Nu börjar vägen tillbaka!

Ok, en uppdatering är verkligen på sin plats ser jag! 

Konditionen = Katastrofal

Styrkan = Riktigt usel

Tävlingsformen = Obefintlig

Skador = Ryggen, axlarna och skuldrorna. Pannkaka

Humöret = Går i en stark uppåtkurva!

Ja, senaste tiden har det inte blivit så mycket träning tyvärr... Kroppen har krånglat och viljan har varit som bortblåst. Har tragglat med naprapat och kämpat med motivationen. Men häromdagen kände jag att jag ville ha tillbaka mitt liv så som det var innan sommaren, med några små förändringar ;) Så igår drog jag igång igen, började vägen att ta tillbaka mitt liv. Tog en PW innan jobbet igår (får hålla mig borta från löpningen i nån vecka så inte knät börjar krångla...). Skulle till klubben på kvällen men jag körde lite vilse i all trafik så till slut gav jag upp å åkte hem. Idag blev det 60 min PW på morgonen och nu på kvällen släntrade jag in på klubben. Lite med svansen mellan benen pga all frånvaro, men jag tog mig iaf dit! Jag måste få in alla rutiner igen. Tider, träning, kosten... Det är ett riktigt grisjobb jag har framför mig just nu. Mitt eget fel, helt klart! Bara att bita ihop och köra på. 

Jag hade nästan helt bestämt mig för att lägga matchandet på hyllan. Alla inställda matcher gjorde mig less och sur. Nu har gnistan kommit tillbaka. Nu blir det till att kämpa vidare. Fokus på Thaiboxning, rehab för axeln och kondition. Maaaassa kondition... Hehe... 

Kontroll. Vilja. Kämpa. Kör. Bara kör!

Tomt och ödsligt klockan 05.00. Kallt va det också. Men fett värt...

Vägra bli förolämpad!

Bloggtorka. Ska snart slänga upp en uppdatering om dagens läge. Men inte nu. Det här handlar om konsten att åka tåg utan att bli förbannad, stött eller att känna sig förolämpad. Det här hände mig idag: 

Jag satt i min egen lilla värld på tåget och spelade Candy Crush. Det gick sådär bra, för den som undrar. Snett bredvid mig sitter två kvinnor i 50-års åldern. Eftersom det inte gick så bra i mitt spelande slängde jag ner telefonen i väskan och såg att den ena kvinnan tittade på mig med äcklad min. Hon himlar med ögonen och vänder sig till den andra kvinnan och säger syrligt "

Jag förstår inte hur dagens ungdomar kan gå omkring i utmanande kläder och se ut som prostituerade" samtidigt som hon nickar åt mitt håll. Hennes väninna håller med. Hur kan dom?! Hon fyller "vänligt" i "Hur kan de gå omkring i de där djurmönstrade pantalongerna? Skäms dom inte?!

Jag kunde inte hålla tyst. Svarade med min allra sötaste stämma. 

"Nä, det gör vi inte. Tack för att ni fortfarande kallar mig för ungdom förresten. Jag är trots allt 29 år. Och hur de kvinnor som prostituerar sig väljer att klä sig är knappast något jag lagt märke till, men det var ju mycket observant av dig att se att vi uppenbarligen går i likadana kläder, de kvinnorna och vi ungdomar. Men vet du, jag tränar 6 dagar i veckan. Oftast 2 pass om dagen. Visst, jag har varit lite lat på senaste men vem är du att tala om mig över mitt huvud om vad jag borde eller inte borde klä mig i. Jag sliter hårt för min kropp och anser att jag har exakt samma rätt att bära mina "pantalonger" som de kvinnor du syftar på som tydligen bär likadana kläder. Vet du varför jag tycker det? För vi är lika mycket värda och jag anser inte att varken jag, ungdomar eller prostituerade kvinnor ska behöva höra dina kommentarer om hur vi går klädda. Precis som att jag inte behöver sitta och kommentera din fula blommiga blus och dina röda byxor som du dragit upp till armhålorna. Vi är olika individer med olika smak, men vi kan väl bespara varandra elaka kommentarer som bara leder till att människor mår dåligt över sig själva? Ok? Tack för att du lyssnade! Adjö och ha en fortsatt trevlig dag."

Med ett leende klev jag så av tåget. Jag vägrar att bli förbannad. Jag vägrar även att bli förolämpad. Jag gillar mina "djurmönstrade pantalonger" tack så mycket!