Det har gått ytterligare en vecka sen det ofattbara hände. Alla säger att det snart kommer kännas bättre igen, att det kommer bli lättare. Men jag vet inte om jag egentligen vill det! Så fort jag börjar må lite bättre eller livet känns lite lättare så sköljer det enorma skuldkänslor över mig. Vad har jag för rätt att må bra? Vad är det som gör att jag har rätt att få det "lite lättare"? Jag vet, inget! Herre gud, K ör borta och kommer aldrig mer tillbaka! Är det någon som skulle ha rätt att må bra och ha det bättre i livet så är det väl hon? Här sitter jag och klagar över hur jag mår och hur jag kämpar för att må bättre igen, men jag lever ju! Det är ju inte jag som blevutsatt, inte jag som fick mitt liv offrat... Kaos i hjärnan... Intern konflikt... Och mitt i allt måste jag göra klart ett examensarbete till skolan. Fem dagar kvar, om man räknar idag... Kan verkligen inte koncentrera mig, tankarna vandrar hela tiden iväg. Min lärare sa till mig att jag hade "chans att hamna högt upp på betygsskalan" efter första uppgiften han läste. Idag känns det inte som en bra sak att veta. Idag måste jag pga det även kämpa mot prestationsångest. För jag VEEET att jag kan bättre! Jag vet att jag kan mer än den tafatta text kag just läst igenom, den text som skall avgöra mitt betyg... Har blivit förbannad på mig själv minst hundra gånger idag. Onödigt men sant. Jag vill gära uppgiften ordentligt, men samtidigt så har jag ingen ork alls. Inte likt mig. Blir förbannad när jag tänker att det är "ursäktat" att jag inte orkar. Så fan heller!
Funderade idag om gärningsmän tänker på hur många personer de påverkar... Om de har en aning om hur många liv som sätts på paus...
Jag saknar K så enormt. Saknar hennes skratt, hennes positiva energi och hennes uppmuntrande ord. För att nämna några saker... Om en vecka är det dags att börja jobba igen. Har försökt att föreställa mig hur det kommer att vara utan henne. Det går inte. Fattar inte hur jag ska orka gå upp i huset, gå på promenadgården... Och att dessutom försöka komma in i en personalgrupp jag egentligen inte känner. En personalgrupp jag träffat en vecka i vintras. Att handskas med den känslan i sig är kämpigt nog. Jag är inte van att jobba i grupp och måste nu in i en ny grupp med människor och hitta mig egen plats där, lista ut var alla andras platser är. Och nu DESSUTOM handskas med att jag BORDE varit där med K. Att K skulle ha varit där med mig! För två veckor sen hade jag iaf en person som jag kände och kunde "hålla i handen". Nu har jag inte det längre. K, vi började denna resa tillsammans och jag trodde vi skulle avluta den genom att få jobba ihop. Men du togs igrån oss alldeles för tidigt och jag måste nu ensam ta mig igenom det här. Det är ofattbart... K, kom tillbaka, jag behöver dig! Jag behöver ditt stöd, din värme och dina ord! Jag behöver din uppmuntran och din vänlighet!
Där kom de igen, skuldkänslorna... JAG behöver. K har berövats livet, och jag sitter och gnäller om vad JAG behöver... K behöver få leva igen! Konflikten rasar återigen i mitt huvud, precis som den har gjort hela veckan...
Jag saknar dig K...
Kommentarer:
Funderade idag om gärningsmän tänker på hur många personer de påverkar... Om de har en aning om hur många liv som sätts på paus...
Jag saknar K så enormt. Saknar hennes skratt, hennes positiva energi och hennes uppmuntrande ord. För att nämna några saker... Om en vecka är det dags att börja jobba igen. Har försökt att föreställa mig hur det kommer att vara utan henne. Det går inte. Fattar inte hur jag ska orka gå upp i huset, gå på promenadgården... Och att dessutom försöka komma in i en personalgrupp jag egentligen inte känner. En personalgrupp jag träffat en vecka i vintras. Att handskas med den känslan i sig är kämpigt nog. Jag är inte van att jobba i grupp och måste nu in i en ny grupp med människor och hitta mig egen plats där, lista ut var alla andras platser är. Och nu DESSUTOM handskas med att jag BORDE varit där med K. Att K skulle ha varit där med mig! För två veckor sen hade jag iaf en person som jag kände och kunde "hålla i handen". Nu har jag inte det längre. K, vi började denna resa tillsammans och jag trodde vi skulle avluta den genom att få jobba ihop. Men du togs igrån oss alldeles för tidigt och jag måste nu ensam ta mig igenom det här. Det är ofattbart... K, kom tillbaka, jag behöver dig! Jag behöver ditt stöd, din värme och dina ord! Jag behöver din uppmuntran och din vänlighet!
Där kom de igen, skuldkänslorna... JAG behöver. K har berövats livet, och jag sitter och gnäller om vad JAG behöver... K behöver få leva igen! Konflikten rasar återigen i mitt huvud, precis som den har gjort hela veckan...
Jag saknar dig K...
Kommentarer:
Therese säger:
Det kanske inte tröstar så mycket, men du har mig där. Men jag hajar andemeningen i ditt inlägg. :(
Jag tror vi kommer få dras med våra skuldkänslor ett bra tag, när vi behöver/vill/måste o.s.v. Allt kommer kännas bagatellartat i jämförelse med att K blev berövad sitt liv. Jag känner likadant...
Kram på dig!
Jag tror vi kommer få dras med våra skuldkänslor ett bra tag, när vi behöver/vill/måste o.s.v. Allt kommer kännas bagatellartat i jämförelse med att K blev berövad sitt liv. Jag känner likadant...
Kram på dig!
Ellen säger:
Therese: Jo, det är skönt att veta att du kommer vara där!
Ja, det verkar som det... Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt ni har haft det som redan gått omkring i det i över två veckor... Jag har på nåt sätt kunnat ta en sak i taget.
Massa kramar!!
Ja, det verkar som det... Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt ni har haft det som redan gått omkring i det i över två veckor... Jag har på nåt sätt kunnat ta en sak i taget.
Massa kramar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar