Två helt skilda saker enligt min mening. Jag har alltid kämpat hårt för att leva och inte bara överleva. Försöka hitta glädjen i det jag gör för att få ut det mesta av det livet jag har. Men senaste tiden har det handlat om att överleva, faktiskt. Det tar mig i runda slängar en timme att ta mig ur sängen på morgonen. Det har krävts massor med energi för att gå ut genom dörren för att gå till jobbet. Det tar extremt mycket kraft att orka vara på jobbet en hel dag. Den sista energin går åt att uthärda de dagar som är extra tunga. Att hålla ihop för att kunna komma tillbaka till livet som det har varit. Jag har överlevt. Finner ingen riktig glädje längre, hur jag än gräver och letar. Vissa dagar är bättre än andra. Ibland kan jag till och med ha roligt på jobbet. Men de dagarna är få. Resten av dagarna går åt till att kämpa mot gråten, att vara trevlig mot mina stackars kollegor. Att hitta ett andrum så jag kan smita undan och vara ledsen för mig själv. Det är inte lätt att hålla ihop när man rasar isär inombords, när det river och sliter i hjärtat. De dagarna är fyllda med mörker och smärta.
Det gäller att hitta den lilla glädjen som finns där djupt inne i en. Det är två saker som gör att jag faktiskt tar mig ur sängen på morgonen, det som gör att jag orkar ta mig genom arbetsdagarna och inte ger upp helt. Det första är min sambo, såklart =) Han som stannat hemma med mig för att jag inte orkat gå utanför dörren men heler inte klarat av att vara ensam. Han som lyssnat och tröstat när jag behövt det, vilken tid på dygnet det än har varit. Han som lugnat mig när jag vaknat i panik efter alla sjuka drömmar. Han som suttit uppe med mig hela nätterna för att jag inte kunnat sova och inte vill vara vaken ensam. Herre gud, vad skulle blivit av allt om han inte hade funnits vid min sida?! Samtidigt så får man skuldkänslor. Hur ska man kunna ge tillbaka för allt han gjort för mig? Jag har inte en aning...
Det andra är träningen, såklart ;) Det har gått lite upp och ner hurvida jag orkat gå dit, men oftast så orkar jag =) Det är så otroligt skönt att komma ner till klubben och träna skiten ur sig! Så otroligt skönt att kunna komma dit och inte behöva känna eller tänka. Så fantastiskt att ha något att se fram emot. Det spelar ingen roll hur jobbig dag man har haft, att komma till klubben innebär bara glädje. Även om jag anser att jag gjort ett dåligt pass känner jag fortfarande glädje. Chansen att fokusera på något som står helt utanför händelsen, smärtan och sorgen. Helt fantastiskt! Det har verkligen fått mig att tänka på vart jag egentligen vill med min träning, vart jag vill komma. Nu tror alla att jag kommer säga vad jag kommit fram till, men har inte kommit fram till ett skit egentligen ;) Jag vet inte vad jag vill, eller vart jag vill komma. Men en sak är jag säker på, ju mer jag trönar desto mer träning hamnar i schemat. Jag vill bli bättre, helt klart. Å jag ska bevisa för mig själv att jag KAN! Det är inte många veckor kvar på det här året, men jag tänker spurta sista biten och börja nästa år med full fokus. Kanske kommer på en fin liten plan snart, men just nu är det bara 110% som finns i mitt huvud. Utmaning är nog nästa års nyckelord. Nästa års mantra.
Det gäller att hitta den lilla glädjen som finns där djupt inne i en. Det är två saker som gör att jag faktiskt tar mig ur sängen på morgonen, det som gör att jag orkar ta mig genom arbetsdagarna och inte ger upp helt. Det första är min sambo, såklart =) Han som stannat hemma med mig för att jag inte orkat gå utanför dörren men heler inte klarat av att vara ensam. Han som lyssnat och tröstat när jag behövt det, vilken tid på dygnet det än har varit. Han som lugnat mig när jag vaknat i panik efter alla sjuka drömmar. Han som suttit uppe med mig hela nätterna för att jag inte kunnat sova och inte vill vara vaken ensam. Herre gud, vad skulle blivit av allt om han inte hade funnits vid min sida?! Samtidigt så får man skuldkänslor. Hur ska man kunna ge tillbaka för allt han gjort för mig? Jag har inte en aning...
Det andra är träningen, såklart ;) Det har gått lite upp och ner hurvida jag orkat gå dit, men oftast så orkar jag =) Det är så otroligt skönt att komma ner till klubben och träna skiten ur sig! Så otroligt skönt att kunna komma dit och inte behöva känna eller tänka. Så fantastiskt att ha något att se fram emot. Det spelar ingen roll hur jobbig dag man har haft, att komma till klubben innebär bara glädje. Även om jag anser att jag gjort ett dåligt pass känner jag fortfarande glädje. Chansen att fokusera på något som står helt utanför händelsen, smärtan och sorgen. Helt fantastiskt! Det har verkligen fått mig att tänka på vart jag egentligen vill med min träning, vart jag vill komma. Nu tror alla att jag kommer säga vad jag kommit fram till, men har inte kommit fram till ett skit egentligen ;) Jag vet inte vad jag vill, eller vart jag vill komma. Men en sak är jag säker på, ju mer jag trönar desto mer träning hamnar i schemat. Jag vill bli bättre, helt klart. Å jag ska bevisa för mig själv att jag KAN! Det är inte många veckor kvar på det här året, men jag tänker spurta sista biten och börja nästa år med full fokus. Kanske kommer på en fin liten plan snart, men just nu är det bara 110% som finns i mitt huvud. Utmaning är nog nästa års nyckelord. Nästa års mantra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar