Jag har alltid varit tjurskallig, i det mesta och om det mesta. På gott och ont. En intressant reflektion jag dock har gjort är när min tjurskallighet/envishet faller bort. Vanligtvis så ger jag aldrig upp, spelar ingen roll hur stort eller svår en uppgift har varit. Problem är till för att lösas och jag ser en utmanig i det mesta.Säger nåt att ett problem inte går att lösa har jag kännt en nästan sjuklig dragning till att kunna lösa problemet. Jag kan sitta i timtal och vrida och vändra på tex ett mattetal för att se det från så många vinklar som möjligt. Jag har hur mycket tålamod som helst och känner nästan aldrig frustration för att det inte alltid går åt det håll jag vill. MEN! När det kommer till träningen har det inte varit lika självklart. Där är det mesta omöjligt, jag klarar ingenting och jag ger upp mycket lättare. Eller, så har det varit förr.
Imorse, tio minuter in i boxningspasset, fick jag ett otroligt irriterande håll som inte gav med sig. Men jag vägrade ge upp efter tio minuter! Förträngde smärtan och lade all min fokus på de tio säckarna som svepte förbi.
"20 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Nytt varv, tio säckar, 19 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Armhävningar, situps, upphopp. Nytt varv. Fokus. Pain is weakness leaving the body. Tio säckar, 18 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Vrid in slagen, kämpa..."
Jag tänkte inte närmare på det just då, men på tåget mot skolan insåg jag att jag har kommit ytterligare en bit på vägen. För ett år sen hade jag gett upp efter tio minuter. "Jag har ju faktiskt håll, då är det ok att vila lite" Ja, det är det! MEN! Är det så illa att jag MÅSTE vila? Eller smiter jag helt enkelt undan för att det blev sjukt jobbigt? JAg vet svaret på den frågan, jag smet. Idag smiter jag inte, jag kämpar tills jag stupar, så enkelt är det! Mind over matter...
Hade lovat lillebror att dra med honom till gymet på kvällen idag. Ett löfte är ett löfte, så till gymet gick vi. Men det blev en ganska lustig vändning. Jag var inställd på att behöva kämpa so ett svin för att orka med ett pass till idag, men det blev bättre än så! Tog med min handskar och mittsar och David fick köra tills han nappt kunde gå längre! Det var under denna timme som min insikt slog till. David kämpade under hela den timmen jag körde med honom. "Fyra raka slag, ner, fem armhävningar, fyra raka slag, ner, fem situps, fyra raka slag, fem upphopp, snabbt upp!!" Han kämpade! Men jag VEEET att han hade orkat lika mycket till om han bara hade gett sig fan på att klara det! Han har bara inte insett det själv! Med ett sarkastiskt leende utbrast jag "Mind over Matter bror" DÄÄÄÄR kom den!! Insikten! Som ett bombnedslag damp den ner och nockade mig! Fan Ellen, du har ju börjat inse det nu! Och vad bättre är, du har börjat leva efter det!
Att ge upp finns inte. Femtio armhävningar? Ok! Vid 45 rör man sig inte längre, kroppen är stilla. Fem ynka kvar, men jag rör mig inte. Blundar och pressar allt jag kan. En till klarar du Ellen. Kroppen rör sig fortfarande inte. Jag KOMMER försöka ett bra tag till, men om man ramlar ihop i en liten hög blir jag ändå inte besviken. För jag hade inte mer att ge. Det är jobbigt, ibland sjukt jobbigt, men kroppen har oftast mer att ge. Det gäller bara att tränga bort tanken "Jag orkar inte mer". Mind over Matter...
Imorse, tio minuter in i boxningspasset, fick jag ett otroligt irriterande håll som inte gav med sig. Men jag vägrade ge upp efter tio minuter! Förträngde smärtan och lade all min fokus på de tio säckarna som svepte förbi.
"20 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Nytt varv, tio säckar, 19 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Armhävningar, situps, upphopp. Nytt varv. Fokus. Pain is weakness leaving the body. Tio säckar, 18 slag på varje säck, full kraft i varje slag. Vrid in slagen, kämpa..."
Jag tänkte inte närmare på det just då, men på tåget mot skolan insåg jag att jag har kommit ytterligare en bit på vägen. För ett år sen hade jag gett upp efter tio minuter. "Jag har ju faktiskt håll, då är det ok att vila lite" Ja, det är det! MEN! Är det så illa att jag MÅSTE vila? Eller smiter jag helt enkelt undan för att det blev sjukt jobbigt? JAg vet svaret på den frågan, jag smet. Idag smiter jag inte, jag kämpar tills jag stupar, så enkelt är det! Mind over matter...
Hade lovat lillebror att dra med honom till gymet på kvällen idag. Ett löfte är ett löfte, så till gymet gick vi. Men det blev en ganska lustig vändning. Jag var inställd på att behöva kämpa so ett svin för att orka med ett pass till idag, men det blev bättre än så! Tog med min handskar och mittsar och David fick köra tills han nappt kunde gå längre! Det var under denna timme som min insikt slog till. David kämpade under hela den timmen jag körde med honom. "Fyra raka slag, ner, fem armhävningar, fyra raka slag, ner, fem situps, fyra raka slag, fem upphopp, snabbt upp!!" Han kämpade! Men jag VEEET att han hade orkat lika mycket till om han bara hade gett sig fan på att klara det! Han har bara inte insett det själv! Med ett sarkastiskt leende utbrast jag "Mind over Matter bror" DÄÄÄÄR kom den!! Insikten! Som ett bombnedslag damp den ner och nockade mig! Fan Ellen, du har ju börjat inse det nu! Och vad bättre är, du har börjat leva efter det!
Att ge upp finns inte. Femtio armhävningar? Ok! Vid 45 rör man sig inte längre, kroppen är stilla. Fem ynka kvar, men jag rör mig inte. Blundar och pressar allt jag kan. En till klarar du Ellen. Kroppen rör sig fortfarande inte. Jag KOMMER försöka ett bra tag till, men om man ramlar ihop i en liten hög blir jag ändå inte besviken. För jag hade inte mer att ge. Det är jobbigt, ibland sjukt jobbigt, men kroppen har oftast mer att ge. Det gäller bara att tränga bort tanken "Jag orkar inte mer". Mind over Matter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar