Snurrsparkar har aldrig varit min starka sida. Jag har aldrig riktigt fått kläm på dem och undviker därför att göra dem. Att då stå i en timmer och öva på Snurrsparkar och rotationsbanor är som gjort för mental härdsmälta... Men det skulle göras. Helt enkelt. Och det min kära coach säger åt mig att göra, det gör jag, även om det inte går så bra alla gånger. Och därför stod jag i en timme och kämpade mot min egen hjärna, mot mina egna tankar. Inte blev det bättre av att lokalen sakta fylldes på med folk som skulle köra nästa pass, å de var många... Enorm frustration och ruggig prestationsångest har en tendens att göra allt ännu svårare och hjärnan kämpar ännu mer med tankarna om hur kass jag är. Idag känns målet långt borta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar