"En desperat och ångestfylld kamp för att inte förlora"

Ja, faktiskt. Missförstå mig rätt. Det är klart jag vill vinna! annars hade jag ju inte utsatt mig för det här. Men jag har inte tävlat på många många år. Nu när jag fått för mig att det va en bra idé att köra igång igen så kommer samma prestationsångest upp igen. Jag är så jävla rädd att förlora att det inte spelar någon roll hur mycket jag tränar eller vad folk säger till mig. Jag är helt säker på att det värsta kommer att hända, jag kommer förlora. Men så jag läste precis Madeleine Vall´s blogg och såg vad hennes "mentala coach" brukar säga i en föreläsning han håller ibland. Jag har kopierat det rakt av för att ni ska förstå (jag e rätt kass på att förklara ;) )

"Det händer ibland att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. ”Vinna klarar de att göra själva”, lägger jag till ibland.

Det är min fasta övertygelse att man inte är en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Det är klart att alla vill vinna, att alla vill lyckas. Men livet är både ljus och mörker, både dalar och toppar, både skratt och tårar.

Innan vi har lärt oss att förlora och ändå behålla vårt lugn och vår värdighet; innan vi har lärt oss att möta vår feghet, vår svartsjuka, vår missunnsamhet och vår osäkerhet och ändå behålla vår självrespekt, kommer vår så kallade ”vilja att vinna” i själva verket vara en desperat och ångestfylld kamp för att inte förlora."

(http://madeleinevall.com/2013/05/22/igor-idag/)

Å det är precis det här jag har problem med! Jag blir så desperat över rädslan att förlora att allt annat försvinner. Det är det enda jag kan fokusera på. Vill. Inte. Förlora. Jag är så vansinnigt livrädd att förlora att jag helt plötsligt intalar mig själv att jag inte kan nåt alls. För det är just det jag gör. Någonstans där inne så VET jag att jag kan. För en månad sen visste jag att jag kunde. Det va exakt samma sak när jag va yngre. Min egen press på mig själv var alltid enorm. Vann jag var jag euforisk och glad (även om jag alltid tyckt att jag kunnat gjort det bättre...) men förlorade jag (aka kom jag tvåa eller sämre...) så rasade min värld. Jag grämde mig i flera veckor efteråt och plågade mig själv mentalt något så enormt. Samma beteendemönster jag hade då innan en tävling kommer tillbaka nu. Jag borde tränat mer. Borde lagt ner mer tid. Borde sprungit mer. Borde ha kört mer styrketräning.

Jag har redan nu börjat planera hur jag ska kunna optimera min träning inför nästa match. Å då har jag inte ens rett ur pressen från den här matchen. Jag lägger fokusen helt fel och har redan intalat mig själv att jag kommer att förlora. Jag har sänkt mig själv mentalt innan jag ens hunnit komma till rätt stad!

Man kan ju tycka att jag borde kunna hantera problemet när jag är så väl medveten om det, men icke. Jag är fullständigt medveten om mitt problem men har ingen som helst aning om hur jag ska kunna hantera det. Just nu är jag så sjukt nervös för hennes kunskapsnivå istället för att fokusera på min egen. Jag är helt säker på att hon är bättre än mig endast baserat på att hon "bara" gått två matcher innan och redan ska köra B-match. Jag glömmer gärna bort att jag själv hoppade över D, C, och B-match och gick rätt in i A-match med armbågar och allt i Thailand. Och nej, det spelar ingen som helst roll vad andra säger. Ingen kan ändra min mentala status, tyvärr. Det är en resa jag måste göra själv helt enkelt. Jag måste sluta vara så vansinnigt desperat över att vinna. Jag måste sluta döda mitt självförtroende och trycka ner mig själv i skorna. Jag måste inse att det inte är hela världen att förlora, även om jag hemskt gärna vill vinna. Jag måste lära mig att världen inte kommer att gå under och människorna runt omkring mig kommer inte att hata mig. Jag måste lära mig att hantera pressen jag själv lägger på mig, för det är ingen annan som gör det. När jag var yngre så kom pressen utifrån från första början. Men jag tog emot den och svalde den och gjorde det till en sanning i mitt eget tänk. Men det var förr. Idag har jag ingen som säger åt mig att jag inte kan. Ingen säger åt mig att jag "MÅSTE VINNA". Ingen utom jag själv.

Haha! Vilken jäkla rapparkalja det blev... Skulle väl kunna skriva en bok om det här men det skulle nog inte komma så mycket vettigt tror jag. Just för sekunden så måste jag helt enkelt försöka få bort pressen jag tyngt mig med och försöka ha roligt. För det är ju därför jag gör det här. För att jag älskar det! Den här gången så är beslutet mitt och ingen annans. Jag vill så mycket och det är ok om jag inte klarar av allt över en natt. Inställningen är "att vinna". Jag måste bara få bukt med min ångest över att jag kan förlora och att det är ok. Som sagt, missförstå mig rätt. Jag fightas för att vinna.