Måndag: Kallsvettig, skakar, illamående, blek, det hugger i magen, oförstående, förnekelse och fullständigt tom. Sitter på tåget och stirrar på telefonen. Jag har just lagt på luren och fattar inte att det kan vara sant. Paniken sprider sig i kroppen och tankarna börjar fara hej vilt. Kollegen som just ringde berättade att en kvinnlig vårdare på Häktet Huddinge blivit ihjälslagen av en intagen. Om man ska tro tidningarna ska det ha varit med hennes egen batong. Vänta va?! Det är ju "MITT" häkte! Två frågor spränger i huvudet. Vem är det och hur i h****e kunde det här hända?!
Hamnar i hemma i soffan och är fortfarande i chock. Kan inte tänka mig att någon av mina älskade underbara kollegor inte finns i livet längre. Har gått igenom dem gång på gång men har fortfarande ingen aning om vem det kan vara.
Jag har alltid sagt till min mamma att jag inte alls valt farliga yrken. "Lite bråk får man räkna med, men jag kommer ju inte att dö". Den meningen är inte längre en sanning.
Min egoistiska sida ber att jag inte vet vem det är som fått sätta livet till. Jag kan inte tänka mig att jobba med vetskapen om att en av oss inte kommer tillbaka. Samtidigt känner jag mig hemsk som särskiljer kollegorna. Men idag gör jag det, för att det är lättare för mig. Det är lättare om jag inte känner människan ifråga. Det är hemskt, självklart! Men om jag får ett namn som jag knappt känner igen så är det såklart inte lika jobbigt som om jag känner människan bakom namnet.
Så kommer då namnet. En kurskamrat ringer och berätar vem det är. Sorgen slår inte till på en gång, sen låter sig väntas på. Kan inte tro på att det är sant det han säger, inte hon. Vi lägger på efter nån minut, han måste jobba. Jag ringer direkt upp kollegan som hade berättat om händelsen. "Har du hört vem det är?" Frågar jag. Ja, hon har hört. Då slår den till. Hårt och skoningslöst sliter den tag i mig som om inget annat fanns. De närmaste timmarna är förtvivlan total. MIn önskan att det skulle vara någon jag inte kände har inte besannats. Jag vet vem personen är, jag känner henne rätt bra tom. Fan också... Tankarna är många. Jag kollar på klockan och inser att min sambo inte kommer hem än på ett par timmar. Kan inte vara ensam... Telefonen ringer, igen. Den har ringt oavbrutet senaste timmen. Orkar inte svara. Stänger av ljudet och packar en väska med träningskläder och åker till klubben. Under en timme slipper jag tänka på det fruktansvärda. Men så fort jag kliver ut från lokalen kommer det tillbaka. Fan också... Kommer hem och bryter nästan ihop. Sambon är hemma, tack gud för det. Försöker sova lite men kan inte. Sitter uppe nästan hela natten med sambon och tittar på film. Behöver sällskap men vill inte prata, han förstår. Somnar till slut på soffan men vaknar två timmar senare.
Det har hunnit bli tisdag morgon och ska in till jobbet för "krissamtal". Längtan efter att få träffa kollegorna är enorm. Trots att min sambo gör allt rätt så behöver jag någon som är i samma bransch att prata med. Efter mycket samtal om och tårar åker jag hem igen. Åker till bror som fyller år. Mamma har gjort kroppkakor och jag inser att jag inte ätit sen måndag lunch. Åker hem och spenderar resten av kvällen i soffan med sambon. Han försöker få mig på andra tankar, men jag är grinig och orkar inte prata med honom. Stackarn... Känner en hel del skuldkänslor gentemot honom, men orkar inte ta tag i det. Inte nu.
Onsdag, tar mig inte ur sängen. Nix, icke, kommer inte att hända. Efter ett par timmar i sängen går jag faktiskt upp, hela vägen till soffan. Spenderar resten av dagen i soffan. På kvällen orkar jag inte tänka längre. Åker återigen till klubben och tränar aset ur mig. Två pass på raken, inser att jag inte kommer kunna gå på ett par dagar. Skönt, kanske kan fokusera på smärtan imorgon. Somnar på soffan någon gång under småtimmarna.
Torsdag: Spenderar dagen på soffan. Vaknade efter nån timmes sömn och har inte flyttat mig sen dess. Spenderar hela dagen med att kolla på tv. Ingen aning om vad för skit det är igång, tittar egentligen inte. Orkar inte leta reda på kontrollen för att byta heller. Släpar mig till slut upp och åker till syrran för en födelsedagsfika. Orkar knappt prata med nån, men tvingar mig till att vara trevlig.
Fredag: Smärtan är enorm, saknaden total. Hur i helvete ska vi överleva det här? Fick ett samtal från chefen igår, han trodde det skulle vara bra om jag kom in och va med på ytterligare ett samtal. Åker in till jobbet och är med på ett gruppsamtal. Det smärtar mig att höra hur ledsna alla andra är.Ledsna och dessutom arga. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Börjar ifrågasätta min egen rätt att vara ledsen. Varför är inte jag arg? Går därifrån med nya känslor och massa skuld. Fan också... Går upp en våning och får en chock när jag ser hennes familj sitta framför det bord man ställt upp med hennes bild och alla hälsningar och blommor folk skickat. De är här för minnesstunden. Orkar inte se, orkar inte höra. Går upp till avdelningen jag jobbat på i sommar för en fika fram tills minnesstunden. Möter min gamla chef i dörren in dit och får en bamsekram. Tack! Går in i personalrummet och träffar en kollega, kram igen. De frågar hur det är. "Åt helvete" är det enda jag kan komma på. För det är sant. Efter lite fika går vi gemensamt ner till minnesstunden. Vet inte hur länge den höll på men den kändes som en evighet. Nästan alla gråter. Jag och kollegan gråter ikapp och försöker trösta varandra, finna tröst i den andra. Träffar fler kollegor och det blir många fler kramar. Åker hem många timmar senare och försöker ladda om. Öl o Whiskeymässan står på schemat för kvällen. Vill inte, men måste. Hämtar upp bror och sen också syrrans sambo och en av deras vänner. På vägen till västberga börjas det tjafsas om vägen. Jag får spelet. Orkar inte med folk, orkar inte med att folk säger emot mig, orkar inte med nåt alls. Vill bara skrika och efter att vi hämtat upp sambon gör jag just det. Jag är helt galen. Egentligen skriker jag bara ut all smärta jag gått och burit på, men min bror får ta smällen. Väl framme i Nacka flippar jag fullständligt när jag ska parkera bilen. Det slutar med att jag hoppar ur bilen och pappa får parkera. Jag sätter mig på en sten och börjar gråta. Sambon kommer fram och tröstar, sen pappa. De andra fick nog en smärre chock, för de går genast iväg för att fixa parkeringsbiljett. Vi möter upp de andra och jag tvingar mig själv att vara trevlig och le resten av kvällen. Orka...
Lördag: Fyra timmars sömn, rekord för den här veckan. Spenderar dagen i soffan, igen. Vill träna men klubben är inte öppen idag. Min stackars sambo håller mig sällskap hela dagen. Ringer mamma och grattar på födelsedagen.
Söndag: Tar mig ur soffan och in till VBC. Kollade på 7 matcher och märker att jag mår faktiskt lite bättre idag. Borde jag få göra det? Mår genast sämre igen, skuldkänslorna sköljer över mig...
Veckar har varit värdelös, frktansvärd. Har tänkt på K nästan varenda vaken sekund. Så många känslor har sköljt över mig. Sorg, förtvivlan, maktlöshet, frustration och till slut även ilska, för att nämna några. JAg har sett hur folk skrivit på fb och varit upprörda över de mest detaljrika saker. Saker som de läst om i tidningen. Till slut blir man förbannad. Det fanns en tid då folk kunde vara källkritiska, nu köper folk allt som står. Jag har gått igenom aftonbladet, expressen och SvD varenda dag, fan vilken smörja... Ändå tar folk sig friheten att spekulera och disskutera hur det var/borde ha varit. De vet ingenting, de förstår inte... Har varit i skolan idag för första gången sen det hände. Alla frågar hur man mår, alla ska kramas. Jag vill inte att ni ska veta hur jag mår, jag vill inte ha några kramar! Vill inte ens vara där, men jag måste. Blir tokig på alla måsten. Pratar med chefen igen och tackar ja till att få hjälp. För första gången någonsin har jag öppet visat och berättat hur jag mår. Det ledde till en tid hos "företagshälsovården", som det så fint heter, imorgon. Det hade varit SÅ mycket lättare att lägga locket på, som jag brukar. Att klistra på det där vansinnigt praktiska leendet och alltid svara att man mår bra. DÅ hade folk slutat fråga, de hade slutat att kramas. Så mycket mer som jag skulle kunna säga, men folk är inte villiga att lyssna. De är så fixerade att alltid vara den som "gör allt bra igen", vara den som "man alltid kan prata med". Jag är less på att folk ska vara så duktiga, jag är less på att folk tror att just dom kan göra allt bra igen. Vet ni, det kan ni inte! Jag har det stöd jag tar mig, och för en gångs skull har jag tagit mig massor av stöd. Men det betyder inte att jag tänker inkludera alla runt omkring mig.
I måndags var det en svart dag för kriminalvården. Idag är det en vecka sen det fruktansvärda hände. En vecka sen K rycktes bort från oss. En vecka... Det känns som en evighet...
Hamnar i hemma i soffan och är fortfarande i chock. Kan inte tänka mig att någon av mina älskade underbara kollegor inte finns i livet längre. Har gått igenom dem gång på gång men har fortfarande ingen aning om vem det kan vara.
Jag har alltid sagt till min mamma att jag inte alls valt farliga yrken. "Lite bråk får man räkna med, men jag kommer ju inte att dö". Den meningen är inte längre en sanning.
Min egoistiska sida ber att jag inte vet vem det är som fått sätta livet till. Jag kan inte tänka mig att jobba med vetskapen om att en av oss inte kommer tillbaka. Samtidigt känner jag mig hemsk som särskiljer kollegorna. Men idag gör jag det, för att det är lättare för mig. Det är lättare om jag inte känner människan ifråga. Det är hemskt, självklart! Men om jag får ett namn som jag knappt känner igen så är det såklart inte lika jobbigt som om jag känner människan bakom namnet.
Så kommer då namnet. En kurskamrat ringer och berätar vem det är. Sorgen slår inte till på en gång, sen låter sig väntas på. Kan inte tro på att det är sant det han säger, inte hon. Vi lägger på efter nån minut, han måste jobba. Jag ringer direkt upp kollegan som hade berättat om händelsen. "Har du hört vem det är?" Frågar jag. Ja, hon har hört. Då slår den till. Hårt och skoningslöst sliter den tag i mig som om inget annat fanns. De närmaste timmarna är förtvivlan total. MIn önskan att det skulle vara någon jag inte kände har inte besannats. Jag vet vem personen är, jag känner henne rätt bra tom. Fan också... Tankarna är många. Jag kollar på klockan och inser att min sambo inte kommer hem än på ett par timmar. Kan inte vara ensam... Telefonen ringer, igen. Den har ringt oavbrutet senaste timmen. Orkar inte svara. Stänger av ljudet och packar en väska med träningskläder och åker till klubben. Under en timme slipper jag tänka på det fruktansvärda. Men så fort jag kliver ut från lokalen kommer det tillbaka. Fan också... Kommer hem och bryter nästan ihop. Sambon är hemma, tack gud för det. Försöker sova lite men kan inte. Sitter uppe nästan hela natten med sambon och tittar på film. Behöver sällskap men vill inte prata, han förstår. Somnar till slut på soffan men vaknar två timmar senare.
Det har hunnit bli tisdag morgon och ska in till jobbet för "krissamtal". Längtan efter att få träffa kollegorna är enorm. Trots att min sambo gör allt rätt så behöver jag någon som är i samma bransch att prata med. Efter mycket samtal om och tårar åker jag hem igen. Åker till bror som fyller år. Mamma har gjort kroppkakor och jag inser att jag inte ätit sen måndag lunch. Åker hem och spenderar resten av kvällen i soffan med sambon. Han försöker få mig på andra tankar, men jag är grinig och orkar inte prata med honom. Stackarn... Känner en hel del skuldkänslor gentemot honom, men orkar inte ta tag i det. Inte nu.
Onsdag, tar mig inte ur sängen. Nix, icke, kommer inte att hända. Efter ett par timmar i sängen går jag faktiskt upp, hela vägen till soffan. Spenderar resten av dagen i soffan. På kvällen orkar jag inte tänka längre. Åker återigen till klubben och tränar aset ur mig. Två pass på raken, inser att jag inte kommer kunna gå på ett par dagar. Skönt, kanske kan fokusera på smärtan imorgon. Somnar på soffan någon gång under småtimmarna.
Torsdag: Spenderar dagen på soffan. Vaknade efter nån timmes sömn och har inte flyttat mig sen dess. Spenderar hela dagen med att kolla på tv. Ingen aning om vad för skit det är igång, tittar egentligen inte. Orkar inte leta reda på kontrollen för att byta heller. Släpar mig till slut upp och åker till syrran för en födelsedagsfika. Orkar knappt prata med nån, men tvingar mig till att vara trevlig.
Fredag: Smärtan är enorm, saknaden total. Hur i helvete ska vi överleva det här? Fick ett samtal från chefen igår, han trodde det skulle vara bra om jag kom in och va med på ytterligare ett samtal. Åker in till jobbet och är med på ett gruppsamtal. Det smärtar mig att höra hur ledsna alla andra är.Ledsna och dessutom arga. Jag känner ingen ilska, bara sorg. Börjar ifrågasätta min egen rätt att vara ledsen. Varför är inte jag arg? Går därifrån med nya känslor och massa skuld. Fan också... Går upp en våning och får en chock när jag ser hennes familj sitta framför det bord man ställt upp med hennes bild och alla hälsningar och blommor folk skickat. De är här för minnesstunden. Orkar inte se, orkar inte höra. Går upp till avdelningen jag jobbat på i sommar för en fika fram tills minnesstunden. Möter min gamla chef i dörren in dit och får en bamsekram. Tack! Går in i personalrummet och träffar en kollega, kram igen. De frågar hur det är. "Åt helvete" är det enda jag kan komma på. För det är sant. Efter lite fika går vi gemensamt ner till minnesstunden. Vet inte hur länge den höll på men den kändes som en evighet. Nästan alla gråter. Jag och kollegan gråter ikapp och försöker trösta varandra, finna tröst i den andra. Träffar fler kollegor och det blir många fler kramar. Åker hem många timmar senare och försöker ladda om. Öl o Whiskeymässan står på schemat för kvällen. Vill inte, men måste. Hämtar upp bror och sen också syrrans sambo och en av deras vänner. På vägen till västberga börjas det tjafsas om vägen. Jag får spelet. Orkar inte med folk, orkar inte med att folk säger emot mig, orkar inte med nåt alls. Vill bara skrika och efter att vi hämtat upp sambon gör jag just det. Jag är helt galen. Egentligen skriker jag bara ut all smärta jag gått och burit på, men min bror får ta smällen. Väl framme i Nacka flippar jag fullständligt när jag ska parkera bilen. Det slutar med att jag hoppar ur bilen och pappa får parkera. Jag sätter mig på en sten och börjar gråta. Sambon kommer fram och tröstar, sen pappa. De andra fick nog en smärre chock, för de går genast iväg för att fixa parkeringsbiljett. Vi möter upp de andra och jag tvingar mig själv att vara trevlig och le resten av kvällen. Orka...
Lördag: Fyra timmars sömn, rekord för den här veckan. Spenderar dagen i soffan, igen. Vill träna men klubben är inte öppen idag. Min stackars sambo håller mig sällskap hela dagen. Ringer mamma och grattar på födelsedagen.
Söndag: Tar mig ur soffan och in till VBC. Kollade på 7 matcher och märker att jag mår faktiskt lite bättre idag. Borde jag få göra det? Mår genast sämre igen, skuldkänslorna sköljer över mig...
Veckar har varit värdelös, frktansvärd. Har tänkt på K nästan varenda vaken sekund. Så många känslor har sköljt över mig. Sorg, förtvivlan, maktlöshet, frustration och till slut även ilska, för att nämna några. JAg har sett hur folk skrivit på fb och varit upprörda över de mest detaljrika saker. Saker som de läst om i tidningen. Till slut blir man förbannad. Det fanns en tid då folk kunde vara källkritiska, nu köper folk allt som står. Jag har gått igenom aftonbladet, expressen och SvD varenda dag, fan vilken smörja... Ändå tar folk sig friheten att spekulera och disskutera hur det var/borde ha varit. De vet ingenting, de förstår inte... Har varit i skolan idag för första gången sen det hände. Alla frågar hur man mår, alla ska kramas. Jag vill inte att ni ska veta hur jag mår, jag vill inte ha några kramar! Vill inte ens vara där, men jag måste. Blir tokig på alla måsten. Pratar med chefen igen och tackar ja till att få hjälp. För första gången någonsin har jag öppet visat och berättat hur jag mår. Det ledde till en tid hos "företagshälsovården", som det så fint heter, imorgon. Det hade varit SÅ mycket lättare att lägga locket på, som jag brukar. Att klistra på det där vansinnigt praktiska leendet och alltid svara att man mår bra. DÅ hade folk slutat fråga, de hade slutat att kramas. Så mycket mer som jag skulle kunna säga, men folk är inte villiga att lyssna. De är så fixerade att alltid vara den som "gör allt bra igen", vara den som "man alltid kan prata med". Jag är less på att folk ska vara så duktiga, jag är less på att folk tror att just dom kan göra allt bra igen. Vet ni, det kan ni inte! Jag har det stöd jag tar mig, och för en gångs skull har jag tagit mig massor av stöd. Men det betyder inte att jag tänker inkludera alla runt omkring mig.
I måndags var det en svart dag för kriminalvården. Idag är det en vecka sen det fruktansvärda hände. En vecka sen K rycktes bort från oss. En vecka... Det känns som en evighet...
Kommentarer:
Angela säger:
<3
Macke säger:
Va fint..
INGA-LILL säger:
Har läst vad du skrivit ... Kram Inga-Lill
Therese säger:
Åh, vad du skriver bra. Du beskriver precis mina känslor. Bra att du bett om hjälp. Att lägga locket på i denna situation hjälper nog ingen. Kram på dig gumman
Ellen säger:
Angela; Du kan va <3 ;)
Macke: Tack =)
Faster: Kram tillbaka! Tack för att du läste =)
Therese: Tack! Kanske inte hade hjälpt, men det hade varit mycket enklare >< Men vi får helt enkelt kämpa på! Hoppas du mår bra efter omständigheterna!! Massa kramar!
Macke: Tack =)
Faster: Kram tillbaka! Tack för att du läste =)
Therese: Tack! Kanske inte hade hjälpt, men det hade varit mycket enklare >< Men vi får helt enkelt kämpa på! Hoppas du mår bra efter omständigheterna!! Massa kramar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar