Omorganisera livet

Ibland händer det saker som gör att man ser över sitt liv. Den tredje oktober hände det, som ni nog alla vet, en fruktansvärd händelse som kastade om hela min syn på mitt liv. Den senaste månaden har jag spenderat allt mer tid för att gå igenom varenda liten detalj i mitt liv, varenda liten grej har jag vridit och vänt på. Jag har ifrågasatt mig själv och mitt liv. Jag har synat allt in i minsta detalj. Vad är det jag vill? Vart är jag egentligen på väg? Jag gav mig själv en deadline. Jag satte ett datum när jag ska vara klar med mitt ifrågasättande. Datumet har närmat sig med stormsteg och imorgon är dagen här. 1:a december hade jag sagt till mig själv, sen fick det vara bra. Men jag har fan inte kommit fram till mycket alls... Idag började jag dock lite smått att avrunda min "utvärdering". Hade ett samtal med chefen idag och berättade precis hur jag såg på saker och ting på jobbet. Vad jag anser att jag klarar av, vart jag vill och hur jag ska ta mig igenom dagarna. Det va en tung dag, ja, men jävligt nödvändig. Efter jobbet så tog jag mig till FC för ett pass. Har känt mig otroligt omotiverad och har haft otroligt svårt att fokusera. Jag har alltid haft svårt att kämpa om jag inte har något mål att jobba mot. Efter passet idag så fick jag en möjlighet placerad i knät. Jag blev minst sagt förvånad och lite chockad men jag blev ändå väldigt tveksam. Kunde inte tänka på nåt annat när jag åkte hem. Va fan vill jag egentligen? Är det inte någonstans det här jag behöver? Jo, fan, det är det! När jag kom hem hade jag bestämt mig, nu jävlar kör vi!

Ibland behöver man en möjlighet, en spark i arslet för att inse vad man vill, vart man vill ta sig. Nu vet jag vad jag vill. Nu vet jag vart jag ska ta mig. Jag ska ta mig uppåt, framåt. Jag ska bokstavligt talat slå mig uppåt. Jag ska vinna, jag ska ge allt för att ta mig dit. Nu jävlar, nu kör vi...

Att leva eller att överleva...

Två helt skilda saker enligt min mening. Jag har alltid kämpat hårt för att leva och inte bara överleva. Försöka hitta glädjen i det jag gör för att få ut det mesta av det livet jag har. Men senaste tiden har det handlat om att överleva, faktiskt. Det tar mig i runda slängar en timme att ta mig ur sängen på morgonen. Det har krävts massor med energi för att gå ut genom dörren för att gå till jobbet. Det tar extremt mycket kraft att orka vara på jobbet en hel dag. Den sista energin går åt att uthärda de dagar som är extra tunga. Att hålla ihop för att kunna komma tillbaka till livet som det har varit. Jag har överlevt. Finner ingen riktig glädje längre, hur jag än gräver och letar. Vissa dagar är bättre än andra. Ibland kan jag till och med ha roligt på jobbet. Men de dagarna är få. Resten av dagarna går åt till att kämpa mot gråten, att vara trevlig mot mina stackars kollegor. Att hitta ett andrum så jag kan smita undan och vara ledsen för mig själv. Det är inte lätt att hålla ihop när man rasar isär inombords, när det river och sliter i hjärtat. De dagarna är fyllda med mörker och smärta.

Det gäller att hitta den lilla glädjen som finns där djupt inne i en. Det är två saker som gör att jag faktiskt tar mig ur sängen på morgonen, det som gör att jag orkar ta mig genom arbetsdagarna och inte ger upp helt. Det första är min sambo, såklart =) Han som stannat hemma med mig för att jag inte orkat gå utanför dörren men heler inte klarat av att vara ensam. Han som lyssnat och tröstat när jag behövt det, vilken tid på dygnet det än har varit. Han som lugnat mig när jag vaknat i panik efter alla sjuka drömmar. Han som suttit uppe med mig hela nätterna för att jag inte kunnat sova och inte vill vara vaken ensam. Herre gud, vad skulle blivit av allt om han inte hade funnits vid min sida?! Samtidigt så får man skuldkänslor. Hur ska man kunna ge tillbaka för allt han gjort för mig? Jag har inte en aning...

Det andra är träningen, såklart ;) Det har gått lite upp och ner hurvida jag orkat gå dit, men oftast så orkar jag =) Det är så otroligt skönt att komma ner till klubben och träna skiten ur sig! Så otroligt skönt att kunna komma dit och inte behöva känna eller tänka. Så fantastiskt att ha något att se fram emot. Det spelar ingen roll hur jobbig dag man har haft, att komma till klubben innebär bara glädje. Även om jag anser att jag gjort ett dåligt pass känner jag fortfarande glädje. Chansen att fokusera på något som står helt utanför händelsen, smärtan och sorgen. Helt fantastiskt! Det har verkligen fått mig att tänka på vart jag egentligen vill med min träning, vart jag vill komma. Nu tror alla att jag kommer säga vad jag kommit fram till, men har inte kommit fram till ett skit egentligen ;) Jag vet inte vad jag vill, eller vart jag vill komma. Men en sak är jag säker på, ju mer jag trönar desto mer träning hamnar i schemat. Jag vill bli bättre, helt klart. Å jag ska bevisa för mig själv att jag KAN! Det är inte många veckor kvar på det här året, men jag tänker spurta sista biten och börja nästa år med full fokus. Kanske kommer på en fin liten plan snart, men just nu är det bara 110% som finns i mitt huvud. Utmaning är nog nästa års nyckelord. Nästa års mantra.