Nu och då - Sanningen om min livsresa

Förändringar. Ett ord som innefattar så otroligt mycket. För mig personligen betyder det mest en förbättring i mitt välbefinnande. En kamp för att förbättra mig själv som person. För ca 6-7 år sedan så påbörjade jag en resa utan slut. En resa som tvingar mig att kämpa varje dag. En enda händelse gjorde att jag insåg att jag behövde rannsaka mig själv och leva ett annat liv.

Jag är uppvuxen med att man inte visar känslor. Utom ilska. Ilska har alltid varit ok. Men man säger inte hur man känner. Man pratar inte om hur man mår. I över 20 år levde jag ett liv där man inte uttrycker sina känslor. Förutom ilska som sagt. Det resulterade i att jag blev en arg människa. Jag va arg på alla. Konstant och hela tiden. Hela världen kunde dra åt helvete, alla dagar i veckan. Jag har alltid varit bråkig. Jag slogs under hela min skoltid. Jag var alltid arg. Jag var även väldigt elak, väldigt snarstucken. Jäkligt oberäknelig.

Jag började så småningom jobba som väktare i tunnelbanan. Ett hårt jobb som en ostabil och konstant arg och bitter 20-åring inte borde ha fått. Men det fick jag. Efter att ha jobbat där ett tag blev jag även väldigt orädd. Slängde mig in i nästan vad som helst utan att tänka. Jag blev också väldigt oförsiktig. En natt träffade vi på en uteliggare som parkerat sig på en station. Vi började genast kasta glåpord mot honom och försökte tvinga iväg honom. Jag är lite osäker på vad som hände sen, allt gick så snabbt. Plötsligt har jag en arm runt halsen och jag känner något kallt mot tinningen. Jag kollar på min kollega som står fastfrusen och likblek framför mig. Jag fick syn på mig själv i ett fönster. Jag har en pistol riktad mot min timming. Jag hör inga direkta ljud längre, bara dova läten som från en annan plats långt bort. Ungefär som när man är under vatten och någon pratar med en ovanför ytan. Tiden stannade, allt stod still. Det enda jag kommer ihåg efter det är den enda meningen jag hörde i mitt huvud.

"Nu dör jag"

Jag vet som sagt inte hur jag kom därifrån. Jag fick höra någon luddig beskrivning långt efteråt. Jag fick höra att pistolen varit skarpladdad. Jag brydde mig föga om vad som hänt eller hur jag kom därifrån. Jag var bara intresserad av hur det kunde hända just mig. Jag hade ingen att prata med, visste ju knappt hur man gjorde. Hur tar man upp ett sånt samtalsämne? Å med vem? Jag gömde mina känslor länge. Men för varje dag som gick mådde jag allt sämre. För varje dag som gick insåg jag allt mer min egen delaktighet i det som inträffade. Jag kunde inte längre se mig själv i spegeln. Jag skämdes så enormt över den som stirrade tillbaka. Så en dag bestämde jag mig. Nu fick det fan va slut! Om jag inte gillar den människan jag ser i spegeln, den personen som är jag, då får jag fan se till att ändra på det!

Det har inte varit enkelt. Jag har kämpat länge. Men jag lyckades! Från att ha varit en bitter, arg och fullständigt nedbruten människa fylld med hat har jag idag blivit en varm, glad tjej som älskar världen och människorna runt omkring mig. Jag kämpar fortfarande med känslobiten. Det är svårt att få ut sina innersta känslor. Men jag försöker. Varje dag. Jag älskar att göra andra människor glada men har fortfarande svårt för att andra faktiskt vill göra mig glad ibland. Jag älskar att hjälpa till. Att få ge av allt det jag har att erbjuda. Även där har jag dock svårt för att ta emot och förstå att andra människor faktiskt vill mig väl.

Jag har haft väldigt svårt att lita på människor. Det blir bättre och bättre och idag utmanar jag mig själv hela tiden. Jag vågar ta allt mer chanser att människor jag möter går att lita på. Att de faktiskt vill mig väl. Jag vågar ta chansen och de gånger det går i stöpet försöker jag lära mig något istället för att fylla mig själv med hat. Jag har helt klart kommit jävligt långt! Jag har gett mig själv hela livet att utvecklas och att jobba på att bli bättre.

Just nu ligger fokusen på att kontrollera mina känslor. Förr hade jag bara en känsla att hålla reda på. Ilska. Nu är det hundra till och ibland kan jag inte identifiera känslan jag har i kroppen. Jag har slutat att trycka undan alla känslor, även om en del får stanna kvar djupt inne i själen. Ibland väller de fram och jag kan inte hejda mig. Men det går bättre och bättre.

I det stora hela har jag under de senaste 6-7 åren hunnit blivit en stabil människa. En människa som mår jäkligt bra i sig själv 99% av tiden. En människa med självkänsla och med självförtroende. Alla dagar är inte på topp såklart. Ibland sviktar det men försöker att komma tillbaka i harmoni med mig själv igen. Många som hör mig berätta om delar av mitt tidigare liv backar undan. De förväntar sig att se en trasig och svajig människa. Fördomar. Det tog mig många år, men idag är jag hel. Min själ är inte trasig, mitt hjärta är inte i konstant uppror.

Så snälla ni, även om en människa varit med om mycket i sitt liv, tro inte att ni vet hur den personen fungerar. Tro inte att ni vet hur den människan egentligen mår. Backa inte. Va inte så fördömande, så rädda.

Jag är stark. Jag är inte rädd. Och främst av allt, jag är inte trasig.