Jag älskar det alltihop. Men det är svårt att få ihop ett fungerande hälsosamt liv med alla dessa delar samtidig. Jag älskar dem var för sig, men det börjar bli lite övermäktigt med alla delarna samtidigt helt enkelt. Matcher, tjejklassikern, formtoppning, löpning osv osv. Jag känner press från alla håll, inte minst från mig själv. Jag måste vara bäst på allt jag tar mig för, enligt mig själv. Jag känner press från mina kollegor att jag måste utföra mirakel så fort jag kommer tillbaka från utbildningarna. Jag älskar arbetet runt Arbetsmijö och jag älskar skyddsombuds jobbet, men det är så mycket press... Älskar att åka MC men just nu åker jag sällan för att jag tycker det är roligt utan mer för att jag måste. Måste eftersom jag känner sån press att bli klar med körkortet. Jag älskar min nya livsstil och allt det positiva med att äta bra mat. Men jag lägger sån press på mig själv att jag måste ändra mer. Bygga mer muskler, förbättra min kondition, lyfta tyngre i marklyften, deffa ännu mer osv.
Sen är det ju min fighting. Gud så jag älskar den! Men jag känner sån press av att alltid alltid kunna prestera. Känner sån press att vinna matcher. Livet i Thailand var enkelt. När jag förlorade min match där va det helt ok. Det är såklart aldrig roligt att förlora, men det kändes ändå helt ok. Jag gick en erfarenhet rikare därifrån. Inför kommande match känner jag sån otrolig press att vinna att det gör mig galen! Alla säger hur duktig jag är hela tiden och hur jag kommer att vinna utan problem. Just nu känner jag att folk gärna får se mig som jag ser mig själv dagar som dessa. Som en värdelös idiot som inte lärt sig nåt på 4 år. Då skulle pressen inte vara lika stor. Jag har tränat minst 12 pass i veckan senaste månaderna. Löpning, styrketräning, thaiboxning, fyspass osv osv. Och jag älskar det! Men ju mer jag lägger till på schemat desto mindre orkar jag. Jag känner att konditionen sviktar och lägger till ett extra intervallpass. Jag känner mig svagare och att jag har dåligt med kraft i armarna och lägger till ett armpass på gymet. Jag känner hur sparringen inte funkar och lägger in extra sparringpass. And so on and so on. Och det är SAMTIDIGT som jag är på utbildningar, lär mig nya avdelningar, jagar extrapass på jobbet osv. Känner hur hjärnan stänger av mer och mer och hur träningen går sämre och sämre. Frustrationen att inte räcka till visar sig mer och mer ju mer jag försöker anpassa mitt schema till alla saker jag vill få in för att göra ett desperat försök att bli bättre. Igår på körskolan så välte jag cykeln efter ca 2,5 h och ställde mig å ville DÖDA den! Sen började jag grina och sparkade till cykeljäveln. Mitt tålamod (som alltid varit dåligt) är numera fullständigt bortblåst.
Jag har sällan lust att vara hemma pga det ständiga kaos min bror bjuder på. Renoveringen har just tagit ett skutt framåt men kaoset hemma är fortfarande komplett. Jag vistas endast vid köksbordet, i köket (när jag verkligen måååste eftersom det alltid är stökigt med horder av diskberg hur ofta jag än diskar...) och sovrummet. Och trots att jag äger en lägenhet på nästan 90 kvm så gömmer jag mig oftast på en yta som är ca 10 kvm. Nja, kanske 15... (Mitt sovrum är det enda rummet som inte är kaos.) Tv´n är nästan alltid på högsta volym med nån asdålig film. Jag vill bara ha det tyst ett tag. Jag vill bara ha liiite egentid. En tom lägenhet. Bara en helg eller så. En ren och fin lägenhet. Ingen disk som står. Inget slipdamm som ligger överallt. Inget... Inget kaos helt enkelt! Jag älskar min bror men att alltid vakna klockan 05.00 på morgonen av hans klocka som ringer upprepade gånger i minst 30 min är rätt frustrerande när man är en människa som inte kan somna om ens om man verkligen vill och trots att man är så trött att man knappt vet vad man själv heter, är vansinnigt jobbigt faktiskt. Speciellt med tanke på att jag sover rätt lite (och dåligt) i allmänhet.
På tåget på vägen hem från klubben idag (där jag för övrigt fick en mental härdsmälta och grinade konstant i över en timme... På klubben alltså, inte på tåget.) så försökte jag dra mig till minnes när jag hade en ren vilodag sist. Jag kom inte på när det var. På mina så kallade vilodagar så har jag trots ordet "V-I-L-O-D-A-G" inte vilat helt. Jag har ändå tagit mig ut och kört ett lugnt löppass på ca 8 km. Eller gått till gymet och kört rehabövningar för axel och rygg. Försökte sedan komma på när jag hade en dag där jag gjorde absolut ingenting sist. Det va en söndag i Thailand. Typ. Konstigt att man e trött?! Jag behöver en paus från mig själv. En paus från alla måsten. En paus från min hjärna. Tid för reflektion. Tid för återhämtning. Tid för att inte göra något alls. Tid för att njuta av mina framgångar. Tid för att fira mina prestationer och inte hacka på mig själv för allt jag inte gjort utan uppskatta mig själv för det jag faktiskt HAR gjort. På riktigt. Inte bara säga åt mig själv att göra om i mitt livsschema och sen ändå göra allt som jag anser måste göras.
Missförstå mig rätt kära ni. Jag älskar mitt liv och allt det jag gör. Mitt liv är fortfarande väldigt rosa och fluffigt och sådär oförskämt bra. Men jag ger mig själv inte tillräckligt med cred för allt bra jag gör och låter mig aldrig pusta ut och vila innan det är dags för att ta tag i nästa grej. Nej, jag kastar mig genast in i nästa sak och sätter upp nya alldeles för höga krav på mig själv.
Men det kommer ju inte hända snart direkt. Jag känner mig själv. Jag är en äkta "missbrukare" där jag fastnar i mitt eget livsmönster som jag inte helt plötsligt kan lägga åt sidan. Nej, jag måste få avsluta saker. Trappa ner lite i taget. Det är en hektisk period framför mig tills nästa lördag. Men jag måste börja någonstans. Så imorgon ger jag mig själv träningsförbud! Ingen löpning, ingen thaiboxning, inget gym, inget något som har med träning att göra! Kanske tom unna mig lite skräpig snabbmat?! Ska se om jag kan avboka körlektionen jag har inbokad imorgon också. Jag vill inte köra imorgon. Inte ens nästan. Jag vill bara sova lite. Ge mig själv en enda dag utan måsten och bara ha så där oförskämt roligt. Eller bara få vara. Det skulle också kännas helt ok. (Kan säga att jag redan radat upp alla måste för imorgon och minutplanerar min dag i hjärnan.) Hur jag än försöker skaka av mig känslan av att jag har en miljon måsten som ska klaras av imorgon så är det inte så enkelt. Jag hoppas jag kan låta bli träningen iaf.
Och för er som undrar: Ja, jag ser väggen där framme och jag VET att jag är på väg rakt emot de, igen. Men om det lugnar er en aning så tänker jag ha en "fridag från mig själv" nästa söndag när matchen är över. Om jag så ska sätta mig på en sten i skogen fastkedjad i ett träd för att förhindra mig själv att göra nåt vettigt så må det så vara! I will do it if I need to!
Jag har sällan lust att vara hemma pga det ständiga kaos min bror bjuder på. Renoveringen har just tagit ett skutt framåt men kaoset hemma är fortfarande komplett. Jag vistas endast vid köksbordet, i köket (när jag verkligen måååste eftersom det alltid är stökigt med horder av diskberg hur ofta jag än diskar...) och sovrummet. Och trots att jag äger en lägenhet på nästan 90 kvm så gömmer jag mig oftast på en yta som är ca 10 kvm. Nja, kanske 15... (Mitt sovrum är det enda rummet som inte är kaos.) Tv´n är nästan alltid på högsta volym med nån asdålig film. Jag vill bara ha det tyst ett tag. Jag vill bara ha liiite egentid. En tom lägenhet. Bara en helg eller så. En ren och fin lägenhet. Ingen disk som står. Inget slipdamm som ligger överallt. Inget... Inget kaos helt enkelt! Jag älskar min bror men att alltid vakna klockan 05.00 på morgonen av hans klocka som ringer upprepade gånger i minst 30 min är rätt frustrerande när man är en människa som inte kan somna om ens om man verkligen vill och trots att man är så trött att man knappt vet vad man själv heter, är vansinnigt jobbigt faktiskt. Speciellt med tanke på att jag sover rätt lite (och dåligt) i allmänhet.
På tåget på vägen hem från klubben idag (där jag för övrigt fick en mental härdsmälta och grinade konstant i över en timme... På klubben alltså, inte på tåget.) så försökte jag dra mig till minnes när jag hade en ren vilodag sist. Jag kom inte på när det var. På mina så kallade vilodagar så har jag trots ordet "V-I-L-O-D-A-G" inte vilat helt. Jag har ändå tagit mig ut och kört ett lugnt löppass på ca 8 km. Eller gått till gymet och kört rehabövningar för axel och rygg. Försökte sedan komma på när jag hade en dag där jag gjorde absolut ingenting sist. Det va en söndag i Thailand. Typ. Konstigt att man e trött?! Jag behöver en paus från mig själv. En paus från alla måsten. En paus från min hjärna. Tid för reflektion. Tid för återhämtning. Tid för att inte göra något alls. Tid för att njuta av mina framgångar. Tid för att fira mina prestationer och inte hacka på mig själv för allt jag inte gjort utan uppskatta mig själv för det jag faktiskt HAR gjort. På riktigt. Inte bara säga åt mig själv att göra om i mitt livsschema och sen ändå göra allt som jag anser måste göras.
Missförstå mig rätt kära ni. Jag älskar mitt liv och allt det jag gör. Mitt liv är fortfarande väldigt rosa och fluffigt och sådär oförskämt bra. Men jag ger mig själv inte tillräckligt med cred för allt bra jag gör och låter mig aldrig pusta ut och vila innan det är dags för att ta tag i nästa grej. Nej, jag kastar mig genast in i nästa sak och sätter upp nya alldeles för höga krav på mig själv.
Men det kommer ju inte hända snart direkt. Jag känner mig själv. Jag är en äkta "missbrukare" där jag fastnar i mitt eget livsmönster som jag inte helt plötsligt kan lägga åt sidan. Nej, jag måste få avsluta saker. Trappa ner lite i taget. Det är en hektisk period framför mig tills nästa lördag. Men jag måste börja någonstans. Så imorgon ger jag mig själv träningsförbud! Ingen löpning, ingen thaiboxning, inget gym, inget något som har med träning att göra! Kanske tom unna mig lite skräpig snabbmat?! Ska se om jag kan avboka körlektionen jag har inbokad imorgon också. Jag vill inte köra imorgon. Inte ens nästan. Jag vill bara sova lite. Ge mig själv en enda dag utan måsten och bara ha så där oförskämt roligt. Eller bara få vara. Det skulle också kännas helt ok. (Kan säga att jag redan radat upp alla måste för imorgon och minutplanerar min dag i hjärnan.) Hur jag än försöker skaka av mig känslan av att jag har en miljon måsten som ska klaras av imorgon så är det inte så enkelt. Jag hoppas jag kan låta bli träningen iaf.
Och för er som undrar: Ja, jag ser väggen där framme och jag VET att jag är på väg rakt emot de, igen. Men om det lugnar er en aning så tänker jag ha en "fridag från mig själv" nästa söndag när matchen är över. Om jag så ska sätta mig på en sten i skogen fastkedjad i ett träd för att förhindra mig själv att göra nåt vettigt så må det så vara! I will do it if I need to!
 |
| Precis så som min hjärna funkar! Shut up damnit1 |
 |
| Lite lätt överkonsumtion av RedBull just nu... |
Jag tänker inte gnälla på allt du gör, för du är medveten om det redan. Däremot tänkte jag ställa en fråga: För vem gör du allt? För vem pressar du dig så att du snart tjongar in i väggen igen? Du har bara ett liv. Vill du leva det såhär? Med stress, press och ångest?
SvaraRaderaSnälla Ellen, förstå att vi är många som älskar dig precis så som du är. För den underbara människa du är, inte vad du presterar.
Stooor kram! <3