Stormen som är jag

Jag har slagit mitt förra "bo-i-samma-lägenhet-rekord" med hästlängder. 3 år and still counting! Det förra låg på 8 mån.
Jag har haft samma jobb i över 2 år. Inte rekord men däremot har jag varit på samma avdelning i ett år nu. Rekord.
Jag har lyckats hålla mig till thaiboxningen i snart 4 år. Rekord.
Jag har haft samma bil i 4 år. Rekord.
Listan kan göras lång. Just nu duggar rekorden tätt.

Ja, va ska man säga. Ni som känner mig vet ju att det här är helt galet. För att vara mig. Tjejen som ständigt flyttar på sig. Tjejen som alltid kommer på nya grejer. Hon som alltid är rastlös. Hon som inte kan sitta still under en hel film (ärligt talat, vem orkar sitta still i två timmar?!).

Av nån sjuk anledning måste jag alltid komma på nåt nytt. Måste ständigt göra nya saker. Är alltid på väg någonstans. Jag har ingen aning om varför, men så är det. Har alltid varit så. Kan inte finna ro, kan inte sitta still, kan inte vara lugn. Kan inte. Vill inte? Har under senaste halvåret (främst under mina två månader i Thailand) börjat hitta lugnet inom mig. Men rastlösheten finns alltid där. Den hånar mig. Så för mig känns det ganska naturligt att rastlösheten nästan tagit över mig just nu. Det känns inte ens nästan konstigt att paniken kommer smygandes. Vill flytta. Var som helst. Lägenheten tvärs över gården, spelar ingen roll. Behöver förnyelse. Snart.

Jag trivs på jobbet. Jag trivs i lägenheten. Jag älskar mina kollegor, mina vänner och mina familjer. Men jag är en storm. Stormar behöver dra vidare. Behöver pressa framåt. Jag tror mitt beslut att börja tävla i thaiboxningen är en följd av min alldeles för välbekanta vardag. Måste ha något nytt. Göteborg lockar. Thailand lockar. Allt lockar just nu. Har spenderat många timmar och kollat runt på mina olika alternativ. Folk säger att jag har nån form av diagnos. De säger att det är sjukligt. Kanske. Men det gör mig lugn. Det gör mig mindre rastlös. Det gör mig trygg. Ett tag. Innan det är dags att dra vidare igen. Har funderat på vad det är som gjort att jag slagit alla rekord just nu. Undrat vad det är som gör att jag lyckats hålla mig stilla så pass länge. Har inte hittat nåt. Alls. Funderar och utvärderar. Vet inte. Kanske är det alla fantastiska människor som jag släppt in i mitt liv. Det brukar inte vara så. Jag brukar stänga alla ute. Kanske är det bara en period i mitt liv som nu gått över. Nu vill jag bara vidare. På nåt sätt. Hitta tillfredsställelsen som rörelsen alltid ger mig.

Imponeras dagligen av de människor som klarar av att fästa sig. Att rota sig på ett och samma ställe. Hur klarar man av att gå till samma jobb i 10 år? Hur klarar man av att bo på samma ställe längre än ett år? Hur kan man vänja sig vid att allt är likadant dag ut å dag in år efter år? Varför är det ovanligt att vara en rastlös naturkatastrof som dundrar fram med all energi och alltid slår till med full kraft?! Skulle bra gärna vilja veta det...

Å nu när singelskapet kommit in i bilden ser jag ännu större anledning att dra vidare. Jag har verkligen ingenting som binder mig vid min så kallade fasta punkt i livet. Jag tror inte att alla kan ha en fast punkt. De flesta verkar ha det, men inte alla. Känner alltid att det är "dags" att fortsätta vidare. Det är så det är med stormen Ellen. Hon behöver dra vidare. Hon behöver fortsätta vara kaos.

Yep, that´s me!