Det blev en stor del av dagen idag, fokus. Började dagen med att hoppa iväg till Fight Club för ett svettigt morgonpass. Å svettigt blev det! Det blev mycket jobb på säck, å jag har verkligen problem med det... Jag vet inte varför, men allt blir så himla mycket svårare! Försökte verkligen, men blir så sjukt förbannad och då går det ännu sämre. Efter det blev det lite tävlingar och jag insåg att jag hade en chans att rädda mitt ego genom att ge allt jag hade kvar och lite till. Inte nödvändigtvis för att vinna, utan för att kunna gå därifrån och känna att jag verkligen gjort ett bra pass och gjort allt jag kunnat. Snacka om att jag fick kämpa! Vi var fyra tjejer och en kille och ganska så snabbt så tog han och jag "ledningen". Jag blev sporrad som tusan och tyckte att INGEN ska kunna slå mig, varjen kille eller tjej! 10 varv skulle avklaras och det var inte så farligt de fem första, men sen blev det värre... Fick kämpa som en galning för att han inte skulle dra ifrån, fick tränga undan allt annat och bara koncentrera mig på att ta mig framåt, fort. Vi var sjukt jämna. "Målfoto" utbrast han när Gigi frågade vem som kom först. Jag tror att han var sekunden före...
När nästa tävling inleddes hade jag all fokus på rätt ställe. Han skulle inte få komma först! Så var vi iväg. Jag sprang som aldrig förr. Benen brände redan efter fjärde vändan. Trängde snabbt bort tanken på att sakta ner. Först, inget annat gäller. Jag var så sjukt trött i benen, jag kunde knappt andas, men vinna skulle jag, så enkelt var det. Jag hade ingen aning om hur han låg till. Hade all min fokus på vad jag själv gjorde, hur många vändor jag gjort. Sista vändan. Jag kollar och ser honom jämsides. Jag ger allt jag har kvar och spurtar in mot mål. Jag kommer millisekunden före honom! Jag slänger mig ner i en hög och tittar upp och inser, han hade en hel vönda kvar! Hade jag kunnat andas hade jag skrattat!
Nöjd åkte jag till skolan och kämpade mig igenom en tung dag. Mycket teori i ett inte alldeles för lätt ämne. Men jag kände mig pigg fram till sista timmen. TAck morgonpasset för det! Efter det var det bara att åka hem, packa nästa väska och möta upp bror på gymet. LAgom peppad (inte alls) körde vi på i en timme. För min egen del var insatsen ganska låg. Dålig motivation men vafan, det är ok ibland! David va inte heller superpeppad direkt, men han kom iaf och han behöver få in rutinen att ta sig iväg, så det räknas det också!
Nu blir det massa mys i soffan med Alex och kisse! Det är jag värd ^^
När nästa tävling inleddes hade jag all fokus på rätt ställe. Han skulle inte få komma först! Så var vi iväg. Jag sprang som aldrig förr. Benen brände redan efter fjärde vändan. Trängde snabbt bort tanken på att sakta ner. Först, inget annat gäller. Jag var så sjukt trött i benen, jag kunde knappt andas, men vinna skulle jag, så enkelt var det. Jag hade ingen aning om hur han låg till. Hade all min fokus på vad jag själv gjorde, hur många vändor jag gjort. Sista vändan. Jag kollar och ser honom jämsides. Jag ger allt jag har kvar och spurtar in mot mål. Jag kommer millisekunden före honom! Jag slänger mig ner i en hög och tittar upp och inser, han hade en hel vönda kvar! Hade jag kunnat andas hade jag skrattat!
Nöjd åkte jag till skolan och kämpade mig igenom en tung dag. Mycket teori i ett inte alldeles för lätt ämne. Men jag kände mig pigg fram till sista timmen. TAck morgonpasset för det! Efter det var det bara att åka hem, packa nästa väska och möta upp bror på gymet. LAgom peppad (inte alls) körde vi på i en timme. För min egen del var insatsen ganska låg. Dålig motivation men vafan, det är ok ibland! David va inte heller superpeppad direkt, men han kom iaf och han behöver få in rutinen att ta sig iväg, så det räknas det också!
Nu blir det massa mys i soffan med Alex och kisse! Det är jag värd ^^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar