Har haft en riktigt tråkig morgon. Minst sagt. En sån där morgom man önskar man inte hade vaknat. Vaknade med en otrolig obehagskänsla i kroppen. Va allt annat än sugen på att träna. Snörade trots det på mig löparskorna och gav mig ut i morgonhettan. De senaste dagarna har det varit molnigt och rätt svalt på mornarna, men idag sken solen från en klarblå himmel. Ökade ändå både farten och längden på rundan. Inget känndes bra. Väl tillbaka kände jag ännu mindre för att träna. Borde ha fattat att det hade varit bättre att vila. Men man vill ju så gärna, även om det ibland sitter långt inne.
En sån här dag kan det bara gå åt två håll. Antingen så försvinner känslan å allt släpper, eller så känns allt så vansinnigt hemsk och tårarna kommer som ett brev på posten. Idag blev det den senare varianten... Efter streching och skuggboxning blev det direkt vidare till mitsar. Slagen satt jävligt bra. Hade bra styrka i dem och slog ut dem ordentligt. Sparkarna var... inte lika bra. Har märkt att de fullkomligt ÄLSKAR mina högersparkar och får sparka dem heeeela tiden, vilket har lett till två saker. För det första så har mina vänstersparkar blivit sämre (de som redan va dåliga liksom...) och för det andra så har jag fått vansinnigt ont i höger höft. Så idag kunde jag såklart inte sparka en enda bra spark. SÅKLAAART! Kände hur uppgivenheten och frustrationen sköljde över mig och när de fem ronderna va slut va jag helt nedslagen i skoskaften. Gick till min säck och försökte göra nåt vettigt. Men i andra ronden så fick det vara nog. Tog mitt pick å pack och gick in på rummet. Gick runt i rummet och försökte samla mig. Sen insåg jag att jag behöver inte göra det. All frustration och ilska kom ut på en gång. Grinade som en stucken gris och saknade min "vanliga" tränare. Såna här gånger är det alltid han som får mig att sansa mig. Alltid han som får mig att inse att världen inte kommer gå under och att jag inte är så dålig som jag känner mig dessa dagar. Han låter mig alltid gråta och få ur mig allt. Hans visa ord och hans lugna röst får mig alltid att må så mycket bättre. Dick, jag saknar dig massor just nu!!
Men idag finns han inte här för att tala mig till rätta. Idag blir jag tvungen att hitta dit själv. Till mitt inre lugn och min självsäkerhet. När jag stod i duschen så tänkte jag på hur tusan det ska gå till. Jag måste hitta mitt eget sätt. Måste hitta min egen väg dit. Måste lista ut hur jag tar mig tillbaka på egen hand.
Är redan klar för frukosten och väntar bara på att Camilla ska bli färdig. Planen är att åka till en pool som ligger i närheten för att slippa sanden men ändå komma åt solen. Kommer nog vara rätt låg idag och ägna en hel del tid åt att ta mig tillbaka och lista ut min väg dit.
Man utvecklas alltid på olika plan, i olika hastighet. Man vinner erfarenhet på de mest otippade områden när man inte har sitt vanligt stöd. Måste ge mig tid till eftertanke, tid för reflektion. Idag är jag inte en stark människa. Men det känns nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar