Planen var att ta mig igenom tjejklassikern i år. Tjejvättern går av stapeln om några veckor och det var tänkt att det skulle vara startskottet. Den första av de fyra etapperna. Jag kan ju erkänna att jag känt mig rätt stressad över det kan jag säga med tanke på att jag inte hunnit cykla en meter ännu. Inte helt bra. Igår kväll satt jag så på jobbet och planerade mitt schema och märkte att Tjejvasan går samma helg som jag har skolan (den är ju bara vissa helger) och jag fick lite panik. Jag övervägde mina alternativ noggrant. Jag skulle ju kunna köra de andra tre delarna och strunta i Vasan. Följden av det skulle dock bli att jag kämpar mig igenom tre etapper som jag inte tränat för men kommer ändå inte klara av tjejklassikern eftersom man måste göra alla fyra delar inom 12 månader. Så till slut så bestämde jag mig för att faktiskt hoppa av tjejklassikern för tillfället. Ärligt talat så kändes det som om en stan föll från mina axlar. Jag insåg hur stressande det har varit att jag inte hunnit med den tänkta träningen inför dessa etapper. Trots att jag hemskt gärna vill göra den så blir det inte i år. Min kropp orkar inte med det höga tempot jag håller just nu helt enkelt. Jag måste dra ner på något för att hålla ihop som människa.
Beslutet satt långt inne kan jag säga. Jag vill verkligen göra det här, men ibland måste man prioritera och se vad som är viktigast. Och jag anser nog att min hälsa går före ett diplom för en utförd Tjejklassiker. Jag KOMMER göra den, men det får bli nästa år. Jag måste fokusera på mig själv ett tag nu. Jag har fullt upp med att hinna med min fighting, jobben och mina andra hundra åtaganden.
Det känns lite som ett misslyckande måste jag erkänna. Jag brukar aldrig "ge upp". Det ligger inte i min natur. Hittills har jag hellre kört på tills jag stupat än att hoppa av något. Men det är just det som är grejen. Jag kör alltid på tills jag stupar och för inte alls länge sen så innebar det flera månaders sjukskrivning och ett allmäntillstånd som jag helst inte pratar om. Jag har lovat mig själv att aldrig hamna där igen men jag kan lova att jag varit på god väg rätt ner i samma jävla mörker senaste tiden. Jag insåg för första gången i mitt liv den där gången för över ett år sen att jag inte är övermänsklig och trots min eviga energi så har även jag begränsningar. Min kropp har en gräns för vad den klarar av. Just nu har jag passerat den gränsen. Jag vill kunna stanna upp och njuta ett tag innan jag rusar iväg igen. Återhämta mig lite. Jag har nu haft två dagar helt utan träning, måsten och krav. Jag har inte svarat i telefonen, inte åkt till körskolan, inte diskat, städat, tvättat, renoverat, tränat (!!) osv. Jag har legat i sängen, kollat på film och ätit godis. Jag har visserligen jobbat men det är liksom oundvikligt ;) Och trots att jag fortfarande är innerligt trött så har min hjärna så smått börjat fungera igen. Jag vet att dessa två dagar inte är tillräckligt, men det är en början. Jag har gett mig själv tid för reflektion i en extremt intensiv period. Jag tänker ge mig cred för det!
Jag har ignorerat alla varningssignaler som min kropp sänt ut senaste månaden. Att vakna på morgonen efter ännu en natts med dålig sömn och undra vem man är och var man befinner sig är INTE sunt! Att bryta ihop för minsta lilla är inte min normala reaktion. Att vara otröstlig i flera timmar är inte något som tillhör mitt normala reaktionsmönster. Jag kan ju bara beklaga att jag inte lyssnat på mina vänner när de tjatat på mig att jag måste dra i bromsen. Men framför allt så vill jag bara slå mig själv riktigt jävla hårt för att jag inte lyssnat på mig själv. Inte lyssnat på min kropp utan istället ignorerat alla signaler. Mycket dumt Ellen!
Så imorgon blir det till att sova ännu mer och sen ta en lugn tur i löpspåret för att slappna av lite! Det är inte lätt det här ska ni veta. Jag vill så otroligt mycket och vill hinna med så många saker i livet. Men nu tar jag ett nytt stapplande steg i mitt liv där jag måste lära mig att ge mig själv tid för att ta det lugnt. Tid att ge mig själv ny energi att orka med alla de roliga sakerna som radar upp sig framför mig i livet. Jag kan säga att nästa söndag så tänker jag SÅ bara göra roliga saker! Eller bara sova. Vi får se vad det bjuds på ;)
Innan jag segar mig iväg till jobbet så vill jag bara säga tack till alla er som tjatat på mig. Alla ni som brytt er. Jag är ledsen att jag ignorerat era kloka råd. Jag är ledsen att jag struntat i vad ni sagt. Jag är ledsen för att ni fått se min när jag rusat mot ännu en vägg av ångest och mörker. Jag är ledsen för att ni fått tagit hand om spillrorna av det som en gång var jag. Jag är innerligt ledsen. Men också så hjärtligt glad att ni inte ger upp utan att ni alltid finns där för mig. Ni är helt fantastiska!
 |
| Gårdagens aktivitet. |
 |
| Hjärtostisar! Testade inte men kanske köper dem till nästa söndag ;) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar