Ytterligare en turbulent vecka... Fick samla alla mina reservkrafter för att klara av att avsluta examensarbetet. Det hade kunnat bli SÅ mycket bättre och jag är absolut inte nöjd, men det är iaf klart! Åkte dock ifrån böckerna i fredags så fick åka in och lämna dem idag ist, lagom motiverande... Har inte gjort så mycket mer i veckan egentligen, inte ens hunnit med att träna... Tankarna har sugit ur den mesta av energin jag vanligtvis har. Idag är det tre veckor sen... Det känns som igår.
Skulle ha jobbat igår, men hade tid hos företagshälsovården så jag slapp. Har många gånger ifrågasatt mina tankar och om jag verkligen fortfarande borde känna som jag gör. Känner en enorm stress över att börja jobba igen. Ny avdelning, K´s avdelning. Ny personalgrupp, K´s personalgrupp. Upp på taket där det hände. Hur fan ska jag fixa det här... Mitt stöd på företagshälsobården, A, bekräftade dock omedvetet att jag inte överdriver. När vi satt i det lilla rummet idag och jag berättade varför jag känner mig så stressad, nästan panikslagen, med en lätt dust av ångest, fick han ett ytterst fundersamt uttryck i ansiktet. Hans blick försvann bort och han började bita på pennan. Har inte träffat den mannen många gånger men har märkt att han är lätt att läsa. Han har fått det uttrycket ett par gånger och det betyder att han försöker sätta sig in i en svår situation men kan inte se hur den kan fungera. Till slut tittar han på mig och utbrister "Nej Ellen, det här går ju inte! Du kan inte gå upp dit med de här förutsättningarna! Det steget är alldeles för stort!" Han ser en omöjlighet. Vi ser på det olika, helt klart. Han ser det som omöjligt, jag ser det som oövervinnerligt. Vi kommer överrens om att han ska ringa min nya chef och förklara läget, försöka komma fram till en lösning som passar alla. "Det blir som en arbetsträning för dig." Jag säger att jag ska ringa när jag kommer hem jag också, mest för att bli av med lite stress. Jag åker sen direkt till verkstaden för att prata med en polare om min bil, sen till Handen för att lämna tillbaka min jacka som redan gått sönder. Efter det genast hem och vidare in till Sveaplan. Hemma igen vid halv tre. Måste vila... Min hjärna har gått på helvarv hela dagen och jag är helt slut. Känner inte igen mig själv och blir förbannad. Somnar på soffan och vaknar vid halv sex. Fan också, för sent att ringa chefen nu... Panik...
Har funderat hela kvällen på hur jag ska göra imorgon. Har fortfarande inte kommit fram till nåt. De andra i den nya personalgruppen har redan hunnit jobba i tre veckor pch fått massor med avlastning av all extrapersonal. Jag tvivlar starkt på att det kommer hända mig. Rädslan att bli uppskickad på taket är enorm. Att behöva gå ut ensam i en korridor känns ofattbart jobbigt. Helvete. Panik. För första gången i mitt liv känner jag att jag inte kommer att klara av det här. Har plockat fram uniformen men får ännu mer panik när jag ens tänker tanken att ta på mig den. Sen måste jag åka till jobbet, gå in på häktet och sen måste jag ta mig igenom korridorerna, förbi minnesbordet och sen upp till avdelningen. Herre gud...
Fokusera! Tänkte på en sak som min tränare sa häromdagen "När du kommer in i närstrid måste du komma på kreativa lösningar, inte få panik och ge upp". Den meningen var inte till mig från början, men nu passar den in förjävla bra... I boxningen har jag inget direkt problem i närstriden. Men det här är också en närstrid för mig. Ett steg i taget, kreativa lösningar, inte drabbas av panik, inte ge upp... Jag kommer aldrig ge upp, jag är en krigare i både själ och hjärta. Fan heller att han ska få vinna. Du tog K ifrån oss, du ska fan inte få ta mig också...
Skulle ha jobbat igår, men hade tid hos företagshälsovården så jag slapp. Har många gånger ifrågasatt mina tankar och om jag verkligen fortfarande borde känna som jag gör. Känner en enorm stress över att börja jobba igen. Ny avdelning, K´s avdelning. Ny personalgrupp, K´s personalgrupp. Upp på taket där det hände. Hur fan ska jag fixa det här... Mitt stöd på företagshälsobården, A, bekräftade dock omedvetet att jag inte överdriver. När vi satt i det lilla rummet idag och jag berättade varför jag känner mig så stressad, nästan panikslagen, med en lätt dust av ångest, fick han ett ytterst fundersamt uttryck i ansiktet. Hans blick försvann bort och han började bita på pennan. Har inte träffat den mannen många gånger men har märkt att han är lätt att läsa. Han har fått det uttrycket ett par gånger och det betyder att han försöker sätta sig in i en svår situation men kan inte se hur den kan fungera. Till slut tittar han på mig och utbrister "Nej Ellen, det här går ju inte! Du kan inte gå upp dit med de här förutsättningarna! Det steget är alldeles för stort!" Han ser en omöjlighet. Vi ser på det olika, helt klart. Han ser det som omöjligt, jag ser det som oövervinnerligt. Vi kommer överrens om att han ska ringa min nya chef och förklara läget, försöka komma fram till en lösning som passar alla. "Det blir som en arbetsträning för dig." Jag säger att jag ska ringa när jag kommer hem jag också, mest för att bli av med lite stress. Jag åker sen direkt till verkstaden för att prata med en polare om min bil, sen till Handen för att lämna tillbaka min jacka som redan gått sönder. Efter det genast hem och vidare in till Sveaplan. Hemma igen vid halv tre. Måste vila... Min hjärna har gått på helvarv hela dagen och jag är helt slut. Känner inte igen mig själv och blir förbannad. Somnar på soffan och vaknar vid halv sex. Fan också, för sent att ringa chefen nu... Panik...
Har funderat hela kvällen på hur jag ska göra imorgon. Har fortfarande inte kommit fram till nåt. De andra i den nya personalgruppen har redan hunnit jobba i tre veckor pch fått massor med avlastning av all extrapersonal. Jag tvivlar starkt på att det kommer hända mig. Rädslan att bli uppskickad på taket är enorm. Att behöva gå ut ensam i en korridor känns ofattbart jobbigt. Helvete. Panik. För första gången i mitt liv känner jag att jag inte kommer att klara av det här. Har plockat fram uniformen men får ännu mer panik när jag ens tänker tanken att ta på mig den. Sen måste jag åka till jobbet, gå in på häktet och sen måste jag ta mig igenom korridorerna, förbi minnesbordet och sen upp till avdelningen. Herre gud...
Fokusera! Tänkte på en sak som min tränare sa häromdagen "När du kommer in i närstrid måste du komma på kreativa lösningar, inte få panik och ge upp". Den meningen var inte till mig från början, men nu passar den in förjävla bra... I boxningen har jag inget direkt problem i närstriden. Men det här är också en närstrid för mig. Ett steg i taget, kreativa lösningar, inte drabbas av panik, inte ge upp... Jag kommer aldrig ge upp, jag är en krigare i både själ och hjärta. Fan heller att han ska få vinna. Du tog K ifrån oss, du ska fan inte få ta mig också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar