planen ligger på is pga detta, såklart... Försöker bli frisk fort så jag kan så jag kan fortsätta! Får väl börja om från början igen på schemat, men jag har det viktigaste iaf, motivation! Full av det och väntar otåligt på att få dra igång igen!

FC har fått egen lokal nu också, GRATTIS! Har tyvärr inte kunnat ta mig dit och kolla in lokalen, än mindre träna. Vill inte gå dit med idiotförkylning och riskera att smitta alla underbara fighters. Men snaaaart hoppas jag att kunna ta mig dit! Om inte annat bara för att se hur det blev! Kan inte tänka mig annat än att det blir helt super, men är såklart ändå nyfiken =)

Men men, idag blir det fortsatt vila och lite städning! Det kan nog behövas här hemma...

Det är väl ett tag sen nu...

...men det är väl dags igen! Har haft en del skador som satt käppar i hjulet ett tag nu, men det blir bättre! Hälsporren är mycket bättre och hoppas kunna dra igågn med löpningen imorgon! Har bet
sämt mig för att gå från Årstaberg till Liljeholmen på morgonen istället för att ta tvärbanan. Det är inte särskilt långt, tar bara 20 min i lugn takt, tänkte att det kunde hjälpa och få bort några kilon trots allt stillasittande i skolan. Dessutom kommer ju FC vara stängt i några veckor till då de flyttar till ny lokal. Måste fokusera på styrka och kondition dessa veckor, så egentligen passar det mig rätt bra, trots att det är tråkigt att inte kunna trilla ner till klubben! Motivationen är på topp, men klubben e stängd >< Ja ja, allt har en mening! Gäller att skärpa sig och fokusera på annat som också bidrar till en bättre bosning! Min kondition är ju usel, så får passa på att försöka förbättra den! Man får ju tacka vädergudarna att det är så fint väder iaf! Tack =)

Körde övre delen av ryggen och lite biceps idag. Försökte köra lite mage också, men ryggen sade ifrån rätt tidigt. Stärka ryggen mer så den orkar tror jag allt... Imorgon blir det kondition på morgonen och cirkelträning på kvällen! Nu blir det till att toksova =)

Abstinens!

Har inte tränat ordentligt på snart två veckor. Inte över huvud taget sen i torsdags =( Den dumma foten har förstört massor! Men ska hålla mig tills imorgon! Eller, kanske blir det en promenad idag i det fina vädret! Har dock sjuk abstinens! Har svårt att sitta still, det kliar i hela kroppen och humöret är inte direktpå topp alla gånger. Längtar sjuuukt mycket till måndag så jag kan få träna igen! Å på tisdag drar underbara FC igång igen! Fy vad jag längtar! Har dessutom satt upp ett nytt mål med David. Ska klara en chin-up! Ja, en! Till att börja med! Höjer taket sen ^^ Blir mycket armar och kondition nu ett tag framöver! Å boxningen såklart! Alltid boxning...

Fokus!

Det blev en stor del av dagen idag, fokus. Började dagen med att hoppa iväg till Fight Club för ett svettigt morgonpass. Å svettigt blev det! Det blev mycket jobb på säck, å jag har verkligen problem med det... Jag vet inte varför, men allt blir så himla mycket svårare! Försökte verkligen, men blir så sjukt förbannad och då går det ännu sämre. Efter det blev det lite tävlingar och jag insåg att jag hade en chans att rädda mitt ego genom att ge allt jag hade kvar och lite till. Inte nödvändigtvis för att vinna, utan för att kunna gå därifrån och känna att jag verkligen gjort ett bra pass och gjort allt jag kunnat. Snacka om att jag fick kämpa! Vi var fyra tjejer och en kille och ganska så snabbt så tog han och jag "ledningen". Jag blev sporrad som tusan och tyckte att INGEN ska kunna slå mig, varjen kille eller tjej! 10 varv skulle avklaras och det var inte så farligt de fem första, men sen blev det värre... Fick kämpa som en galning för att han inte skulle dra ifrån, fick tränga undan allt annat och bara koncentrera mig på att ta mig framåt, fort. Vi var sjukt jämna. "Målfoto" utbrast han när Gigi frågade vem som kom först. Jag tror att han var sekunden före...

När nästa tävling inleddes hade jag all fokus på rätt ställe. Han skulle inte få komma först! Så var vi iväg. Jag sprang som aldrig förr. Benen brände redan efter fjärde vändan. Trängde snabbt bort tanken på att sakta ner. Först, inget annat gäller. Jag var så sjukt trött i benen, jag kunde knappt andas, men vinna skulle jag, så enkelt var det. Jag hade ingen aning om hur han låg till. Hade all min fokus på vad jag själv gjorde, hur många vändor jag gjort. Sista vändan. Jag kollar och ser honom jämsides. Jag ger allt jag har kvar och spurtar in mot mål. Jag kommer millisekunden före honom! Jag slänger mig ner i en hög och tittar upp och inser, han hade en hel vönda kvar! Hade jag kunnat andas hade jag skrattat!

Nöjd åkte jag till skolan och kämpade mig igenom en tung dag. Mycket teori i ett inte alldeles för lätt ämne. Men jag kände mig pigg fram till sista timmen. TAck morgonpasset för det! Efter det var det bara att åka hem, packa nästa väska och möta upp bror på gymet. LAgom peppad (inte alls) körde vi på i en timme. För min egen del var insatsen ganska låg. Dålig motivation men vafan, det är ok ibland! David va inte heller superpeppad direkt, men han kom iaf och han behöver få in rutinen att ta sig iväg, så det räknas det också!

Nu blir det massa mys i soffan med Alex och kisse! Det är jag värd ^^

Ny plan och tankar på syskon

Kände att det var dags för en ny plan! Va ju ute å sprang för första gången i år för prick en vecka sen. Det gick super! Men, knät pajade och är fortfarande ansträngd i det. Fick lov att komma upp med en ny plan helt enkelt!

Analys
Problem: Ett knä som går sönder efter mina joggingturer samtidigt som min kondition är kass och måste förbättras.
Lösning: Promenader!

Sagt å gjort! Klockan alldeles för tidigt imorse begav jag mig ut i underställ och myskläder och med musik i öronen, ut på en promenad! Gick i rask takt i 40 min och se så bra det gick! Hade dock ett problem, skavsår... Ja, inte för att sånt stoppar mig, men det är nog så irriterande... Tidigt kom det också. Som tur är är jag ju bäst på att försvinna i mina egna tankar, och idag gick dem till mina syskon. Varför? Jo, jag var ute och fikade med en kär väl häromdagen som berättade att hon inte hade någon kontakt med sina syskon längre. Jag kom osökt att tänka på mina egna då och tanken kom nu åter tillbaka. Kan inte tänka mig ett liv utan mina syskon, de är alla underbara på sitt eget speciella sätt.

Ingela, storesystern som man ALLTID kan lita på! Hon är den som hållt reda på mig och alltid funnits där för mig. Hon är en människa som stöttar och hjälper sina vänner i alla lägen, utan snack. Hon skulle gå in i döden för de som är viktiga för henne, och det är jag så sjukt imponerad över!

Jonas, lilla Jonas... Människan man ALLTID kan ringa! Människan jag spenderat otroligt många timmar i telefonen med. Det spelar ingen roll att du bor så långt borta, du finns så nära ändå. Vi tjafsar om det mesta och lite till,men gud så roligt vi har det! Du har haft det jobbigt i livet, men är nu på rätt köl igen. Starkt jobbar bro!

David, lillebror galen. Moral 3000, ställer alltid upp, glömmer aldrig bort och får en alltid att skratta. Han har sina galna upptåg och slutar ALDRIG att förvåna mig! Du kämpar och sliter, men ditt humör är alltid på topp. Du är så galet lik pappa i sinnet så du anar inte... Lillebror, du är så sjukt störd i huvudet, å du vet att vi älskar det ^^

Ni kommer alltid att vara mina syskon och jag är ytterst tacksam och glad över det! Hur skulle mitt liv vara utan er och era galna upptåg?! Å vet ni? Snart är det sommar, å då ska vi ha så strålande underbart! Wacken, grillningar, husvagnssemester, umgås som aldrig förr och bara ha det så där strålande som bara vi kan ha ;)

*poff* så va jag hemma igen! Strålande! 40 min morgonpromenad var till ända och trots att jag är lite trött just nu så va det lätt värt det! Jag får helt enkelt börja lite försiktigt, som man ska göra =) Men nu måste jag nog packa. Skolan väntar med redovisning och självskydd, sen vidare till Fight Club och eventuellt lite kalas på kvällen =) Ha en strålande dag!

Irriterande positiv!

Jepp, det är jag idag! Ni vet, så där positiv och glad så det nästan är äckligt. Märkte det själv imorse. Gick upp vid fem för att hinna med årets första löprunda! Underställ, mössa, vantar och löpklader åkte på, det såg rätt kyligt ut ute... Prövade att springa till musik enligt en spellista jag gjort och som hade tagit sjuk lång tid att sätta ihop! Jag hade redan bestämt vilken väg jag skulle ta. Jag hade gått igenom hela sträckan o huvudet. Å så var man iväg! Trots att det gick konstant uppåt och svetten rann trots kylan, så kände jag mig peppad hela vägen! Det va kämpigt och det gick långsamt, men det gick! Hundra meter från vändpunkten såg jag bommen som var mitt riktmärke. Jag fick en sjuk lust att vända, jag var tillräckligt nära. I samma sekund som jag tänkt tanken blev jag forbannad på mig själv. Det slutade med att jag spurtade sista sträckan. Väl hemma igen, ca 30 plågsamma minuter efter start, kände jag mig sjukt nöjd med min insats och hoppade in i duschen. Glad som bara den åt jag sen frukost i lugn och ro med katten som myste brevid mig i soffan. Kikade lite hastigt i almanackan och ser att jag inte börjar förrän klockan nio! Jag hade gått upp en hel timme för tidigt! Skrattade högt och funderade på vad man skulle hitta på i en hel timme. Det blev lite dataspel! Har ju så sällan tid till sånt men nu hade jag ju plötsligt en hel timme att slå ihjäl... Loggade ön och hittade en lagom trött Tobbe som varvade ner efter en hel natts jobb. En timme senare promenerade jag mot tåget och kände all positiv energi strömma genom mig. Laddar nu för en härlig dag med skola och sen lite boxning! Kommer somna gott ikväll tror jag ^[

Mind over matter...

Jag har alltid varit tjurskallig, i det mesta och om det mesta. På gott och ont. En intressant reflektion jag dock har gjort är när min tjurskallighet/envishet faller bort. Vanligtvis så ger jag aldrig upp, spelar ingen roll hur stort eller svår en uppgift har varit. Problem är till för att lösas och jag ser en utmanig i det mesta.Säger nåt att ett problem inte går att lösa har jag kännt en nästan sjuklig dragning till att kunna lösa problemet. Jag kan sitta i timtal och vrida och vändra på tex ett mattetal för att se det från så många vinklar som möjligt. Jag har hur mycket tålamod som helst och känner nästan aldrig frustration för att det inte alltid går åt det håll jag vill. MEN! När det kommer till träningen har det inte varit lika självklart. Där är det mesta omöjligt, jag klarar ingenting och jag ger upp mycket lättare. Eller, så har det varit förr.
Imorse, tio minuter in i boxningspasset, fick jag ett otroligt irriterande håll som inte gav med sig. Men jag vägrade ge upp efter tio minuter! Förträngde smärtan och lade all min fokus på de tio säckarna som svepte förbi.

"20 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Nytt varv, tio säckar, 19 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Armhävningar, situps, upphopp. Nytt varv. Fokus. Pain is weakness leaving the body. Tio säckar, 18 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Vrid in slagen, kämpa..."

Jag tänkte inte närmare på det just då, men på tåget mot skolan insåg jag att jag har kommit ytterligare en bit på vägen. För ett år sen hade jag gett upp efter tio minuter. "Jag har ju faktiskt håll, då är det ok att vila lite" Ja, det är det! MEN! Är det så illa att jag MÅSTE vila? Eller smiter jag helt enkelt undan för att det blev sjukt jobbigt? JAg vet svaret på den frågan, jag smet. Idag smiter jag inte, jag kämpar tills jag stupar, så enkelt är det! Mind over matter...

Hade lovat lillebror att dra med honom till gymet på kvällen idag. Ett löfte är ett löfte, så till gymet gick vi. Men det blev en ganska lustig vändning. Jag var inställd på att behöva kämpa so ett svin för att orka med ett pass till idag, men det blev bättre än så! Tog med min handskar och mittsar och David fick köra tills han nappt kunde gå längre! Det var under denna timme som min insikt slog till. David kämpade under hela den timmen jag körde med honom. "Fyra raka slag, ner, fem armhävningar, fyra raka slag, ner, fem situps, fyra raka slag, fem upphopp, snabbt upp!!" Han kämpade! Men jag VEEET att han hade orkat lika mycket till om han bara hade gett sig fan på att klara det! Han har bara inte insett det själv! Med ett sarkastiskt leende utbrast jag "Mind over Matter bror" DÄÄÄÄR kom den!! Insikten! Som ett bombnedslag damp den ner och nockade mig! Fan Ellen, du har ju börjat inse det nu! Och vad bättre är, du har börjat leva efter det!

 Att ge upp finns inte. Femtio armhävningar? Ok! Vid 45 rör man sig inte längre, kroppen är stilla. Fem ynka kvar, men jag rör mig inte. Blundar och pressar allt jag kan. En till klarar du Ellen. Kroppen rör sig fortfarande inte. Jag KOMMER försöka ett bra tag till, men om man ramlar ihop i en liten hög blir jag ändå inte besviken. För jag hade inte mer att ge. Det är jobbigt, ibland sjukt jobbigt, men kroppen har oftast mer att ge. Det gäller bara att tränga bort tanken "Jag orkar inte mer". Mind over Matter...

Inställd träning...

Tråkig dag... Hade tänkt att dra ut på en joggingtur imorse eftersom skolarbetet satte käppar i hjulet för det igår. Hade planerat att springa en vända på de hemska gångvägarna eftersom min vanliga runda är täckt med is fortfarande... Men när det var dags att ge sig iväg insåg jag att jag inte har någon koll på hur lång tid den tänkte rundan skulle ta. Dessutom har jag ju inte sprungit på ett tag så min kondition är, uppenbarligen, i botten så där tar det ju extra tid. Problemet? JAg har ju ingen klocka längre! Blev rätt så irriterad så under lunchen idag sprang jag upp och köpte den första bästa jag kunde hitta. Å ja, det va skit! 100 pix för en klocka, helt i plast! Kommer väl gå sönder om en vecka eller så, men va fan! Bara jag hinner mäta upp längden en dag så kommer det ju gå bra =)

Hade även planerat ett boxningspass i eftermiddag, men har sån sjuk träningsvärk i låren så jag insåg att det var nog bra med en vilodag idag! Har ju ändå planerat två träningspass imorgon! Ett morgonpass boxning och lite gym på em/kvällen =) Försöka dra med mig lillebror dit också, det behöver han ;) Är så stolt att han tagit sig i kragen och kämpar på varenda gång vi är där så vill ju stötta honom så ofta jag kan! Dessutom är det ju alltid roligt med sällskap!

Men nu är det nog snart mat! Siktar på att komma isäng tidigt så man är fit for fight imorgon bitti =) Ska lägga in lite mer peppmusik på ipoden också...

Morgonstund HAR verkligen guld i mun!

Gick upp klockan 05.00 med siktet inställt på träningen klockan 07.00. När jag kröp ner i sängen igår kväll anade jag att jag skulle ha svårt att ta mig upp idag, var rädd att motivationen inte skulle infinna sig och viljan att sova en stund till skulle vara för stark. Så var uppenbarligen inte fallet. Vaknade redan 03.15:e och trodde jag hade försovit mig, blev arg på mig själv i några sekunder då jag trodde att jag hade misslyckats med dagens första utmaning. Insåg efter en stund att det inte var dags att gå upp än på ett tag, skrattade för mig själv och somnade om. Vaknade sedan fem minuter innan klockan ringde och hoppade glatt ur sängen. Plockade ihop dagens grejer och släntrade ut i ett öde Västerhaninge. Det var ganska kyligt ute och jag var glad att jag tagit både halsduk och mössa på mig. Jag gillar verkligen inte kyla, men imorse kände jag att uttrycket "friskt" passade in ypperligt! Hoppade mellan vattenpölarna och mös i solen som ÄNTLIGEN börjat värma mitt frusna nordenhjärta! Plockade fram peppmuaiken på ipoden och skuttade glatt vidare till tåget. Jag har inte hunnit till klubben ännu, än mindre hunnit träna denna strålande morgon, men det känns redan som en vinst! Inser mer och mer att jag håller på att bli en inbiten dagmänniska. Att vara vaken hela nätterna i sin ensamhet, att alltid vara stressad för att hinna med både hund, jobb och träning, att vara konstant trött, allt känns väldigt avlägset. Hoppas att hitta fler luckor på morgonen så jag kan starta fler dagar på detta sätt!

Hög tid för förbättring!

Kondition. Jag säger bara det. Fick verkligen skämmas på träningen igår när jag insåg hur katastrofalt dålig den har blivit. Orkade kort sagt ingenting! Tror att jag ignorerat det ett bra tag nu, Man vaknar ju inte bara plötsligt upp en dag och märker att konditionen blivit katastrofal under natten. Nej, ignorans kallas det!

Analys:
Problem = Usel kondition
Anledning = Lathet och ignorans
Lösning = konditionsträning (dho...)

Min första tanke var "vilken tur att isen snart är borta!" Min andra var "De flesta gångvägarna borde vara ok redan nu!" Så imorgon blir det nog en kortare joggingrunda för att kolla läget lite! Pepp på högsta nivå ^^

Tog mig ner en vända till gymet idag, styrka stod på schemat! Som vanligt så känner jag mig inte ett dugg trött efteråt, så det känns lite frustrerande. Men hade stort sällskap idag så det blev himla roligt ändå =)

Planerar att ta mig till morgonpasset på klubben imorgon! En utmaning i sig att ta sig upp tidigt för att hinna med träning. Men tror jag kan tycka det är skönt att ha det avklarat och man kommer ju garanterat vakna ordentligt ^^ Andra utmaningen på dagen blir att gå direkt till självskyddet! Tredje? Att ta sig ut på en joggingrunda när jag kommer hem igen...

Utmaningar är bra! Jag behöver utmaningar, något att kämpa mot. Så nu blir det uppladdning ikväll =)

AJ!

Jepp, verkar som om jag lyckades stuka min tå igår. Har haft ont sen igår och den är alldeles svullen. Att en sån liten sak kan påverka ens dagliga verksamhet så mycket! Löjligt, men tusan så ont det gör... Hoppade över gymet idag eftersom musklerna skriver av smärta och tån är lite ledsen. Får se om det blir nån träning imorgon...

Så omotiverande...

Jag vet att man ska tänka positivt, att man ska se till sina starka sidor och utnyttja dem, att man inte ska lägga fokus och energi på det negativa osv. Jag vet! Men hur länge kan man lura hjärnan att allt är så bra hela tiden? Hur länge kan man inbilla sig själv att allt inte rusar bakåt, utan långsamt framåt? Vet ni, jag tror att man kan hålla på hur länge som helst, egentligen. Men om tankarna inte är äkta utan man innerst inne känner enorm frustration och uppgivenhet tror jag inte att det fungerar i slutänden. Det blir konstant en enorm konflikt innombords. Man förnekar de negativa känslorna och försöker byta ut dem mot positiva tankar som kan föra en framåt istället. Men om man inte kommer framåt då? Om den så kallade positiva fokusen inte är äkta, vart hamnar man då?

Jag har under en längre period försökt att analysera min träning istället för att bli arg eller ledsen över att det inte går bra. Jag har försökt förstå vad jag gör för fel och försöka rätta till problemet istället för att bli förbannad. Idag inser jag att det inte riktigt funkar så för min del. Jag blockerar mig fullständigt och idag insåg jag att jag har slutat försöka, jag har slutat att kämpa. De som känner mig vet att jag länge kämpat med att komma över min tröskel som hindrat mig så länge. Att få den där otroligt irriterande spärren att släppa. Men det går inte! Efter idag så tror jag ärligt talat inte att jag kommer kunna slå bort den heller. När det ständigt går emot en, när man ständigt springer i uppförsbacke, då är det svårt att fortsätta att försöka. Men jag HAR försökt! Jag har sprungit i den där uppförsbacken i över ett halvår nu! Mjölksyran slog till för länge sen, men jag har kämpat ändå. Men ibland så räcker det inte till. När ska man inse att man inte klarar av det man gett sig in på? Är det bättre att stånga sig blodig än inse när man ska ge upp? Är det värt att lägga energin på något som gör en så ledsen och frutrerad?

Ja, självklart finns det en positiv aspekt också. De få gångerna det faktiskt funkar, de gångerna det där slaget sitter som en smäck, de gångerna är så sjukt underbara! Känslan som infinner sig efter ett riktigt jobbigt träningspass är obeskrivlig.

Just nu är jag nog bara trött och uppgiven. Det kanske känns bättre en annan dag. Jag vet inte.