Jag vet att man ska tänka positivt, att man ska se till sina starka sidor och utnyttja dem, att man inte ska lägga fokus och energi på det negativa osv. Jag vet! Men hur länge kan man lura hjärnan att allt är så bra hela tiden? Hur länge kan man inbilla sig själv att allt inte rusar bakåt, utan långsamt framåt? Vet ni, jag tror att man kan hålla på hur länge som helst, egentligen. Men om tankarna inte är äkta utan man innerst inne känner enorm frustration och uppgivenhet tror jag inte att det fungerar i slutänden. Det blir konstant en enorm konflikt innombords. Man förnekar de negativa känslorna och försöker byta ut dem mot positiva tankar som kan föra en framåt istället. Men om man inte kommer framåt då? Om den så kallade positiva fokusen inte är äkta, vart hamnar man då?
Jag har under en längre period försökt att analysera min träning istället för att bli arg eller ledsen över att det inte går bra. Jag har försökt förstå vad jag gör för fel och försöka rätta till problemet istället för att bli förbannad. Idag inser jag att det inte riktigt funkar så för min del. Jag blockerar mig fullständigt och idag insåg jag att jag har slutat försöka, jag har slutat att kämpa. De som känner mig vet att jag länge kämpat med att komma över min tröskel som hindrat mig så länge. Att få den där otroligt irriterande spärren att släppa. Men det går inte! Efter idag så tror jag ärligt talat inte att jag kommer kunna slå bort den heller. När det ständigt går emot en, när man ständigt springer i uppförsbacke, då är det svårt att fortsätta att försöka. Men jag HAR försökt! Jag har sprungit i den där uppförsbacken i över ett halvår nu! Mjölksyran slog till för länge sen, men jag har kämpat ändå. Men ibland så räcker det inte till. När ska man inse att man inte klarar av det man gett sig in på? Är det bättre att stånga sig blodig än inse när man ska ge upp? Är det värt att lägga energin på något som gör en så ledsen och frutrerad?
Ja, självklart finns det en positiv aspekt också. De få gångerna det faktiskt funkar, de gångerna det där slaget sitter som en smäck, de gångerna är så sjukt underbara! Känslan som infinner sig efter ett riktigt jobbigt träningspass är obeskrivlig.
Just nu är jag nog bara trött och uppgiven. Det kanske känns bättre en annan dag. Jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar