2012 - En summering

Ja, vad ska man börja med? Hade hoppats på att få ett lungt år. 2011 va ju som bekant ingetroligt år. Det blev inte riktigt så. Året började i kaos, minst sagt. Jag var fortfaranderuggigt trasig i själen efter K's bortgång. Jag kände ingen glödje längre. Kunde bara känna sorg och hopplöshet. Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte att må bra jgen, det gick inte. Jag grät som ett trasigt barn varenda ledig minut. All energi gick å till att dölja hur jag egentligen mådde. Kunde inte sova. Kunde inte äta. Till slut började jag att glömma saker. Enkla och självklara saker. Som hur man kör bil. Hur man betalar i affären. Hur man svarar i telefonen. Insåg till sist att jag behövde hjälp. Det gick inte längre. Resultatet blev som många av er vet att de slängde på min diagnosen utmattningsdepression. Å medeciner. Å långtidssjukskrivning. Det sög. BIG TIME!  Första tiden låg jag bara still. Orkade inte. Började ganska snart träna igen. Kände att jag behövde rena huvudet. Tvinga mig själv att tänka på något annat.
I samma veva fick jag även en välbehövlig "aha-upplevelse". Gick förbi hallspegeln en dag och såg i ögonvrån en människa jag inte kännde igen. Stannade tvärt, tänkte en sekund och backade sedan tillbaka för att se efter. I spegeln syntes en märkbart rundare människa, kunde inte fatta att det var jag. Ville nog inte. Det gick säkert två veckor innan faktumet sjunkit in. Jag hade helt klart blivit tjock! Ställde mig på vågen och fick en chock när jag såg att den stannade på 81 kg!! Herre gud! Fick ett nytt mål. Något att bita i. Nu skulle jag ner i vikt!
Jag rasade ner nästan 10 kg på nästan två månader. Alla trodde att det var pga depressionen. Men det kan jag lova att det inte var! Det var hårt slit som låg bakom mitt bortfall av kilon. My doing and my alone!  Blod, svett och tårar.
Till slut gav livet med sig. Saker började kännas lättare igen. Jag hade till och med stunder där jag kände en liten strimma av hopp. Glädje. Sen gick det fort. Två månader senare var jag tillbaka på jobbet för att arbetsträna. Tre veckor efter det var jag tillbaka på heltid. Sen kom nästa smäll. Jobbet. Kan och vill inte gå in på vad som hände, men bra va det inte. Till slut orkade jag inte mer och krävde att få byta avdelning. Jag va värd att få ha det bra ett tag nu! Det gick igenom. I maj var jag på min nya avdelning. Slutade även att äta mina medeciner. Jag ville klara mig på egen hand. Jag ville stå på mina egna ben igen. Så som jag alltid gjort. Läkarna va inte helt nöjda. Deras problem. Jag var, och är, medveten om riskerna för ett sk återfall, men jag var villig att ta den risken. Jag är glad att jag gjorde det!
Sommaren var slitsam. Mycket på jobbet och lite träning. Men den flöt på. Hösten kom. Oktober kom... Ett år sedan. Men det gick det också. Har så underbart fina kollegor och vänner som tar hand om mig! Ni är så fantastiska!
2012 är även året då jag efter nästan 7 år blev singel igen. Ett nödvändigt beslut. Livet är inte alltid enkelt. Jag valde själv detta och tro det eller ej men det känns bra! Tänker inte gå in så mycket mer på det, men kan säga att vi skiljdes som vänner och det var ett ganska enkelt och ett högst nödvändigt uppbrott för oss båda två.
2012 har såklart även inehållit många bra saker också! Jag har hittat en ny fokus med min träning. Jag hittade Jill, världens bästa PT! Världens finaste unge kom till världen. Jag har utvecklats otroligt mycket som människa. Jag har kämpat och vunnit. Jag har vågat tagit chansen. Jag har insett att ensam inte alltid är stark. Jag har börjat att sakta sakta montera ner min enorma mur som stått ivägen så länge. Jag har famlat i mörkret men har hittat så många händer som villigt hjälpt mig rätt. Ni anar inte hur mycket det värmer i själen. Hur lycklig jag blir i hjärtat. Jag har börjat att öppna mig. Små steg framåt, men det går iaf framåt! Vissa människor har tom fått komma riktigt nära, för att vara mig ;) Jag ångrar ingenting.
2012, jag kommer inte att sakna dig! Jag välkomnar inte 2013 men öppna armar direkt då jag känner att jag inte va färdig med 2012. Jag har alldeles för mycket kvar att ta hand om. Jag är inte redo för 2013! Men livet väntar inte. Nästa år kommer när det tycker att det är dags. Inte när jag säger till. Så jag kliver in i 2013 med full fart!
2013 är nu här. Har som sagt massor med saker där bollen redan hunnit rulla iväg. Om 30 dagar åker jag till Thailand för att lägga all fokus och energi på träningen. Hoppas på att komma hem som en mycket bättre fighter. En mycket bättre människa. Utveckling - Fysiskt och mentalt. Kommer sakna människorna i min närhet, vissa mer än andra. Men allt jag kan göra är att hålla tummarna att de finns kvar när jag kommer hem igen. 2013 är året då jag tar chansen. Chansen att vinna, chansen att bli bättre. Jag tänker slänga mig ut över stupet och se var jag hamnar. Jag tänker ta steget ut i osäkerheten och se var den leder mig. Det får gå som det går. Vill inte missa chansen att bygga något bra. Nya chansningar, nya utmaningar. Inom träningen, jobbet och i relationer till mina nära. Utmana mig.
2013 är även året då jag tänker satsa på att komma tillbaka till min tävlingsform. Tillbaka till den tävlingsmänniska jag gömt undan på så många plan. 2013 är fortfarande ett tomt blad. Och jag tänker vara med och skrjva något riktigt bra! Jag tänker skriva det JAG vill att det ska stå. Så nu mina älskade  vänner, mina fina underbara kollegor, nu gör vi tillsammans 2013 till ett historiskt år! Det är vi som bestämmer vad som ska stå. Tillsammans.
Hej då hemska 2012! Hej 2013!