Alla som varit inblandade och/eller berörda i det som hände den 3:e oktober förra året, har fått bearbeta en stor sorg och en hemsk händelse. Vi har alla fått lära oss att leva med smärtan som denna händelse lämnade bakom sig. Det enorma hål som Karen lämnade efter sig. Saknaden.
Alla har hanterat det olika. Alla har bearbetat det olika. En del har för alltid lämnat kriminalvården, en del stannade kvar. Men alla har blivit tvugna att gå vidare. Alla. Vare sig vi velat eller inte. Alla har kämpat. En del tills de slagit sig blodiga i sitt inre. Vi har alla haft olika roller i allt detta. En del har helt enkelt fått låtit sig tas om hand och en del har fått tagit om hand.
Nu har ett år passerat. Ett år av sorg och smärta. Men otroligt nog även av glädje. Glädje att vi kan stöttat varandra så enormt i denna svåra tid. Glädjen att vi får vara kvar på jorden en stund till. Glädjen att få kämpa. Igår var en jobbig dag för oss alla. Men ändå så kan vi stötta och hjälpa varandra på ett så fantastiskt sätt att det är helt galet. Ett sätt jag inte visste var möjligt. Vi har alla haft förståelse. Vi har alla hjälpt till. Vi har alla tröstat. Vi har alla gått tillbaka till våra minnen. Både de jobbiga och de fina.
Livet för oss går vidare. Vi måste leva. Och att se all den värmen och all kärlek som ni alla ger är helt fantastisk och något jag som sagt aldrig varitmed om. Det ger oss utrymme att få minnas utan att tänka på om vi verkligen kan tillåta oss att vara svaga för en stund.
FIna fina häktesfamilj. Ni har en sån värme och kärlek som är så unik. SÅ fantastisk. Jag önskar att ni alla kommer bli belönade för den en dag. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet till er alla. Ni är en sådan stor del till att jag orkat gå vidare. Att jag orkar minnas. Att jag orkar vara svag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar