Ellen - Ironlady: Bilder, gnäll och insikter

Har just slagit mig ner i soffan efter ett minst sagt intensivt dygn. Jag, Anna och Hedda åkte upp till Falun igår för att delta i matcher hos Dalarnas Muay Thai. För min del har det som vanligt inneburit panikattacker och tankar som "JAG KAN INTE DET HÄR". Så sent som imorse när jag vaknade (genom att ramla ur sängen) på det lilla vandrarhemmet var min enda tanke "Jag vill åka hem". Vi begav oss tidigt in till invägningen och va de första på plats. Stackars Anna hade inte kunnat äta pga matchbantning. Själv klev jag upp på vågen fullt påklädd och vägde ändå in mig på 62,9 kg (min viktklass va egentligen -66 kg..). Han som vägde in oss kollade bestört på mig och utbrast "Vs lite du väger!". Ja, vafan ska man göra... Han fortsatte med att säga "Det gör inget, Isa kommer också väga för lite för den här viktklassen". Jag hajade till. Det va inte den tjejen som jag skulle ha mött. Nä, för hon hade tydligen avanmält sig två dagar innan så det blev YTTERLIGARE en ny motståndare. Jaja, det blir nog bra. Efter det så blev det direkt till Hemköp för att inhandla MAAAAT! Sen va det bara att vänta.

När matchlistorna kom upp så såg jag dock en lustig sak. Hon jag skulle möta skulle gå två matcher samma dag. Ok? Efter mycket om och men, lita panik och en läkarkontroll så visade det sig att jo, hon skulle köra två matcher. Jag fick den andra matchen och det skulle visa sig vara den tråkiga delen. Hennes första match var nummer 4 och jag stod spänt och kollade på hennes match. Hon gick på som en pansarvagn och jag insåg snabbt att det skulle bli en hård match. Här vaknade min krigarsjäl. NU blev jag pepp! Jag vet att ju svårare motstånd jag får desto bättre gör jag ifrån mig. Jag och min fantastiska tränare gick noggrant igenom hennes stil och jag insåg snabbt hur jag måste göra. Jag var redo och hade en klar gameplan i huvudet. Det va då det hände. När det var 10 sekunder kvar av matchen så fick hon en spark som hon blockade lite konstigt. Jag noterade att hon var väldigt sammanbiten när hon gick ner från ringen. Och jag höll alla tummar jag hade för att hon skulle palla gå en match till samma dag. Några minuter senare kommer Dick fram och säger att hon inte kommer kunna köra en match till. Jag trodde att han skämtade. "Hon har brutit armen". VA?! När jag insåg att han inte skojade utan att hon faktiskt var på väg till sjukhuset så brast det. JAG VILLE JU SLÅSS! De försökte få till en match ändå. De frågade en annan tjej (hon som hade matchat mot den tjejen ja skulle ha mött.) men hon kände att han hade alldeles för ont i benen för att klara av en match till den dagen. Jaha. Så va det över.

Jag kan inte ens nästan beskriva den besvikelsen som slog mig. Jag blev så jäkla ledsen och kände mig snuvad. All träning, alla panikattacker, all energi, allt slit jag lagt ner, det spelade ingen roll nu. Snacka om antiklimax. Jag grät en skvätt och ringde och gnällde av mig. Det kändes så surt. Men det är ingen idé att hänga läpp över något som inte blev av. Visst kändes det vansinnigt tråkigt men jag lärde mig ändå någonting. Jag fick chansen att lära mig läsa min motståndare när hon gick en annan match. Jag fick lära mig hur bittert livet för en fighter kan vara. Å visst fan har jag nytta av all tid jag lagt ner på träningen inför den här matchen! Det är ju inte förgäves. Det kommer fler tillfällen. Jag kommer få chansen fler gånger. Man lär sig om sig själv för varje erfarenhet man är med om. Jag växer en liten bit för varje "nederlag" och för varje gång allt inte går som jag vill, vad det än må vara.

Jag får helt enkelt ladda om. Se mig om efter nästa möjlighet. Nu är jag riktigt jävla hungrig efter nästa match. Det kanske var precis det här jag behövde för att väcka liv i den lilla krigaren inom mig. Allt har en mening. Det va inte meningen att jag skulle få fightas idag. You live and you learn. Nu är det bara att fokusera framåt!